måndag 12 april 2021

Folkhemsdrömmen är en anomali

Skärm och mask. Foto: Steen R/ Snaphanen, Köpenhamn
 

Var går gränsen? Uttrycket förlegat

Det gränslösa som högsta ideal

Gift vid första ögonkastet

Cyklonerna dödar, taken lyfter

Prins Harry inte välkommen

Begravningen privat

men världsnyhet

Flashback är torget där

alla som vill kastar upp det

andra bjudit på

Stanken är kulturspecifik

Husbilarna intar markerna

En styv kuling kan inte hindra dem

På motorvägen kör redan släpen

med småbåtar till Skånes och

Blekinges små hamnar

Riksrevisionen granskar bidragen

till studieförbunden

Meningslösa pensioner granskar ingen

Vi förväntas köa vid valbåsen

Galleriorna kanaliserar

folkets yttersta vilja

Medicinakuten i Landskrona

är bäst i Skåne

Personalen öppnar alltid dörren

med ett leende. Vården då?

Sabina kunde äta vad hon ville

Muhammed Taser Ali Sheikh

glömmer aldrig ljudet av vågen

Hans boskap flöt ut till havs

Bangladesh är en omöjlighet

Covid 19 slår hårdare mot pojkar

Pojkar slår hårdast

Jordanien skakas av syskonbråket

Israel skakas av Benjamin Netanyahu alltid

redo för nya rättegångar och allianser

Ett islamistparti som stöd?

I Frankrike bor det fransmän. Sa vi som

barn, medan det i England bodde änglar

Inget är numera ett korrekt påstående

Åker man tunnelbana i Stockholm

är man svensk då?

Åkessons frågande ord är inte bortglömda

och jag skulle aldrig resa i Tokyos

underjordiska nationalitetsomvandlare

Vårsnön drar in över Småland

På sjukhuset tas alla blodprover

Efter veckolång sortering dras man

i kulvertar med fartränder

Mina första fem år var Seveds

Mina följande tolv Stadions

Världen låg öppen

Ingen visste då vad alla vet idag

Vietnamkriget präglade vår

djupa övertygelse

Afghanistankriget fördjupade den

bortom övertygelserna

Att kolonialmakterna alla hade

sin smutsiga historia

Det nygamla USA

bombar åter Syrien

Mitt Malmö faller inte bakåt

Folkhemsdrömmen är en anomali

Framstupa formas evakuering och flykt

Äpplena ruttnar i skålen

Bananerna går från gröngult till svart

Varje smak har sin särprägel

Mognad och förruttnelse tvinnas samman

I Köpenhamn står det mellan skärm och skydd

Världen håller andan

Bakom masken rör sig syret sakta

Han visar henne skärmen

Det är en vanlig vardag i huvudstaden

 

 

 

 

 

söndag 11 april 2021

Bosse Skoglund är död

Foto: Lennart Romberg
 

Legendariske trummisen Bosse Skoglund är död. Han blev 85 år.

För de flesta av oss är han kanske mest känd som reggae-musikern i Peps band. Men han spelade dessförinnan länge blues med Peps, både den traditionella amerikanska bluesen och den då så nymodiga på svenska/skånska som Peps skapade, och har dessutom en omfattande katalog samarbeten med sådana som Monica Zetterlund, Hasse & Tage, Lars Gullin, Ben Webster, Nannie Porres och i bandet Arbete & Fritid. 

Foto: Lennart Romberg

Är Sverige en nation? Är jag utsatt?

Foto: Astrid Nydahl
 

Vindstötarna starka, havets skum

slungas mot stranden

Bilen bredvid franskregistrerad

piskande flaggor i vinden, regn

som täta gardiner för rutorna

82 dödade i Myanmar

Moldavien ber Sverige om vaccin

Vi är ännu inte kallade

Bättre pension på 25 minuter

Suzanne Axell lämnar Let´s dance

Finns elallergi? Finns vemod?

Jens 41 är försvunnen

Vi har uppgiften: här har flest dött

Gråt inga tårar för Soran Ismail

Bilhatet är oproportionerligt

Är Kinas diktatur kommunistisk?

Finns uigurerna i verkligheten

eller är de bara vanliga slavarbetare?

