Simon Strauss: Dagar i Rom (Lindelöws bokförlag, översättning från tyskan av Dorothea Liebel)

 

Jag blev förtjust i debutboken Sju nätter, skriven av  Simon Strauss. Han är son till den legendariske tyske författaren Botho Strauss. Det gjorde att jag självklart ville läsa uppföljaren Dagar i Rom.

 

Det är jag glad och tacksam att jag gjorde, för det är en mycket vacker - nästan romantisk - flanörberättelse från den eviga staden. Berättaren bor mitt emot huset som en gång inhyste Goethe. Där finns utgångspunkten och navet. I hans vandringar kommer Roms historia oss till mötes. Den samlever med nuets hetta och misär. Tibern inte bara rinner i Rom, Tibern är också ett slags tillstånd och det är där han möter den mystiska kvinnan han aldrig får kyssa. Det skulle han ha fått om han stannat, men de vet båda att hans besök är tillfälligt.

 

Simon Strauss tecknar inte bara en fantastiskt porträtt av staden Rom, människorna där och alla de kulturminnen som han uppsöker eller snubblar över. Han tecknar också ett porträtt av Europa före pandemin. Det var så vi kunde leva! Det var till Rom vi kunde resa för kulturens skull, för matens och vinet. Därmed får han i alla fall mig att undra om det någonsin blir möjligt igen.

PS: Det kanske kan tyckas vara av mindre betydelse, men när jag i översättningen läser om Hadrian och Hadrians villa blir jag irriterad. På svenska skriver vi namnet Hadrianus, vilket är identiskt med hans latinska namn.

 

Här finns min recension av författarens debutbok Sju nätter.