Anne-Marie Berglund. Tankar ett år efter dödsdagen

Anne-Marie i Paris. Foto: Hideo Matsumoto

I min bok Skrivandets portar har jag samlat tio samtalsessäer med skandinaviska, kvinnliga författare. En av dem var Anne-Marie Berglund. Så här svarade hon om författarens livsvillkor:

Egentligen upplever jag hela mitt liv som en serie rum. Ibland så påträngande, att jag tror att de är påminnelser från gamla liv, där jag varit nunna eller livstidsfånge. Men jag tror att klaustrofobin kommer från ”den andra”, känslan av att alltid vara jagad. De andras fysiska behov och närvaro har hotat att tillintetgöra mig.

Det är sådant jag tänker på idag, när det är precis ett år sedan hon avled på Ersta Hospice i Stockholm. Hennes sjukdomsväg hade varit svår och gjort henne sängbunden under en längre tid. Ingen tycktes veta vad som plågade henne. Jag fick bara beskedet att den käpp inköpt på Boots som jag sände henne, var mer eller mindre verkningslös. Inga käppar i livet kunde rädda henne från att falla, skrev hon.

När den sista tiden inleddes, den varade som jag minns det några veckor, var hon inte kontaktbar per brev eller telefon. Hans Boij och hennes Hideo Matsumoto fanns vid hennes sida i det mörklagda rummet. Men som tiden gick slutade hon delta i något som kunde kallas liv. Jag föreställer mig att hon fick en värdig behandling där. I rummet hade det inte varit så, om hon valt att stanna i hemmet.

Tomheten efter Anne-Marie är mycket stor. Hideo besöker hennes minnesplats mest varje dag. Han tar med sig våra tankar och så samtalar han/vi med henne. Det var sådant Anne-Marie hade en så positiv bild av från japansk och buddhistisk kultur. I ett brev från 2000 skrev hon till mig:

Igår medan jag gick kors och tvärs i gamla staden tänkte jag på japanska författare som varit viktiga för mig, jag var ju helt Japan-orienterad som 25-åring, och tills Jacques dog. Såg alla japanska filmer som visades på Cinemateket i Stockholm (och när jag var i Paris) och läste japanska författare. Att jag tjugo år senare blir intim med en japansk man är sist och slutligen ingen slump (...)Mishima var vår bådas 'hjälte' och ideal. Jag läste allt som fanns av Mishima på svenska och franska.

Dagens Understreckare i Svenskan handlar om Anne-Marie.