Läger formar nya människor

påstår manualerna, men läger

är alltid diktaturens fingervisning

Varje region har sin epidemi

Tågen går inte som förr

Vinet vi dricker är en gåva

Kycklingen levde nyss

Broar brister under fordonstyngden

I regnskogen drar Bolsonaro fram

som en gigantisk skördemaskin

Hemlig rapport: Skåne har flest

kriminella klaner i landet

Philip är död och sonen försäkrar

att han redan saknar Papa

Till begravningen kör man Landrover

Vargarna attackerar nu inne

på skånska gårdar, sargade hjortar strös ut

Är Sverige en nation? Om inte, hur

många nationer rymmer Sverige

Sofia Jannok spänner blicken i

programledaren, som försäkrar att han

mår dåligt av att tillhöra ett koloniserande folk

Sameland är ett faktum, Sverige en fråga

Ingen vågar längre spänna blicken i andra

De betittade kan tillhöra både utsatta och

förtrampade grupper, ärendena ligger i högar

hos diskrimineringskontoristerna

Som skåning var jag östdansk, nu sydsvensk

Jag tänker aldrig mig utsatt

Jag tänker mig icke alls

 

Missionsförbundet i Malmö. Minnen från barndomen

Gamla Betelkyrkan i Malmö.
 

Jag var nog en ganska medgörlig pojke när det gällde mammas förväntningar. Jag gjorde som hon sa, och som mormor hade skrivit i min konfirmationsbibel: ”Börja i unga år, vandra i Jesu spår.” I den söndagsskola jag placerades – den hölls i samma byggnad som ungdomsåren skulle förverkligas, Lorensborgs ungdomsgård – fann jag väl egentligen bara ett uttryck för det barndomen också kan vara.

I Missionsförbundets jubileumsskrift då Betelförsamlingen fyllde 75 år kunde man läsa:

”År 1958 lyckades det församlingen att öppna ytterligare en söndagsskola. Denna gång i stadsdelen Lorensborg, där Malmö stad upplät sin ungdomsgård. Denna söndagsskola växte snabbt i den folkrika höghusbebyggelsen, och är just nu församlingens största skola. Genom dessa söndagsskolor har församlingen sålunda nått ut till ett elevantal, som under några år uppgick till bortåt 800.”

De raderna visar på en ständigt växande och tämligen omfattande söndagsskoleverksamhet. För de flesta barn blev den kanske mest av allt en självklar träffpunkt under veckans längsta – och långtråkigaste dag. Bäst minns jag sångerna. Och förstås insamlingsbössan med de svältande barnen. Mission har i hela mitt liv varit synonym med just svält och lidande. De afrikanska barnen – flugorna i ögonen, de uppsvällda magarna och de tomma muggarna – fick bli sinnebilden för mottagaren av missionens hela godhet. Ett barn reflekterar inte över vad missionären egentligen vill. Ett barn saknar förmågan att placera svälten i relation till sig själv som välmående svensk. 
 
Medvetandet började växa senare, då jag var med i SMU, Missionsförbundets ungdomsorganisation. Vi träffades varje vecka i en mysig källarlokal i Betelkyrkan. Den var hela malmöorganisationens hjärta och själ. Där skedde allt. Där mötte jag mormor på gudstjänster och andra tilldragelser. Där hade jag mina unga vänner. Men vi saknade egentligen en djupare vänskap förankrad i den kristna tron. Min känsla för denna organisation och detta tänkande blev allt mer bräcklig och den föll så småningom helt samman. Min barnatro – hade jag en sådan någonsin? – blev otro och mitt tvivel skulle bli ett signum många skrattade åt. Jag var verkligen Thomas tvivlaren. I det sökte jag friheten, den inre, och oberoendet, också det yttre.

Ett av mina starkaste minnen av vägran är när mamma ber mig sitta ner. Hon har en Bibel i handen, hon vill läsa för mig. Jag står upp länge efter det att hon satt sig. Jag vill inte höra ett enda bibelord. Det slutar, efter skrikande och tvärviggande, med att hon bara ber att få sitta bredvid mig. Hon hade börjat sjunka in i sin självspäkning. Hade den religiösa undertoner, bestämdes den rentav av hennes allt djupare religiositet? Jag var inte förmögen att ställa frågor. Min vägran var fysisk. Min vägran var den instinktiva revoltens.

