Bulletin eller Pasolini? Då och nu i samma politiska tvärdrag

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)

 

Skulle någon idag 2021 - här i vår fega och undflyende svenska vardagstillvaro - vilja eller ens kunna formulera sig som Pasolini gjorde i denna text? 

 

Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en som skriver" och som helst följer Statens Kulturråds normer och regler, särskilt under pandemin när minsta lilla felsteg straffar sig snabbt och effektivt.

 

Det skrå som inte ens stiger fram med en bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker. Varje dag ser vi exempel på det. I så kallade texter på Twitter - blott en utandning korta - positionerar de sig som antingen det ena eller det andra. Något tredje medges inte! På Facebook gör de likadant, fast med några fler ord. Och så grundar de nättidningar. De är ganska många numera, mer eller mindre ointressanta. Senaste försöket, Bulletin, kunde ha blivit något riktigt bra med skribenter som Lars Åberg, Caroline Dahlman, Paulina Neuding och Per Gudmundson, begår istället i dagarna självmord och visar alla som trodde det kunde bli något att Makt - manifesterad av majoritetsägarna med Tino Sanandaji i spetsen, gick före allt annat. Det är i sådana stunder man ska återvända till Pasolini.

 

Pasolini var inte en Maktens försoffade parodi på intellektuell. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta reda på. Men han var samtidigt djupt pessimistisk, han kunde inte annat än instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. I konsumismen ingår idag också den nätförslappade korthuggenheten, twitter-förtviningens infantila tvärsäkerhet. Denna av konsumismen formulerade, nya fascism, säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende - urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."