Marschera eller promenera?

Foto: Astrid Nydahl

 

Att gå i samlad tropp är ibland lockande. Från och till i livet har jag själv gjort det. Mest i de osäkra och vankelmodiga ungdomsåren. Krigen som rasade runt tonåringens fåfänga dröm om en annan och bättre värld ledde också mig dit. Vuxenlivets lärdom är ett motargument: världen blir varken bättre eller vackrare av en samlad tropp. Låt militären tänka så, låt makten tänka så!

Vad blir det då av den ensamma människan? Kanske finner hon sin like och nöjer sig med det på distans. Denna sista marsdag läser jag i Marina Tsvetajevas bok Konsten i samvetets ljus (i översättning av Lars Erik Blomqvist):

Jag vill inte vara en språngbräda för andras idéer, heller inte en högtalare för andras lidelser (...) jag vill inte ha något som inte är helt och fullt mitt, inte mig med vett och vilja, inte det jag är mest.

Kan jag leva upp till detta? Varje dag anstränger jag mig. Det jag lämnar bakom mig är en samlad tropp till synes överens om allt, också när skorna skaver och fötterna blöder. Jag lämnar dem bakom mig och står kvar i blåsten. Till synes ensam men med Marina Tsvetajevas ord ekande i mig:

När jag, trettonårig, frågade en gammal revolutionär: "Kan man vara både poet och med i partiet?", svarade han utan att tveka: "Nej". Det är också mitt svar: - Nej.

 

 

Malmö igår måndag. Men idag är det tisdag och frågan är: finns Malmö kvar också idag?

Universitetssjukhuset i Malmö. Foto: Astrid Nydahl

 

Igår var det den "stora dagen" i min sjuka process (eller ska jag säga sjukdomsprocess?). För första gången sedan 1979 skulle jag till det som då hette Malmö Allmänna Sjukhus, MAS, men som nu är inlemmat i det akademiska, med storslagen högskola inne på sjukhusområdet.

Min son släppte av mig vid gamla BB, eller KK som det väl nu har hetat i minst fyrtio år. Där föddes såväl jag som han och hans två äldsta systrar.

Gatuadressen var den rätta så jag började gå. Numren passade allt bättre, jag svettades som en bortsprungen häst och när jag gick in i gränden med numren 11-17 trodde jag mig ha hamnat rätt. Icke. En ung sjuksköterska visade mig att jag skulle gå tillbaka dit jag kom ifrån. Ty på andra sidan vägen, mitt emot BB, låg mag-tarmkliniken på nummer 14.

Jag blev mottagen av en ung kvinna som talade riktig malmöitiska. Och tjugo minuter före utsatt tid blev jag inkallad av ytterligare en riktig malmöit. Hemkänslan var påtaglig.

Efter avslutad leverundersökning (med en smula nedslående resultat) och fyra timmars fasta satte jag mig med en smörgås och en flaska kranvattten och njöt. Bussar och bilar kors och tvärs vid sjukhusentrén. En polispiket accelererade med alla blåljusen på. När jag blev upplockad igen fick jag en fin liten tur och kikade på Möllevångstorget, hela Bergsgatan förbi gamla Arbetet-huset, KB musikklubb och till lokaler där tidigare de fina antikvariaten legat.

Sköterskan som visade mig vägen sa, att om jag inte varit där sedan 1979 fick jag vara beredd på stora förändringar. Kliniken jag skulle till "hade i alla fall legat där förra veckan, så låt oss hoppas den är kvar". Det var den. Igår i alla fall.

Merseybeat - musiken som förenade Malmö och Liverpool

River Mersey vid Albert Dock i Liverpool. Foto: Astrid Nydahl

 

“I’m always doing fragments” (Liverpoolpoeten Brian Patten)

Det var här de föddes och växte upp, min generations populärmusiker. Detta är Liverpool. På Scotland Road föddes Cilla Black (det var artistnamnet på Priscilla Maria Veronica White, vars efternamn alltså i själva verket var motsatsen till Black), sångerskan som steg fram på scenen när Beatles gjorde det, och som fortsatte sjunga fram till sina sista dagar, 2015.  Hennes största framgång var kanske inte debutsingeln från 1962, "Love of the Loved", men den skrevs av Lennon – McCartney. Hon gjorde också deras "It's for You"på singel 1964, men hennes verkliga framgångskoncept var väl dels förmågan att oftast kunna göra starka versioner av andras sånger, och det mycket långvariga samarbetet med beatlarna, deras femte medlem George Martin och möjligheten att arbeta i Abbey Road-studion. Sången man minns bäst är kanske hennes andra singel, "Anyone Who Had a Heart", av Burt Bacharach and Hal David (och som ursprungligen skrevs för Dionne Warwick, samma år som Black gjorde den, 1964). 