SMU innebar också scoutverksamhet. Dessa kristna scouter hade mottot ”Framåt. Uppåt” vilket idag för mig kan te sig en smula komiskt eftersom begreppet Uppåt sedan länge i bästa fall kan förknippas med socialt och ekonomiskt klättrande, en av de egenskaper vår tid har som jag kanske föraktar mest av alla. Då förstod alla den himmelska syftningen.

Tiden i SMU hade inslag som jag idag är tacksam över att ha fått med mig i livet. När jag tänker ordet Vätteriks så står minnena fram som bildserier eller filmsekvenser. Det var ett så kallat Riksmöte med scouter från hela Sverige. Också en rad utländska scoutkårer fanns på plats och det var för mig första gången jag fysiskt fick erfara att leva med afrikanska unga pojkar. Vi bodde förstås i tält. Lagade vår egen mat. Deltog i de stora, kollektiva aktiviteterna om kvällarna. Men också de alldeles vardagliga scoutaktiviteterna i Betelkyrkans källare är levande minnen. Inte minst kommer jag ihåg hur jag slet för att lära mig knoparnas hantverk. Jag blev aldrig särskilt bra på det och låg därför långt efter de andra pojkarna. Att vara scout var ju också och inte minst en skola, överlevnad i naturen var ett ideal som man bara kunde efterleva om man kämpade hårt med att införliva kunskaperna. Läger hölls på skånska scoutgårdar som Finngården och Göransborg. Varje gång jag var på ett mindre läger och konfronterades med nattens mörker undrade jag vad jag skulle med knopar till. Jag var mycket mörkrädd och hade gärna bytt ut all annan kunskap mot en ficklampa eller en madrass inomhus.

Med konfirmationslägret på Missionsförbundets anläggning Strandbaden kom det stora och definitiva avskedet för mig. Efter konfirmationsdagen i Helsingborg återvände jag aldrig. Missionsförbundet var mitt förflutna. Jag hade ingenting mer där att göra. Inte heller någon kristendom fick plats i mitt unga hjärta. Det var slut och jag betraktade allt det som humbug och fromleri. Om det funnits en barnatro så hade den definitivt övergått i tonårs-otro. Jag minns att jag njöt av ett slags självgodhet. Tyckte mig för mer än de andra, eftersom jag genomskådat. Det hade inte de andra. Vissa gick så långt som till eget pastorsliv något årtionde senare. Vad jag inte förstod var att jag bara några år senare skulle vara på väg in i något som var mycket värre. En tro och en dyrkan. Ett ideal och en sekt. Ett inre organisationsliv präglat av hemlighetsmakeri, konspirationstänkande och elitism. Det livet skulle visa sig så mycket mer förödande och i alla avseenden destruktivare än barn- och ungdomsårens frireligiositet.
 
När hela kvarteret Lugnet revs försvann också Betelkyrkan. Jag kände en sorg över det, inte bara för att en av min barndoms centrala platser utplånades, utan också för att ett av stadens vackraste kvarter med enplanshus fick ge plats åt ett gräsligt förortsområden mitt inne i Malmö city. På något sätt var det ändå alldeles logiskt. Malmö stad plundrades på viktiga delar av sin historia. Det kommunala styret hade en syn på arkitektur och människoliv som var mekaniskt modernt och andades framtidsoptimism enligt betongens logik. Det var de inte ensamma om i Malmö. Alla dessa gamla knegare, med före detta sotaren Nils Yngvesson i spetsen, styrde säkert staden utifrån vackra ideal. Men det som blev verklighet i idealens spår var minst lika kallt, omänskligt och superrationellt som i resten av västvärlden. Det lilla formatet skulle till varje pris bytas mot det nordamerikanska idealets störst, bäst, vackrast. Betelkyrkan fick inte ens plats i detta nya och ombyggda Lugnet. Den fick inrymmas i en nybyggd, modernistisk byggnad ute på Stadiongatan, mitt emot min barndoms Lorensborg och på samma sida av gatan som min familjebostad i vuxen ålder, Bellevuegården. Den fick i logikens namn byta från det frireligiöst klingande Betelkyrkan till det modernt neutrala Stadionkyrkan. I den satte jag mig en enda gång. Det var när min mormor Sabina begravdes. Hennes död satte punkt för hela mitt tidiga liv. Tack och lov slapp hon se vad som sedan skulle hända.

