 |
Den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian (1907-1945) utgav 1934 en roman som har landets situation och judehatet på 1920-talet som utgångspunkt. I engelsk översättning av Philip Ó Caellaigh heter den For Two Thousand Years. Jag läste den och såg att hans tankar kring döden leder till Imre Kertész. Jag läste den samma dag som Imre Kertész avled, den 31 mars 2016:
”Vem som än har lutat sig mot ett träd, som med melankoli funderat på sin ensamhet, kan inte undgå att möta döden utan en känsla av att befinna sig en bit ovanför den, och le åt den, nonchalant och överseende, med vänskap, med ett ödmjukt farväl, med en speciell, sensuell rysning.”
Kanske ska man inte tänka att döden är välkommen. Däremot kan jag, utifrån erfarenheter i mitt eget liv, tänka att den faktiskt kan vara en befriare, särskilt om sjukdomens plågor är oupphörligt närvarande. Sebastian tycks ha menat att vår stora sorg vid människors död, är allt annat än eftersträvansvärd. ”Så illa vi dör!” utbrister han, och tillägger:
”Vi lever illa, men vi dör ännu sämre, i förtvivlan, kämpande.”
Den här helgen läser jag Anne-Marie Berglunds brev från det sista året hon levde. Ännu en gång blir jag påmind om Sebastians ord. Att leva illa och att dö sämre, det är hårda ord. Anne-Marie använder dem själv. Hennes stora självförakt är ibland outhärdligt, men det värsta av allt är den senkomna insikten att det mesta hon skrev till mig var berättelser om vad som närmade sig. Jag tror inte ens jag vågade tänka tanken att det var döden, men jag vågar konstigt nog tänka att den var en befriare för henne. Men helst vill jag inte tänka det alls, eftersom jag vill ha kvar henne i det skapande, aktiva livet.
Att läsa Mihail Sebastians roman kan också vara en påminnelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar