Anders Björnsson: När man inte hunsar och trettiofyra andra miniessäer om musik (Celanders förlag)

 

"Tänk om det goda samhället är en frånvaro. Du är inte jagad. Du behöver inte svara på frågor. Du är inte beroende av framgång; det vill säga du har faktiskt ingenting att bevisa. Det kunde vara som en bildningsresa, där vyerna växlar, ingenting är fastlåst (...) Du är skyldig bara inför dig själv. Plikten mot helheten gör dig till människa."

 

Så skriver Anders Björnsson i den fjärde och avslutande volymen Mosaiker, kallad Sista mosaiker från 2018. Något av denna stämning och känslan av att ingen tvingar dig att skriva det du arbetar med, finns i nya bokens miniessäer om musik.

 

De kompositörer, interpreter och lyssnare som rör sig i Björnssons bok kan kanske sägas bära på en liknande attityd. Befriade från allt annat än plikten mot sig själva. Från jazzen och fadon till folkmusiken och de klassiska kompositörerna. För att verkligen betona att det är Björnsson jag läser, nämner jag också hans förmåga och vilja att lyfta fram det undanskuffade och eller bortglömda. Så kan en passage i nya boken få mig att genast skaffa mer kunskap om kompositören Claude Loyola Allgén (1920-1990) som beskrivs som en mystiker. Han gick inte bara sin egen väg, han ställde sig bortom och utanför så radikalt att det slutade med en nedbrunnen villa där han själv dog.

 

"Musiken är en hävstång för den vanlottade, den marginaliserade", säger Björnsson.

 

Annars vill jag säga att de musikaliska miniessäerna här ofta rör sig i pendeln mellan konsten och kriget, friheten i musiken och det brutala förtrycket under kanonelden. Det är helt logiskt att han inleder med rumänsk-judiske Mihail Sebastian, som inte bara var författare utan också försörjde sig på att skriva musikkritik (också under de värsta krigsåren). "När våldet och automatvapensmattret var vardagsvara, fick konsten bli skyddsrum" konstaterar Björnsson.

 

På resa i Finland säger han att musik och politik ofta gått hand i hand, men skriver: "Jag försöker förstå var gränsen mellan röda och vita en gång gick - var skedde ståndsrätterna, var fanns fånglägren? Men jag tiger om detta. Man ska lyssna, inte fråga." Ingen musik kan tysta sådana funderingar, men man kan ändå utveckla sitt resonemang om hur olika musikaliska genrer bidrar till nationalkänsla och han ger bland annat Grundtvigs psalmer som exempel på det. Att ödmjukt lyssna, också i den politiska sfären, är säkert en metod att föredra.

 

"Hur illa tillvaratogs inte Arnold Schönbergs skaparkraft under världskrigsåren. Ändå var det han som stod för någonting konstruktivt, medan generalerna slet själar och landskap i stycken." Så leder texten oss in på samma konflikt igen. Det påpekas att den modernistiska musiken ville introducera det oväntade, därför kommer du inte att känna igen dig, "tempo och tonstyrka blir stående förhandlingsfrågor."

 

Men musiken och tonsättarna som krigsmaskinens rena motsats är inte alldeles självklar. Vi blir inte goda av viss musik, elaka av annan eller helt onda av någon tredje: "Naiv är förstås föreställningen att konst och musik skulle förädla människan. En sådan förväntan bottnar helt visst i ett totalitärt anspråk (som också kan vara demokratiskt grundat)." 

 

Anders Björnsson kan till en sådan frågeställning foga något som får mig att stanna till, läsa om och se på samma sätt som han gör det:

 

"En cellosvit av Bach påminner mig för övrigt om en öppen eld som man sitter blundande inför: gnistret, kubbarna som rasar och väser, eldslågorna som fläktar. Det är faktiskt ingen romantik, det är mystik."

 

Som alltid hos Björnsson finns det en mycket säker stilist bakom varje stycke. Stilisten utmärker sig med det som är så genomtänkt att det ser både enkelt och flyktigt ut. Följande stycke är ett väl så bra exempel på det:

 

"Gisela Thamsen levde i stort armod. En nära släkting hade tillhört Kreisauer Kreis, den aristokratiska motståndsgruppen, och blev ministerpresident i en västtysk delstat efter kriget. Hon kände Herbert von Karajan personligen, och då hon stod och köade utanför ett konserthus i Salzburg, gick Karajan fram till henne och sade: 'Gisel, Sie gehen mit mir!' Wieneroperan återinvigdes 1955 med Fidelio (vad annat?), då sände hon direkt därifrån tillsammans med Sven Jerring. Hennes radioröst var vän och diistinkt, hennes blick sträng." Den avslutande meningen tar oss sannerligen tillbaka till en radioepok, så tidig att varken författaren eller läsaren var mer än barn. Eftersom jag har ett vykort från Sven Jerring på mitt arbetsrum, där han tackar den lilla pojken Thomas för sagan han bidragit med i Barnens brevlåda, blir Björnssons textpassage så levande för mig.

 

Påpekas skall att boken skrivits under pandemin och dess krav på distansering och skydd: "Den sociala harmonin en lögn, funderade jag. Seger är inte möjlig. Jag antecknar detta i de nya epidemiernas tidevarv. Petrusplatsen var tom i förrgår."

 

Nej, frågan är om isoleringen och det frivilliga avståendet från släkt- eller vänträffar ändå inte, på längre sikt, kan lära oss något om de grundläggande villkoren för modernt mänskligt liv, långt från den anda av köpenskap som normalt präglar oss. Avslutningsvis väljer jag ett citat från boken för att illustrera den omständigheten: "Vitsen med konstnärliga uttryck bör numera vara ekonomisk vinning." Det är ju, som vi alla nu fått klart för oss, endast statliga och andra ekonomiska bidrag, som kan "rädda kulturen". Det är bara det, att i ett sådant resonemang försvinner helt människans drift att skapa, att uttrycka sig. Musiken är ett av dessa viktiga uttryckssätt som gör oss till människor. Att konserter, föreställningar och annat måste ta en paus under rådande pandemi hindrar inte den skapande människan att fortsätta skapa.

 
Anders Björnssons nya bok blir en  lågmäld och personlig studie av just det.