Här börjar jag min promenad genom Liverpool, den jag kombinerar med motoriserad hjälp från bussar och tåg.

På andra gator i Liverpool formades människor som skulle komma att trösta oss i tonåren, som skulle få oss sjunga med, härma i klädstil och frisyrer. Populärkulturen kan vara en mardröm. Den kan vårda yta och förneka djup. Värst av allt är att den vulgariserar det mänskliga, när den är som värst. Men när jag skrev min Malmöbok, Ett barn är fött på Sevedsplan, tänkte jag ofta tillbaka på de avgörande åren, för mig handlade det om 1962 - 1968, då Beatles och med dem Merseybeat-kulturen stod på sin höjdpunkt och en liten pojke som jag hela tiden letade efter det som kunde göra livet mer uthärdligt. Jag fann det oftast hos John Lennon.

Men hans plats fick sedan andra att kräva mer av mig. De var ofta inte bara sångare med en gitarr. De var poeter. De hette Leonard Cohen och Robert Zimmerman, de hade de judiska rötterna gemensamt, Zimmerman tog sig artistnamnet Bob Dylan. När de öppnade dörrarna till sina mystiska - eller ska jag säga magiska - rum följde vi med dem in. De var äldre än vi och hade sett mer av livets märkvärdigheter. De kunde berätta mer djupgående om dess kärvhet och hjälpa en tonåring på vägen till ett mer illusionsfritt vuxenliv. Den vägen skulle visa sig vara både lång och svår. När jag skrivit mig tillbaka till Malmö och Seved har jag också tänkt på gator som Scotland Road i Liverpool och förundrats över att det faktiskt slogs en bro mellan oss. Och att den bron höll trots att villkoren var så olika. Det gör också att de spår som ledde oss till Cohen och andra aldrig drev bort från rötterna. Dessa rötter bar vi med oss från Liverpool framåt i livet.

1969 var jag 17 år gammal och flyttade från föräldrahemmet på Lorensborg till Gamla väster i Malmö. Först där fick jag vardagsvillkor som kanske en smula påminde om det som Liverpoolungdomarna hade; kallt vatten, ingen toa i lägenheten, gasspis.

Merseybeat, vad säger det oss idag? Merseybeat blev ett samlingsnamn på det tidiga 1960-talets engelska musik. Men floden Mersey gav dessutom namn åt en litteratur, levande också idag.

Det är en sida av saken. Den andra är just den musik som blev känd över världen som Merseybeat. Vi minns ju alla The Beatles, men det var så många fler grupper i den här rätt så milda, gitarrbaserade musiken, vilket ju markant skilde den från hårdrocken med rötterna i Birmingham.

 

Beatlarnas väskor och gitarrfordral som staty i Liverpool. Foto: Astrid Nydahl

Malmö en måndag i mars

Möllevångstorget, Malmö. Foto: Astrid Nydahl

 

Man åker inte frivilligt till Malmö en måndag. Men just idag är jag där, alldeles för länge dessutom. Ett viktigt sjukhusbesök ska göras, och så kanske jag vågar kika runt lite i min forna hemstad. Jag föddes på Sevedsplan, blev tonåring på Lorensborg, flyttade hemifrån till Gamla väster, bildade familj på Lindängen och lämnade Malmö från Bellevuegården 1982, och kom aldrig tillbaka. Det kan jag med lättnad konstatera.

Kanske blir det ingen tisdagsblogg, men här finns ju oerhört mycket att botanisera bland. Och så kan jag ta tillfället i akt att slå ett slag för min tidigare blogg Nydahls Occident som innehåller ännu mer.

Diversedagens diversiteter i mars

 

Tillbaka hemma i byn slår det mig att jag kunde säga några ord om en bok jag köpte för en månads tid sedan. Den fick en fin recension i TLS och jag såg att författarinnan Jan Morris tidigare skrivit uppskattade reseböcker, bland annat om Venedig och Trieste.

