Carl Butler, András Schiff och andra näringstillskott

Nej, det snöar inte längre. Detta får betraktas som en minnesbild. Foto: Astrid Nydahl

 

Att det är tisdag medför inga särskilda plikter eller åtaganden. Däremot innebär det att jag kan ägna mig ordentligt åt nya numret av tidskriften Essä, som den här gången handlar om Carl Butlers kokbok, med bidrag av bland andra Carl Johan de Geer och Klas Östergren. Sämre kost har man ju fått genom åren.

Det innebär inte att jag lämnar Zenta Maurina. Nu läser jag hela den halva hyllmeter hennes böcker upptar i vårt bibliotek. Det är som om jag aldrig hade läst dem förut. Att det är ett tecken på rikedom behöver inte sägas.

För övrigt anser jag att man bör läsa Anders Björnssons artikel om András Schiff hos Dixikon. I den skriver han bland annat:

Schiff är generös mot sina lärare och valfrändskaper; när han spiller galla anonymiserar han genomgående måltavlorna. Här skvallras inte. Så fort han kunde lämnade han Ungern – där förekom också under den realsocialistiska tiden ett illa dolt judehat – för en internationell karriär, men även i partidiktaturens samhälle fanns det utrymme för borgerliga levnadsvanor och kulturyttringar. Idag saknar Schiff den musikaliskt bildade medelklassen som kan bilda stommen i en receptiv konsertpublik. Dagens ”biljettköpare”, som han kallar dem, kräver alltför ofta örongodis och uppträder plumpt i bänkraderna. Att vänta med applåderna tills sista tonen ljudit färdigt är ett minimikrav som alltför sällan respekteras, menar han. Tystnaden före och efter ingår i upplevelsen.