Interiör Betelkyrkan.


 
 



lördag 10 april 2021

Lördagsvilan - omöjlig eller eftersträvansvärd?

Foto: Astrid Nydahl
 

Lördagsvila. Tills vidare. Men hur gör man? Hur stiger man åt sidan för att enbart vila? Jag har i hela mitt frilansande liv lärt mig att man måste arbeta sju dagar i veckan. Om jag inte gjorde det var jag säker på att missa uppdrag. Det skulle läsas och skrivas, det skulle intervjuas och kånkas, resas och rapporteras. Det var många fina år. Sydeuropa, Mellanöstern, Centraleuropa, Nordafrika... Jag erinrar mig särskilt de två veckorna jag bodde på ett stort italienskt kryssningsfartyg i Libyen (som användes som hotell). Det låg förtöjt i Benghazis hamn och lutade lätt åt landsidan. Jag fick låna en skrivmaskin - jo, den saknade förstås å, ä och ö - och med den satt jag och förberedde mina reportage. Likadant gjorde jag i Tel Aviv och Jerusalem, ständigt på språng eller skjutsad runt av fina Ofra. Men nu ska jag alltså vila. Hur gör man?

 

fredag 9 april 2021

Despoternas parad i vår tid

Foto: Astrid Nydahl
 

"De politiska förhållandena hade vid den här tidpunkten plötsligt förvärrats på ett sätt som bara kan betecknas som förfärligt och dödligt." (Thomas Bernhard, ur Ja, i översättning av Jan Erik Bornlid)


Vad är det som händer när en människa går från glättigt och pratsjukt sällskapsideal till isolerad och osynlig? Den processen kan jag inte beskriva. Men jag kan beskriva själva resultatet. Det yttrar sig i fördragna gardiner, stängda dörrar och en ovillighet att delta i några som helst diskussioner.

Jag nöjer mig med att registrera. Den nye sultanen i Turkiet härskar snart ensam, med halva folkets stöd och visar oss andra vad "val" och "folkomröstningar" kan användas till. I Nordkorea går diktatorn från ett vansinne till ett nytt, hans folk dirigeras ut som statister i hans undergångsvision. Allt som sker utanför gör också avtryck innanför. Ingen människa kan gå hel genom vår samtids dårskap. De båda, här omtalade despoterna har sina förebilder i det totalitäras historia, så som Putin vandrar i Stalins parad vandrar också klanen Kim i Maos parad. Sultanen ser på det ottomanska imperiets ledare och drömmer om sig själv som ny ottomansk herre.

Jag går in för landning och i brist på vingar använder jag någon kvarbliven krycka som hjälp. Väl nere på marknivå släpper jag taget och försöker lära mig att andas igen.
 
*
 
Färsk information om hur EU förhåller sig till den nya sultanen finns att läsa här, på svenska. Rubriken är talande: EU förnedrar sig i Turkiet.
 

torsdag 8 april 2021

Mischa Maisky plays Bach Cello Suite No.1 in G (full)

Sätaröds station

Fotograf okänd

När jag skilde mig 1991 flyttade jag bara en bit hemifrån. Sätaröds station var till salu och den blev både mitt hem och förlagshus.

Järnvägen mellan Linderöd och Kristianstad handlade det om. Väntsalen gjorde jag om till barnrum med gamla skolbänkar.

Jag trivdes bra där, lite bortom allt annat. Rälsen fanns inte kvar, så man kunde enkelt cykla på den gamla banvallen, till Tollarp där butikerna fanns.

Gamla stationshus är åtråvärda. Min tid i Sätaröds station, fram till 1997 då mitt liv tog en ny väg, minns jag mest som en viloplats undan det omänskliga tumult som jag själv var en del av. Det blev sextio böcker producerade där, samt sex nummer per år av tidskriften Ariel (f.d. Studiekamraten).

Fotograf okänd

Fotograf okänd



onsdag 7 april 2021

Vad pågår i Danmark?