Thinking again är den andra och avslutande boken med ett slags dagbokstexter. Det intressanta är att Jan Morris skriver utifrån en mycket stark, walesisk kultur och att hon ser på England med stora ögon. Ändå är hennes intresse för de brittiska öarnas gemensamma öde stort och det är ingen tillfällighet att hon följer och kommenterar Brexit-processen, inte utan rätt så giftig ironisk ton.

Men dagbokstexterna kan handla om promenader, byns invånare, havets sälta och vardagliga köksbestyr.

Så fick jag, av en ren tillfällighet, se att Jan Morris föddes som man 1926, och att hon avlidit 94 år gammal just som jag fick hennes bok. Hennes manliga liv var såväl journalistiskt som militärt och när hon genomförde sin könsoperation 1972 skedde det i Marocko. 

Hon tvingades av juridiska skäl skilja sig från Elizabeth Tuckniss som hon gift sig med 1949, och som tillsammans fick fem barn, bland annat den mycket kände poeten Twm Morys, född 1961.

Men de fortsatte leva tillsammans, och de gjorde de fram till Morris död i november 2020.

Överraskningar kan ge också en rätt så enkel bok som denna en ny krydda. Men det var alltså inte därför jag köpte den. 

Med en kvinna som fötts som man, och som skrivit en storsäljande memoar om detta könsbyte, på läsbordet kan jag kalla detta för en av diversedagens diversiteter. Allt det andra som ingår i begreppet för mig, får jag återkomma till.

 

”Mitt liv började vid en främmande kvinnas bröst"

Kväkarnas park i Selly Oak, Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

 

”Mitt liv började alltså vid en främmande kvinnas bröst. Tyvärr fick jag aldrig tacka henne. Min egen mor fick se mig först efter en vecka och till en början var hon osäker: var jag hennes eller inte? 

Efter några dagar såg hon mig höja ena ögonbrynet precis som far brukade göra, och då tvivlade hon inte längre.” 

Julian Better: ur Jag var barn i Gulag (i översättning av David Szybek)

***

Min döde son Tobias hade ett favorituttryck varje gång något gick snett: Like father, like son. Det var inget originellt med det, men när jag tänker på honom är det en av de saker jag minns. 

När jag ser min egen spegelbild i något skyltfönster så är det min pappa jag ser. Samma kutiga knyck överst på ryggen, samma profil. Jag blir alltmer lik honom för varje dag som går. Så det är ju självklart att vi känner igen varandra över generationerna. Jag har inga okända barn på byn som jag riskerar att känna igen. Mina fyra döttrar och mina två söner har en och samma mamma. Nog liknar de både mig och henne. På gott och ont.

 

En mäktig ökenvandring med Vénus

Foto: Astrid Nydahl

 

Vénus Khoury-Ghata: Flickan som vandrade i öknen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund - Orstadius)

Efter avslutad läsning av Vénus Khoury-Ghatas, till svenska översatta roman, tänker jag först att det är en enkel och rak berättelse om kärlek, svartsjuka, erotik, åtrå och skapande. Men jag hinner inte slå ihop pärmarna förrän jag drar mig till minnes att jag flera gånger under läsningen tänkte att de två kvinnliga huvudpersonerna mycket väl kan vara en och densamma: afrikafödda Zorah kan representera den erotiskt glupska och Mathilde den hemkärt stabila sidan hos samma kvinna. De är ju inte ens helsystrar i berättelsen. Zorah är frukten av författaren Saint-Gilles afrikanska äventyr. En dotter som så småningom blir hans heta älskarinna, bosatt i arrendatorsbostaden medan Mathilde själv tronar i den alltmer förfallna huvudbyggnaden. Men det spelar inte så stor roll för att känslan av en dubbel personlighet ska återkomma, gång på gång. Sådana är vi ju, vi människor, dubbla, mystiska och allt annat än enkla att förstå. 

Låt mig nu säga att jag inte har läst Torgny Lindgrens roman Hummelhonung. Det borde jag kanske ha gjort eftersom Flickan som vandrade i öknen är tillägnad honom. Inte nog med det: bokens sista sida är ett citat taget ur Lindgrens roman. Enligt förlaget har författarinnan inspirerats av Lindgrens roman att skriva sin egen bok. Man får väl då utgå ifrån att det finns något betydande tematiskt eller stilmässigt som gör denna koppling viktig att nämna.

