söndag 14 mars 2021

Exilens tragik. Zenta Maurinas svenska dagböcker

 

Jag har tagit fram Zenta Maurina igen. Det är några år sedan sist. I hennes bok Exilens tragik från 1966, i översättning av Helga Backhoff Malmqvist, går jag in i det hon kallar sina "svenska dagböcker". Maurina kom från Lettland som flykting under andra världskriget. 1961 ska hon från Sverige göra en resa till Sorrento, och den 13 mars skriver hon:

 

"Aldrig förr har en färd genom Sverige varit så vacker som den här. I Uppsala hade vardagens nödvändigheter och besvärligheter uttömt mina krafter. Ännu på morgonen före avresan skrev jag upp fakta för mina föredrag, brände brev och anteckningar. En resa som omfattar fyra månader, som förenar en Italienvistelse, en turné genom Schweiz och Tyskland med en undersökning på ett sjukhem, som börjar på vintern och slutar på högsommaren, för den behövs det otaliga ting: både varma och lätta kläder, vinter- och sommarkappa, anteckningsböcker och så det mödosamma inkasserandet av honorar. Till min reseutrustning hör dessutom ett helt apotek och ett reservförråd av dietmat."

 

Trots betydande hälsoproblem och rent fysiska hinder ger sig Maurina ut på denna resa. Den säger mycket om hennes livshållning. Alltid kreativ, skrivande, resande. Hennes föredragshållande var säkert bara den en livlina. Om Dostojevskij visste hon allt som var värt att veta, om det vittnar inte minst hennes egen bok om honom.

 

De kör bil, som alltid, den 23 mars är de framme i Chiasso och mellan Milano och Bologna kör de på motorväg, "denna enformiga slätt, planterad med pilar, påminner om Skåne."

 

Den 30 mars är de framme i Sorrento. "Första intrycket av våningen nedslående: tre iskalla rum med unken luft." De får en sömnlös natt och Maurina hör hur ett litet barn gråter i våningen bredvid.

 

"Modern lugnar det på högljutt italienskt sätt, mannen grälar på högljutt italienskt sätt. Äntligen somnar barnet, nu pockar mannen på sin rätt, som vigselakten har tillerkänt honom. Ett stönande, värjande, därefter ett kuttrande och vällustigt suckande."

 

Den 2 april tar Sorrentos borgmästare emot henne med en "enorm gladiolusbukett".

 

Kapitlet i boken rundas av med att hon den 15 april påbörjar återresan till Sverige och hon avslutar:

 

"Italiens eländighet och evighet, nödåren i Sverige som gagnlöst och meningslöst förbrukade så mycket kraft från min kropp och själ och tvingade mig att plocka dag-nattimmarna som brännässlor med bara handen. Det var ingen heroisk kamp, ej heller någon katharsis, och ändå ett uppstigande till en ny soluppgång."

 

Jag har skrivit mycket om Maurina under åren. Här och här hittar du en del av det. Och här en annan text om hennes exilbok.


Jag återkommer till denna bok, utifrån andra aspekter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar