Portugals fascism och behovet av ständiga frågor

Foto: Astrid Nydahl

 

Frågor? Svar? Varken det ena eller det andra. Frågor ställer bara den som vill förkovra sig. Svar har bara den som tror sig veta allt från början.

Västerlänningen borde ha ställt sig själv eller andra fler frågor. När 8 mars har passerat skriver någon att det var fel att ge kvinnor rösträtt. En annan replikerar med utsagan att det var fel att ge män rösträtt.

En svensk författare romantiserar diktaturen i Portugal, den som styrdes av Salazar (och Caetano) och den hemliga, fruktade polisorganisationen PIDE, samt bedrev kolonialkrig i Afrika. Han skriver:

"Det var ett traditionellt samhälle. Analfabetismen var hög, de enkla arbetena många. Jordbruk, fiske, hantverk. Landet var stängt för omvärlden, det vill säga, gränserna stod inte öppna, vare sig för inresa eller utresa. Landets styre bestod av vad omvärlden kallade diktatur. Ett styre som kommit till för att förhindra revolution, ty man ville bevara sin tro, sitt kulturella ursprung, önskade inte internationalism, abstraktion och utopisk ideologi."

Vidare skriver han att diktaturen innebar att Portugal "förblev sig likt i decennier efter decennier."

Nu fanns det ju en växande rörelse i landet, inte minst i de väpnade styrkorna, som var både moraliskt och rent fysiskt trötta på att skickas till de blodiga striderna i Afrika, och som kom att utgöra kärnan i den opposition som ville ha slut på diktaturen och dess krig.

Dessa kallar han föraktfullt för unga arga som med revolutionen "önskade riva ned det samhälle som de flesta såg som sitt, fiskaren i sin båt, jordbrukaren på sin åker, hamnade i fängelse." Och så spottar han avslutningsvis på alla de unga, och äldre (!) människor som torterades och spärrades in i landets fängelser, t.ex. i det beryktade Aljubefängelset i Lissabon (idag museum ägnat offren), de var ju "bara några hundra" skriver han, och avrundar:

"...kanske fick de sitta inne några år, men var det så underligt, när man ville slå sönder den gemenskap som var så mångas verklighet?"

Så långt ut i dimmorna hamnar man om man slutat ställa frågor. Hans Portugal tycks inte ha lidit av feodala förhållanden och extrem fattigdom ute i landet, inte heller tycks kolonialkrigen med allt lidande för såväl afrikaner som portugiser, få plats i hans rosenröda skildring, mer förljugen än någon jag läst sedan 1974. Man kan läsa António Lobo Antunes om man vill lära mer om den långvariga tragedin. Han var där, han vet vad han talar om.

Jag hörde en gång tio år senare en äldre man, före detta militär på ett förband som inte anslutit sig till kaptensrörelsen, säga att det nog trots allt var bättre under Salazar och Caetano. En enda gång har någon yttrat dessa ord, under de många år jag rest till Lissabon.Vår svenska författare kunde ha trivts tillsammans med honom.