Marschera eller promenera?

Foto: Astrid Nydahl

 

Att gå i samlad tropp är ibland lockande. Från och till i livet har jag själv gjort det. Mest i de osäkra och vankelmodiga ungdomsåren. Krigen som rasade runt tonåringens fåfänga dröm om en annan och bättre värld ledde också mig dit. Vuxenlivets lärdom är ett motargument: världen blir varken bättre eller vackrare av en samlad tropp. Låt militären tänka så, låt makten tänka så!

Vad blir det då av den ensamma människan? Kanske finner hon sin like och nöjer sig med det på distans. Denna sista marsdag läser jag i Marina Tsvetajevas bok Konsten i samvetets ljus (i översättning av Lars Erik Blomqvist):

Jag vill inte vara en språngbräda för andras idéer, heller inte en högtalare för andras lidelser (...) jag vill inte ha något som inte är helt och fullt mitt, inte mig med vett och vilja, inte det jag är mest.

Kan jag leva upp till detta? Varje dag anstränger jag mig. Det jag lämnar bakom mig är en samlad tropp till synes överens om allt, också när skorna skaver och fötterna blöder. Jag lämnar dem bakom mig och står kvar i blåsten. Till synes ensam men med Marina Tsvetajevas ord ekande i mig:

När jag, trettonårig, frågade en gammal revolutionär: "Kan man vara både poet och med i partiet?", svarade han utan att tveka: "Nej". Det är också mitt svar: - Nej.