Nationalstaten, medborgartanken

Foto: Astrid Nydahl

 

Om vi föreställer oss planeten jorden som en enda enhet, där alla människor rör sig fritt, sätter bo där de vill och sist och slutligen talar samma språk (jordiska?), blir hela diskussionen om kulturer, nationer, språk meningslös.

Författaren Anders Björnsson, vars nya bok jag recenserade igår, har intressanta tankar i en nypublicerad artikel hos Lindelöf.nu Han skriver:

Inom nations- och nationalismforskningen är det brukligt att skilja på två nationsbegrepp, ett medborgerligt eller politiskt och ett etniskt eller naturbundet. Det första kan vara en valhandling, det senare inte. Den franska revolutionen proklamerade, att tredje ståndet utgör den franska nationen – tidigare hade adeln utgjort den franska nationen. Så var det också i Sverige: Gustav III:s förenings- och säkerhetsakt 1789, som berövade adeln många av dess privilegier, lade grunden för den moderna svenska nationen. Tredje ståndet blev den nationella kraften i vårt land under 1800-talet, fjärde ståndet under 1900-talet.

Och vidare:

I den svenska nationalstaten, som är en enhetsstat, ingår flera etniciteter, några urgamla, de flesta senare tillkomna. Det vore orimligt att hänföra dem till någonting annat än en svensk nation, liksom det vore orimligt att hävda, att Sverige inte har en svensk drottning utan en tysk. Också den finska nationen är en och odelad, alldeles oavsett vilket språk dess medborgare talar och vilka traditioner som där härbärgeras. I alplandet Schweiz talas fyra erkända språk: tyska, franska, italienska, rätoromanska. Men denna urgamla europeiska nation hör samtidigt till de mest stabila statsbildningarna i världen. Tyskspråkiga sydtyrolare, ett överväldigande flertal i sin provins, är givetvis inte tyskar utan italienare, eftersom de lever, verkar och förökar sig i Italien.

Hela artikeln läser man här. Det finns i den en hel del att fundera på. Inte minst mot bakgrund av de våldsamma övergrepp som begås i vårt arma land.