Foto: Snaphanen.dk
 

Hans Rustad skriver om den oroväckande utvecklingen i Danmark. Repressionen verkar inställd på att tysta islamkritiker, särskilt sådana som talar klarspråk om de barbariska mord som med islamisk tydlighet, ägt rum de senaste åren, såväl i Europa som i Nordafrika. Läs hela hans artikel. Här ett kort utdrag om det som Snaphanens ägare och redaktör Steen Raaschou råkat ut för (den tankegång har refererar till, är den omvända skuldtanken att budbäraren med sina berättelser utlöser jihadistiskt våld, underförstått att vi helst bör tiga om saken):

Hvis man fortsætter ad samme tankespor er dokumentation af jihadistisk vold det samme som at udløse aggression. Man provokerer islamister.

Den første gang denne tankegang blev appliceret på fri journalistik var da Jeppe Juhl og Steen Raaschou blev pågrebet for at have publiceret et link af henrettelserne af pigerne i Marokko. Bemærk: et hyperlink til videoen, ikke selve videoen. Det er et meget stift stykke.

Steen Raaschou har ventet helt til nu på at få sin sag for retten. Det sker 10. maj. To af hans computere er ødelagt. Det ser ud som om nogen med vilje har kastet dem på gulvet. Han har ikke fået svar om, hvad der sker med hans sag, som har trukket ud i det uendelige.

I en anden tilsvarende sag endte det med frifindelse. Men Raaschou er allerede påført så meget bekymring og plage at han aldrig mere vil publicere noget, der kan tænkes at udløse myndighedernes vrede.

Det kan virke som om sagerne ikke var en fejl. Nu har også Kim Møller og Uwe Max Jensen fået tilsvarende sager på nakken.

 

 

"Gå eller ligga bredvid varandra"

Foto: Astrid Nydahl

 ”För själarnas totala överensstämmelse krävs andhämtningens överensstämmelse, ty – vad är andhämtningen om inte själens rytm? 

Alltså, för att människor skall kunna förstå varandra måste de antingen gå eller ligga bredvid varandra.” 

Marina Tsvetajeva, ur I skuggan av ett krig, 1917 (i översättning av Elena och Bengt Samuelson) 


Hon vet vad hon talar om. Det är bara att läsa om och av henne för att förstå. Djupet i dessa rader är oändligt stort, just för att de grundas på en fasansfull erfarenhet. Den sovjetiska historien - från palatskuppen 1917 och fram till dess fall - tycks också för lång tid framåt ha ristats in i medborgarna. Att 52% av ryssarna säger att de vill ha Stalin tillbaka ger väl en liten vink om hur illa det är. Putin är ännu inte en Stalin, men att han gärna hyllar honom och stärker sin position är väl också en indikation på hur viktiga de nära och intima relationerna mellan människorna är. Om man får "gå eller ligga bredvid varandra" kan man kanske skapa ett frirum mitt i dårskapen.

"Den nya lagen innebär att Putin har röjt väg för att kunna sitta kvar som presidiet fram till 2036. Då skulle han ha uppnått en aktningsvärd ålder av 83 år."

tisdag 6 april 2021

Ska jag godta vad som helst i mitt land?

Foto: Astrid Nydahl
 

Vem är jag att döma? Jag är en människa bland människor. Om det anses vara att döma, när jag uttrycker en hållning, en tanke eller rentav en "åsikt", då får det vara så.

Skulle jag godta vad som helst, bara för att det funnit bopålar i Sverige, vore jag förstås allmängiltig; fegheten, knutna näven i fickan eller det ordlösa instämmandet präglade då mig, som det präglat och präglar så många andra.

Jag är inte snabb att döma. Men när jag dömer gör jag det på goda grunder.

Individen är ingen domstol. Men individen är en del av ett kollektiv, och det utmärks alltid av ett språk, en uppsättning värderingar, en nation, etc. Just detta anses vara en kränkning av andra människors förakt för och strid mot allt det som är vi sedan urminnes tider. 

Zenta Maurina skriver i Krossade riglar 1959 (övers. av Aida Törnell):

... det är vårt land, det tilllhör oss, det kan det inte vara något tvivel om. I många tusen år har vår svett och vårt blod, våra tårar och sånger odlat upp det. Och varför vill man röva det ifrån oss? Har man över huvud taget rätt till det? Går jag till grannen och tar mig några slantar, som jag är i trängande behov av, så straffar man mig, kallar mig en skurk, en tjuv, sätter mig i fängelse. Men om många tusen gör samma sak kallar man det erövring.