Nå, den person allt kretsar kring och de olika berättarperspektiven står i relation till är Anne från Paris. Hon skriver om Saint-Gilles författarskap och vill se om det finns mer att hämta. Bland annat ska en opublicerad roman finnas där hos Mathilde. Anne gör allt för att få se den, läsa den. Hon till och med tar på sig en massa tungt fysiskt arbete för att så att säga få till stånd en realistisk byteshandel.

Både naturens och människornas krafter sätter käppar i hjulen. De står för krafter som inte den enskilde klarar att hantera. Varje ensam människa måste, i mötet med stormar, översvämningar och envisa medmänniskor söka hjälp. Anne finner metoder. 

Vénus Khoury-Ghatas roman är en magisk pärla. Den pendlar – som i flera av hennes andra böcker – hela tiden mellan en mörk hetta (arabiskt, afrikanskt) och en ljus lättja och likgiltighet (franskt). Det som varken är svart eller vitt får kallas skymning.

Jag övertygas av denna roman, som jag gjort av de tidigare Elisabeth Grate utgivit i svenska översättningar; La Maestra, Ett hus på randen till tårar, Sju stenar till den otrogna hustrun, Hafia och Variationer kring ett körsbärsträd.

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon 1937, men sedan fyrtio år Parisbo.

Foucault i Sexualitetens historia: Människan kunde redan i paradiset reproducera sig obegränsat

 

 

 

 

I Michel Floucaults Sexualitetens historia. Band IV. Köttets bekännelser (Daidalos 2020, översättning av Jim Jakobsson) kan man läsa följande stycke:

"Om nu Gud gav det ursprungliga paret ett änglalikt reproduktionssätt, varför gav han dem då samtidigt en könsskillnad som detta sätt inte kräver? Svaret ligger i Guds förhandskunskap: han visste mycket väl att människan skulle vända sig bort från den rätta vägen och förlora sin änglalika status. Därmed skulle världen aldrig ha kunnat befolkas eller fullbordas. 

Därför inrättade han på förhand det medel genom vilket vi kan 'förmedla livet till andra', men i en form som passar för det som vi har blivit, nu när vi mist vår likhet med Gud: en reproduktion liknande den 'hos djur och förnuftslösa varelser'. 

Kort sagt, människan kunde redan i paradiset reproducera sig obegränsat, men på ett helt annat sätt än genom en förening mellan könen; och ändå var människan märkt av en könsskillnad, som utan att framtvinga det föregrep ett kommande syndafall efter vilket denna skillnad skulle få sin reproduktiva funktion."

Man kunde således säga att de två könen, man och kvinna, tack vare sina könsorgan och deras skillnad, tillsammans kan reproducera sig. Det kallas samlag och det innebär att ägget befruktas av spermierna och att ett mänskligt foster då, i bästa fall, börjar växa i kvinnans livmoder. Detta mirakel har vi rikt begåvats med, och därmed har alla barnen också skänkt oss barnbarn. Något 'jungfruskap' har vi aldrig behövt förlita oss på. 

Här förlaget Daidalos presentation av verket:

• ”Ingen postum publicering”. Så står det i den franske filosofen Michel Foucaults trettiosex år gamla testamente. Härom året kom detta till trots det fjärde bandet av "Sexualitetens historia", Foucaults uppmärksammade verk om den västerländska diskursen om sexualiteten och försöken att disciplinera och omgestalta vårt driftsliv, ut i Frankrike – och nu föreligger band fyra också på svenska: Köttets bekännelser.
  

  Verkets första band, som har undertiteln "Viljan att veta" kom ut 1976 och band två ("Njutningarnas bruk") och tre ("Omsorgen om sig själv") åtta år senare, inte långt före Foucaults död. Medan Foucault i "Viljan att veta", med en polemisk udd mot den freudianska idén om den undertryckta sexualitateten, studerar diskurser om könslivet från 1600- till 1800-tal, vänder han sig i de följande båda banden till den grekisk-romerska antikens filosofer, läkare och oratorer och deras utläggningar om den sexuella njutningen och levnadskonstens regler. I dessa band handlar det inte minst om uppslagsrika närläsningar av olika passager i filosofiska verk och inträngande resonemang om den innebörd filosoferna ifråga har lagt i en i sammanhanget central institution som äktenskapet eller i ett begrepp som ”afrodisia”, ”njutning i kärlek”.

