 |
| Kväkarnas park i Selly Oak, Birmingham. Foto: Astrid Nydahl |
”Mitt liv började
alltså vid en främmande kvinnas bröst. Tyvärr fick jag aldrig tacka henne. Min
egen mor fick se mig först efter en vecka och till en början var hon osäker:
var jag hennes eller inte?
Efter några dagar såg hon mig höja ena ögonbrynet
precis som far brukade göra, och då tvivlade hon inte längre.”
Julian Better: ur
Jag var barn i Gulag (i översättning av David Szybek)
Min
döde son Tobias hade ett favorituttryck varje gång något gick snett:
Like father, like son. Det var inget originellt med det, men när jag
tänker på honom är det en av de saker jag minns.
När
jag ser min egen spegelbild i något skyltfönster så är det min pappa
jag ser. Samma kutiga knyck överst på ryggen, samma profil. Jag blir
alltmer lik honom för varje dag som går. Så det är ju självklart att vi
känner igen varandra över generationerna. Jag har inga okända barn på
byn som jag riskerar att känna igen. Mina fyra döttrar och mina två
söner har en och samma mamma. Nog liknar de både mig och henne. På gott
och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar