måndag 15 mars 2021

Exilen, nazismen, ensamheten

Foto: Astrid Nydahl
 

"Inspärrad i det sollösa rummet övar jag mig dagligen i det tålmodiga väntandets konst."

Så skriver Zenta Maurina den 14 februari 1949 i Exilens tragik. I gårdagens blogg visade jag en liten passage om hennes, trots handikapp och sjukdom, mycket aktiva liv. Just sjukdomsaspekten för denna föredömliga intellektuella, baltiska flykting, vill jag beröra här.

"En äldre tysk dam anmälde sig som skrivhjälp. Eftersom jag har outhärdliga smärtor i högra armen och den av henne fordrade ersättningen var ringa, antog jag hennes tjänster. Men samarbetet visade sig vara en plåga. Namn som Valéry, Mauriac, Joyce måste jag bokstavera - även när de återkommer för tionde gången - och bryter därigenom satsens rytm."

Ska man vara ensam i sin sjukdom och sitt skapande är det sällan en god idé att ta emot hjälp utifrån. Är man två, tillsammans i livet, och ger varandra den sortens hjälp fungerar det förstås mycket bättre. 

Maurina hade verkligen behövt en språk- och litteraturkunnig medhjälpare. Istället fick hon en gammal nazist som var obildad och inte kunde återvända till Tyskland, på grund av den höga tjänst hon haft under Hitlertiden. Hon sa till Maurina: "Det var ju alldeles naturligt att man avlägsnade de onyttiga ätarna", syftande på nazismens folkmord, replikerar Maurina att hon tog "farväl av denna onyttiga ätare för att aldrig mer ses."

Så kan den konkreta situationen se ut. Redan i nästa stycke är hon i skrivandet tillbaka i svärtan och exilens ensamhet:

"Svart natt. Regnet slår mot fönstret, vattnet droppar ur den otäta kranen, melankolin holkar ur själen. Kan en diktare utan folk, utan land, utan glädje, utan tillhörighet till någon gemenskap över huvud taget ännu vara skapande?"

1 kommentar:

  1. Symbolisk exil. Ja-
    stensäkert illustrerad bild
    påtvingad eller självvald.

    SvaraRadera