  I Köttets bekännelser, i praktiken fullbordad på författarens dödsbädd, fortsätter Foucault med samma slags subtila närläsningspraktik. Men här är det istället de stora kyrkofäderna från de första århundradena av vår tideräkning som han intresserar sig för – såsom Klemens av Alexandria, Gregorius av Nyssa, Johannes Chrystostomos och, naturligtvis, den mest inflytelserike av dem alla, Augustinus. Foucault läser deras texter om frälsning, synd och botgörelse, om jungfruskap och äktenskap som dokument över framväxten av en ”begärsekonomi” som, menar han, har präglat den västerländska civilisationen fram till våra dagar.  

  Michel Foucault (1926–1984) blev först känd genom sin studie  "Vansinnets historia" (1961). Han var professor i tankesystemens historia vid Collège de France. Daidalos har tidigare givit ut band ett till tre av "Sexualitetens historia".

 

Vedklabben och Truten

Foto: Astrid Nydahl

 

Om någon slänger upp en vedklabb på ett historiskt minnesmärke, då ska inte jag vara sämre, tänker Truten och sätter sig där. Länge sitter den, som om det var en bit hembakat han snart ska sluka.

Foto: Astrid Nydahl

Det var olagligt att stänga av tv:n

Foto: Astrid Nydahl

 

I Svenska Dagbladet skrev Ian McEwan om friheten och "sociala medier". Hans ord har bara blivit viktigare:

En annan lömsk aspekt av samtiden är den press och den övervakning vi sätter på varandra genom sociala medier. En nyligen publicerad brittisk rapport berättar om elva-, tolvåringar som lider av stark ångest när de börjar high school på grund av grupptryck, att vara på sociala medier och att "gillas". Mobbning har blivit vanligt i den typen av nätverk och vi har sett en våg av självmord bland unga.  

När George Orwell skrev sin stora totalitära dystopi "1984" fantiserade han fram en övervakande säkerhetsstat som kontrollerade varenda liten detalj i människors liv. Till exempel var det olagligt att stänga av tv:n. Men han hade aldrig kunnat föreställa sig det intrång i vanliga människors liv, av statliga och kommersiella intressen, som internet skapat förutsättningarna för. Framför allt hade han inte kunnat föreställa sig hur villigt vi medborgare skulle hänge oss åt att övervakas.

Till vardags vill jag gärna inbilla mig att jag är en fri människa som fattar beslut utifrån friheten. Så är det naturligtvis inte. Jag är lika styrd som alla andra. Styrd av marknaden, manipulationerna och nätets egna mekanismer. Avslutningsvis skriver han:

Så här är ett råd från mig, som ni kan ta till er eller strunta i: se till att skaffa er ett litet utrymme som varken är digitalt eller socialt. Köp en anteckningsbok, använd en penna, hänge er i total ensamhet åt era egna tankar inom ramen för er helt egna privata rymd. 

Ta makten över den plats där inga andra kan nå er, hitta er, påverka er, sälja något till er eller berätta för er om sin senaste semester. Återupptäck konsten att tänka själv. 

Jag har just återvänt hem från Landön. Där kan jag varje dag tillämpa hans råd. Det är i alla avseenden min plats, den plats där ingen kan påverka mig, sälja mig något eller tränga in i min sfär av inre frihet.

Inför påsk och pesach, ett avstående och en sjukresa + en Nobelpristagare

Foto: Astrid Nydahl

 

En av de stora helgerna väntar runt hörnet. Vår påsk, 1-5 april,, djupt förankrad i kristen tradition. Men också judiska pesach, 27 mars - 4 april, som i år nära nog sammanfaller med påsken. 

 

Påsken är så symbolladdad att det tar lång tid att berätta om allt. Det har jag gjort i många år, men väljer att avstå nu. Pesah har jag också utförligt berättat om. Också den tiger jag om i år.

 

Det finns inga viktiga skäl till mitt avstående, bara att jag är så tyngd av smärtor och problem att det inte förmår inspirera mig. Jag vistas utomhus varje förmiddag, insuper vårtecken i växligheten och bland djuren.

Bara det är stort nog för mig. Återkommer med någon rad om det och annat i nästa vecka. På måndag ska jag till min barndoms stora sjukhus i Malmö. Där föddes mina tre äldsta barn och där var jag mycket ung inlagd. Sjuksköterskan försäkrade i telefon: "Du kommer inte att känna igen dig". Jag tror henne.

