Merseybeat - musiken som förenade Malmö och Liverpool

River Mersey vid Albert Dock i Liverpool. Foto: Astrid Nydahl

 

“I’m always doing fragments” (Liverpoolpoeten Brian Patten)

Det var här de föddes och växte upp, min generations populärmusiker. Detta är Liverpool. På Scotland Road föddes Cilla Black (det var artistnamnet på Priscilla Maria Veronica White, vars efternamn alltså i själva verket var motsatsen till Black), sångerskan som steg fram på scenen när Beatles gjorde det, och som fortsatte sjunga fram till sina sista dagar, 2015.  Hennes största framgång var kanske inte debutsingeln från 1962, "Love of the Loved", men den skrevs av Lennon – McCartney. Hon gjorde också deras "It's for You"på singel 1964, men hennes verkliga framgångskoncept var väl dels förmågan att oftast kunna göra starka versioner av andras sånger, och det mycket långvariga samarbetet med beatlarna, deras femte medlem George Martin och möjligheten att arbeta i Abbey Road-studion. Sången man minns bäst är kanske hennes andra singel, "Anyone Who Had a Heart", av Burt Bacharach and Hal David (och som ursprungligen skrevs för Dionne Warwick, samma år som Black gjorde den, 1964). 

Här börjar jag min promenad genom Liverpool, den jag kombinerar med motoriserad hjälp från bussar och tåg.

På andra gator i Liverpool formades människor som skulle komma att trösta oss i tonåren, som skulle få oss sjunga med, härma i klädstil och frisyrer. Populärkulturen kan vara en mardröm. Den kan vårda yta och förneka djup. Värst av allt är att den vulgariserar det mänskliga, när den är som värst. Men när jag skrev min Malmöbok, Ett barn är fött på Sevedsplan, tänkte jag ofta tillbaka på de avgörande åren, för mig handlade det om 1962 - 1968, då Beatles och med dem Merseybeat-kulturen stod på sin höjdpunkt och en liten pojke som jag hela tiden letade efter det som kunde göra livet mer uthärdligt. Jag fann det oftast hos John Lennon.

Men hans plats fick sedan andra att kräva mer av mig. De var ofta inte bara sångare med en gitarr. De var poeter. De hette Leonard Cohen och Robert Zimmerman, de hade de judiska rötterna gemensamt, Zimmerman tog sig artistnamnet Bob Dylan. När de öppnade dörrarna till sina mystiska - eller ska jag säga magiska - rum följde vi med dem in. De var äldre än vi och hade sett mer av livets märkvärdigheter. De kunde berätta mer djupgående om dess kärvhet och hjälpa en tonåring på vägen till ett mer illusionsfritt vuxenliv. Den vägen skulle visa sig vara både lång och svår. När jag skrivit mig tillbaka till Malmö och Seved har jag också tänkt på gator som Scotland Road i Liverpool och förundrats över att det faktiskt slogs en bro mellan oss. Och att den bron höll trots att villkoren var så olika. Det gör också att de spår som ledde oss till Cohen och andra aldrig drev bort från rötterna. Dessa rötter bar vi med oss från Liverpool framåt i livet.

1969 var jag 17 år gammal och flyttade från föräldrahemmet på Lorensborg till Gamla väster i Malmö. Först där fick jag vardagsvillkor som kanske en smula påminde om det som Liverpoolungdomarna hade; kallt vatten, ingen toa i lägenheten, gasspis.

Merseybeat, vad säger det oss idag? Merseybeat blev ett samlingsnamn på det tidiga 1960-talets engelska musik. Men floden Mersey gav dessutom namn åt en litteratur, levande också idag.

Det är en sida av saken. Den andra är just den musik som blev känd över världen som Merseybeat. Vi minns ju alla The Beatles, men det var så många fler grupper i den här rätt så milda, gitarrbaserade musiken, vilket ju markant skilde den från hårdrocken med rötterna i Birmingham.

 

Beatlarnas väskor och gitarrfordral som staty i Liverpool. Foto: Astrid Nydahl