Ande och kropp. Kristet och judiskt

Foto: Astrid Nydahl

 

När kroppen är i dåligt skick, hur kan vi förvänta oss att anden lyfter? Jag är ingen sådan människa. Jag meddelar gärna min omgivning när jag har som mest ont, t.ex. i dessa dagar, därför att den eventuella anden inte kan hindra mig.

Att inbilla sig att den andliga, inre världen existerar utan kroppens kött och blod har aldrig legat för mig. Inte ens som ung Missionsförbundare eller vuxen i liknande sammanhang.

Min frekventa närhet till den judiska traditionen gör att jag istället väljer att citera ord som dessa:

Tankar om livet efter döden utvecklas i samband med att eskatologiska spekulationer tog fart, speciellt efter Första Templets förstörelse (586 f.v.t). Några av de stora profeterna som Amos, Hosea och Jesaja börjar spekulera om en bättre framtid för folket. I samband med förstörelsen av Andra Templet år 70 v.t. sattes fokus på hoppet om en messiansk framtid och livet efter döden.  Samtidigt kommer rabbinerna i kontakt med de hellenistiska föreställningarna om form och materia, den fysiska förgängliga kroppen och den odödliga spirituella själen.

Den sista meningen här är förstås fundamental och egentligen främmande i judisk tradition före "de hellenistiska föreställningarna om form och materia":

Den fysiska förgängliga kroppen och den odödliga spirituella själen.

De avslutande orden i texten sammanfattar det väl:

Det finns mycket variation i vad den judiska traditionen har att säga om livet efter döden, himmel och helvete, och inget av det kan på något sätt ses som sanningen – det finns många judiska tänkare som helt enkelt aldrig har sysselsatt sig med ämnet. Judendomen har stort fokus på här och nu, på livet som vi lever och hur vi bäst kan se att vårt liv är en välsignelse för oss och andra.