 

***

 

Jag arbetar med Anne-Marie Berglunds brev nu, och hittade igår detta glädjefyllda:

 

"Naipaul är helt strålande, han är den mest underbara Nobelpristagaren någonsin. Jag grät när jag lyssnade till hans Nobeltal (har du spelar in det?). Vilken visdom och ödmjukhet! Vilket själsligt mod. Han är en Ande! Oerhört gammal själ som kommer att leva evigt. Jag tror - är säker på att denna Drottning, som du säger om Lady Naipaul, är oerhört lycklig att leva bredvid denne Man. De är Kung och Drottning.

 

Jag såg också debatten med de fyra, och även där var Naipaul den mest insiktsfulla och Mänskliga, de andra som små ängsliga skolmagistrar, med små pappersansikten.

 

Ja, Günter Grass, som man tyckte var så stor - men han är väldigt begränsad och Puritan, helt inlåst i sin tyskhet. I sitt Öst och Väst - de har Muren kvar i hjärnan, som hindrar dem från fritt tankeflöde." 17/12-2001

 

 

 

Helvetet på jorden är i nio fall av tio det mänskliga

Foto: Astrid Nydahl

 

"...utan fågelsång och helgmålsringning kan jag inte riktigt föreställa mig ett lyckligt liv", skrev en gång Richard Swartz i Dagens Nyheter. Det är en mycket intressant tanke eftersom den kan sammanfatta det som skiljer vår snäva tid från ett större och längre förflutet. Det är ett faktum att djur, från de minsta insekterna till de största däggdjuren, både hotas och i många fall också utrotas.

Det omänskliga ligger mig varmare om hjärtat än det mänskliga. Skulle det vara något konstigt i det? Nej det tycker jag inte. Helvetet på jorden är i nio fall av tio det mänskliga. Undantagen känner vi alla. De består främst i de vetenskapliga landvinningarna. Våra mediciner, våra kulturella landvinningar, våra verkliga framsteg. De illusoriska tillhör kategorin människoskapad människofientlighet. Men det omänskliga, det som ligger utanför och bortom människan, är alltid det eftersträvansvärda. När jag sitter vid havet och bakom mig hör fågelsången tänker jag ungefär som Richard Swartz. Det hade jag inte velat vara utan.

 

Medialögner och halvsanningar

Foto: Astrid Nydahl

 

Det finns en konsekvens i nyhetsförmedlingen och det är förstås inte en "nyhet". Det är ett etablerat faktum. Dagens exempel får börja med skjutningarna i Boulder, Colorado. Massmordet där utfördes inte alls av en "medelålders vit man", utan av Ahmad Al Aliwi Alissa som är 21 år. Hans motiv vill jag inte ens veta, men mönstret känns igen.

Det andra exemplet är bomben i skånska Höganäs. I det idylliska lilla samhället blev jag i unga år konfirmerad. Bomben förstörde ett tre våningars hyreshus och skadade ytterligare två. Vi vet vem som ligger bakom sådana sprängningar, men press och tv-nyheter nöjer sig med polisens "vi har ingen aning".

En av förortens värsta gangsters hyllas av Sveriges Radio som "årets artist". Ett skrivande flickebarn på DN hyllar beslutet, och säger att hans förbrytelser inte är värre än att de kan jämföras med svenska deckarförfattares.

Herr Lambertz gick självklart fri från våldtäksanklagelserna. Vad trodde vi? Och till hans "presskonferens" kom de megafoner som ställde upp som nyttiga idioter.

Så kan man fortsätta, dag för dag, att finna den medvetna förljugenheten förklädd som "journalistik".

Alexander Zinovjev: Homo Sovieticus (1981, Coeckelberghs förlag 1984 i översättning av Hans Björkegren)

Gulagfångar

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det.

Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle med tydliga fascistiska drag? Jag ställer bara frågan.

Från Åbo Akademi: Nationalromantiken spökar i ytterhögerns språkkonflikt

Foto: Astrid Nydahl

  

Jag läser en mycket intressant artikel från Åbo Akademi i Finland, där Mats Wickström, som är docent i nordisk historia vid Åbo Akademi intervjuas om extremnationalism i vårt grannland. Det innebär många resonemang om de finlandssvenska nazisternas och högerradikalernas förhållande till språkfrågan under 1930- och 1940-talen.  

 

Under intervjun pratar vi om händelserna för åttio år sedan också om kopplingen mellan etnonationalism och dagens identitetspolitik som anammas av motsatta parter i det politiska spektret. Vi pratar också om hur språkfrågan bland de högerextrema i Finland överlevt till våra dagar

 

(...) 

