Henrik Nordbrandt är en av de danska lyriker jag läst under många år. Men han är inte endast en lyriker, utan också som prosaist har han något utöver det vanliga att erbjuda.
Minnesvärda för mig är hans böcker på olika Medelhavsteman, också den kokbok han utgav, Damelår og andre specialiteter 1994, och dagboken Ruzname 1996.
År 2000 fick han Nordiska rådets pris för diktsamlingen Drømmebroer, hans 25:e i ordningen, publicerad 1998. Motiveringen löd:
Henrik Nordbrandt har med Drømmebroer skrevet en af sine smukkeste digtsamlinger. En både melankolsk og ironisk, legende og søgende suite af digte. Broen bliver i digtsamlingen et gennemgående billede på livet mellem ankomst og afsked, foruden et billede på erindringen om det tabte og i poesien genfundne.
Henrik Nordbrandt har, baserat på fakta och erfarenhet, också varit en stark kritiker av islams praktik, som i boken Breve fra en ottoman, 1978, och i enskilda artiklar, och som i Portræt af en ulidelig diskussion om islam (Dagbladet Information, 2 november 2015), där han bland annat skrev:
Min opponent, diskussionspartner, eller hvad vi nu skal kalde vedkommende, skifter nu taktik og beskylder mig for at være ’islamofob’. Jeg påpeger så, at ’islamofobi’ er et forvrøvlet udtryk, fordi ordet ’fobi’ er betegnelsen for en irrationel følelse, hvorimod bl.a. den angst for at blive halshugget eller pisket ihjel, som man må leve med i en ortodoks islamisk stat, hvis man ikke tror på, at den er skabt af Gud, er helt reel.
Det kan vara en fördel att känna till Nordbrandts långa, kulturpolitiska insats, samtidigt som man låter sig vila i en ny diktsamling av honom. Han är född 1945 och blir därmed en diktare som kan beskriva, porträttera och drömma kring teman som är några av poesins klassiska: sjukdomarna, besvikelserna, dödstankarna, ensamheten. Och han gör det så mycket bättre än de flesta.
Så var der den nat
det sneede på bjergene
på den anden side af havet
så jeg kom til at drømme
jeg var Snehvide.
När diktaren befinner sig i drömmarna, det gör han upprepade gånger i denna samling, får hans dikter också ett inslag av mild humor. Just slutet på Snehvid uppnår det resultatet. I en dikt om människans tidvis barbariska mattraditioner, Bordbønnen, blir det så starkt att också poesin fungerar som ett ställningstagande:
Glem alt om bordbønnen:
Det der med det daglige brød
gider du ikke høre på.
De ubudne gæster
som sidder rundt om dit bord
har du faktiskt selv skaffet dig.
Efter den första strofen kommer sedan uppräkningen av de olika djuren och deras avkomma, och det ironiska påpekandet att de inte kunnat protestera mot slakten, på grund av sin anatomi.
Mildare och rentav melankoliska blir de dikter där betraktaren ser ut genom tosseanstaltens fönster, det enda stället varifrån han stod ut att se snön.
Det finns fler sådana dikter, som Udskrevet, där han berättar om sin stora kärlek till anstaltens vita skjortor med initialer, som fick honom att smuggla med en ut därifrån, gömd under rocken.
På det stora hela är Henrik Nordbrandts nya samling en gripande och övertygande utblick mot livet, när det är sent och bara en inre övertygelse kan skingra mörkret, och allt det grymma i livet som ständigt måste övervinnas.
Han är en av de främsta nu verksamma poeterna; ett Nobelpris tack.
SvaraRadera