Det finns ju goda orsaker till att styrkedemonstrationer vanligtvis inte fungerat i efterkrigstidens konsensuskultur med demokrati som överideologi. Donald Trump är ett undantag i det oförblommade självskrytet, om hur väldigt bra han är, men han är också en amerikansk arketyp. I Finland och Sverige har den sortens strategi varit föga framgångsrik och det är inte en slump att såväl Sannfinländarna som Sverigedemokraterna snarare vojat sig över västerlandets och sina folks undergång än marscherat mot sina huvudstäder. Detta sagt är makten och att ”rädda” och ”återupprätta sina nationer” förstås slutmålet för bägge rörelser. 

 

Man diskuterar språkfrågan - finska och finlandssvenska - och hur den hanteras och/eller ignoreras av Sannfinländarna:

 

Vad gäller dagens nazister som manifesterar sig i NMR, Nordiska motståndsrörelsen, som är en rikssvenskt styrd rörelse med en numera förbjuden filial i Finland finns det enligt Wickström samma latenta konflikt vad gäller språkfrågan eftersom dagens finska etnonationalister och sannfinländare i regel är mot det svenskspråkiga Finland.

 

– Här har våra nutida nazister intagit samma roll som sina 1930-tals versioner och ser inte språkfrågan som avgörande. På NMR:s finska hemsida finns det till och med en frågespalt där nazisterna svarar på frågor om varför man försvarar det svenska i Finland och då blir svaret att man försvarar alla nordiska språk eftersom målet är att grunda ett nationalsocialistiskt Norden. 

 

Jussi Halla-aho och Sannfinländarna nämner för tillfället knappast alls språkfrågan och gör till och med valvideon på svenska inför kommunvalet. 

 

(...)

 

Och även om det varit lugnare med språkfrågan bland Sannfinländarna nu en tid så är Sannfinländarna utan vidare emot ett tvåspråkigt Finland och där finns alltså samma latenta konflikt mellan nazister och finska nationalister som vi hade under 1930-talet. 

 

Finns det något att lära av den finska erfarenheten för oss i Sverige? Självklart. Läs hela den långa artikeln här. Tack till Anders Wikström.

Musiken i Zagajewskis poesi: "...den var vårt liv/ och vårt döende"

Foto: Astrid Nydahl

 

"Musiken vi lyssnat på tillsammans/ hemma eller i bilen/ eller rentav på promenad/ klingade inte alltid så rent/ som pianostämmaren ville - / då och då blandades den med röster/ fulla av fasa, smärta,/ och då var den musiken/ mer än musik,/ den var vårt liv/ och vårt döende." 

Adam Zagajewski: Musik i bilen, ur Antenner i regn i översättning av Anders Bodegård)

Musik fanns det ofta i Zagajewskis texter, såväl i poesin som i essäerna. Beethoven är närvarande. Chopin. "Också i döden ska vi leva/ fast på ett annat sätt, ömt och mjukt,/ upplösta i musik" skriver han i Utan slut från samlingen Ode till mångfalden, på svenska 1985 (övers. av Anders Bodegård och Lars Kleberg).

Han kan i en annan dikt, Flamma, vända sig till Gud med en bön om "tyst musik", och i dikten Violoncellen skriver han: "Violoncellen har många hemligheter,/ men den gråter aldrig,/ nej, den sjunger med tjock röst" (båda från samlingen Törst, på svenska 2003, i övers. av Bodegård).

Han skriver om sig själv som åttaåring, som tar pianolektioner hos grannarna. I en dikt om Kathleen Ferrier i samlingen Antenner i regn (på svenska 2011, övers. Bodegård) skriver Zagajewski: "Hon gick aldrig på konservatoriet/ och ändå talar genom henne/ den renaste musik (...) Hon tyckte om sånger av Schubert och Mahler, /Bruno Walter gav henne goda råd (...) Rösten hos en ung kvinna/ som oskuldsfullt sjunger Händelariorna."

 

Bulletins snöpliga slut

Klicka för stort format

Med ett kollektivt avsked lämnade ytterligare sex nyckelpersoner Bulletin under måndagen. Fredrik Ekelund/Marisol M och Michael Economou har gjort en seriös och mycket intressant kultursida, krönikören Nina Lekander har, som alltid, varit en frisk fläkt. Ivar Arpi och Alice Teodorescu är två tunga namn som varit med från början. Susanna Birgersson är den sjätte som lämnar. Tidigare har delägarna Thomas Gür och Paulina Neuding lämnat.

Bulletin fick ett kort liv. Förväntningarna var orimligt uppskruvade. Kristianstadsbladet förlorade den bästa politiska redaktören och ledarskribenten man haft i Carolin Dahlman, och medarbetare som Lars Åberg och Per Gudmundson har man kunnat läsa med behållning i många år före Bulletins grundande.

Jag spår aldrig i kaffesump, men nog vågar jag mig på den mindre kvalificerade gissningen att Bulletin försvinner från nätet inom kort. Så går det när penningstinna amatörer leker företag och lurar några av landets bästa skribenter med sig och dessutom håvar in prenumerationspengar medan man befinner sig i fritt fall.
 

Till minne av Adam Zagajewski

 Vi har levat. Vi har missunnsamt beskådats

av sömniga ödleögon, av bruna almlöv

som om de förvånades över

att ett sådant övermått av liv ännu

är möjligt och inte rinner över i förintelse

 

 

(Adam Zagajewski, Ur minnena, hämtad från samlingen Elektrisk elegi, översättning av Anders Bodegård)

 

"Jag tror inte att han hade några övertygelser, han var bara ett praktexemplar på någon som till fullo delar sin epoks åsikter." (ur I andras skönhet).

Adam Zagajewski, foto från Polish News.

 

Adam Zagajewski dog i söndags. Han blev 75 år, vilket ju är en aktningsvärd ålder. Ändå var det så sorgligt att nås av dödsbudet.

 

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud nu. Har tagit fram alla de böcker av honom jag har, både i svenska och engelska översättningar. Poesi och prosa, av samma höga kvalitet. Påminns om hans betydelse.

 

Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver för att vittna kan kanske ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats.

Hans dikter i svensk tolkning finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi, Törst och Antenner i regn (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Denna nya volym innehåller dikter ur Adam Zagajewskis tre diktsamlingar Powrót (Återkomst), Anteny (Antennerna) och Niewidzialna reka (En osynlig hand).

Man behöver bara läsa urvalets första dikt för att veta var man befinner sig. Den heter Sekelslut, och börjar så här:

”Men vad betyder det – att vara död?
Det är decemberkväll, snart inträder sekelslutet,
mörkt och stilla,
makligt läser jag dikter, beskådar bokryggarna
på hyllan, fotografierna.”

Tonen är inte att ta fel på, här finns Zagajewskis vemod omgivet av ett slags urmänsklig drift att sammanfatta, att blicka bakåt och framåt i samma stund. Och boken hinner knappt börja förrän han bekräftar den läsningen:

”Han klädde sig i svart,
som en försäkringstjänsteman,
specialist på hopplösa frågor.
(…)
Jag tänkte på honom, nästan nedlåtande,
som en som ännu själv ingenting har åstadkommit
och fördömer det ofullgångna i tingen som existerar.

(ur Tadeusz Kantor).

Kantor, konstnär och teaterman, avled 1990 och kan sägas vara en polsk avantgardist. Det är hans pjäs från 1980, Den döda klassen, som Zagajewski skriver om, och som får honom att bli ”mållös av fasas och förtjusning” därför att den uppenbarligen fick honom att se sin egen och sin generations död, ”hur tiden arbetar i oss”.

Så slår Zagajewski ofta en bro mellan födelse och död, och det är denna bro som tycks fungera i hela hans författarskap, också när den byggs mellan ofrihet och frihet, mellan hunger och mättnad, mellan kärlek och likgiltighet. Länge läste jag Zagajewski som en av de friaste rösterna i det forna ”öst”, alltså det Europa som förslavades och styrdes från Kreml. Idag läser jag honom alltjämt som en av de friaste rösterna, men den rösten sträcker sig långt bortom varje form av politiskt, religiöst eller civilisatoriskt system. I titeldikten heter det:

”Nyheten har nått oss: Bach har vaknat upp och sjunger.
Tiden har hållit sitt löfte (det gör den alltid).
Läser Milosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.

(…)

På Holocaustmuseet i Washington – min barndom,
mina järnvägsvagnar, min rost.

(…)

Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under
förtvivlan finns återigen glädjen.
Man måste tala inifrån.”

 

*

 

Det är främst hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."

Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:

"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."

I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:

"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."

Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.

(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).