 

 

måndag 5 april 2021

I de skånska alperna, ett plötsligt snöfall

Foto: Astrid Nydahl
 

Foto: Astrid Nydahl
 

Foto: Astrid Nydahl
 

Gruvan, ett moraliskt dilemma

Foto: Astrid Nydahl
 

Vi tar dem numera för givna, de ämnen som måste finnas i den digitala kulturen. Utan dem skulle varken mobiltelefoner eller datorer fungera.

På Grönland fruktar befolkningen konsekvenserna av en ny, planerad gruva:

Det här är Narsaq på södra Grönland. Invånarantal 1 346. Det är också centrum för en konflikt som kan få betydelse för resten av världen.

– Det kommer inte att gå att bo i Narsaq om de får öppna gruvan. Naturen kommer att bli helt förstörd och nedsmutsningen enorm.

(...)

Nyvalet, som orsakats av gruvkonflikten, ska hållas den 6 april och ses som något av en folkomröstning för eller emot gruvdriften. I Narsaq – och i framtiden.

För Grönland har enorma mängder sällsynta jordartsmineraler. Berget Kuannersuit som ligger mindre än fem kilometer utanför Narsaq har en av världens största depåer. Mineraler som kan användas i den gröna omställning vi alla står inför, i allt från elektriska bilar, till vindturbiner och solpaneler. Gruvbolaget talar om att så mycket som en femtedel av det globala behovet finns här.

Gruvor har inte bara praktisk betydelse, de omges också av en rik mytologi. I England och Wales förbannar man fortfarande Thatchers stängningspoliik. I norra Sverige jublar arbetslösa efter besked om ny gruva, medan samerna av begripliga skäl blir arga och ledsna.

Vad kommer att hända med Grönland om den nya gruvan får grönt ljus?

– Det är inte bara uran som oroar mig. Berget innehåller även natriumklorid, zink, fluor och torium, säger Mariane Pavisen, det sistnämnda en annan metall som är radioaktiv.

Hon förklarar att eftersom gruvan skulle vara ett dagbrott, och stenen är så komplext sammansatt att det inte går att utvinna de ”bra” mineralerna utan att släppa loss de dåliga, så är hon rädd för att det ska spridas radioaktivt damm och andra gifter över hela regionen. Dessutom ska en stor hamn byggas, det kommer att dras vägar där det i dag bara kör snöskotrar och hundspann, och så ska allt avfall lagras och tas om hand i den i dag orörda naturen.

Som om inte det vore nog uppger gruvbolaget att 700 arbetsplatser ska skapas. Och eftersom det knappast ens finns så många i arbetsför ålder i det lilla samhället Narsaq, kommer de flesta att komma utifrån. Kanske utlänningar ensamma män som flygs in och arbetar några månader och sedan roterar.

Mariane Paviasen suckar tungt. Lokalbefolkningen skulle bli en minoritet och den sydgrönländska kulturen hotas, konstaterar hon med trött röst.

 

 

Carlos Do Carmo, Bernardo Sassetti - O Sol

Kyrklockor, postnedrustning och religiösa igenkänningar

Korsholmen, påskdagen. Foto: Astrid Nydahl

 

Medan kyrkklockorna ringde i Ivetofta kyrka satt vi med den iskalla vinden från Ivösjön mot händer och kinder.

Vi närmar oss vardagen igen. Då väntar vi post varannan dag, enligt tidens nya melodi. Just därför har jag, efter herrans många år, sagt upp min prenumeration på Times Literary Supplement. Det är meningslöst att tro att det ska fungera ens med magi.

Vad är Annandag påsk mer än en röd dag? Jag tvivlar på att särskilt många ute på stan (eller inne i galleriorna) kan svara på frågan. Så här svarar Svenska kyrkan:

På annandag påsk kan vi lyssa på flera berättelser om hur den uppståndne Jesus visar sig för lärjungarna. Lärjungarna sitter under den här dagen antingen gömda efter det som hänt under påsken, eller är på väg bort från Jerusalem.

En av berättelserna kallas för Emmausvandringen. Det handlar om två lärjungar som är på väg bort från Jerusalem. De går och samtalar på vägen. Plötsligt slår någon följe med dem. 

Det är Jesus, men de känner först inte igen honom. Han frågar lärjungarna: Vad är det ni går och talar med varandra om? De berättar om allt som har hänt under påsken. När de stannar för att äta och Jesus bryter brödet känner de igen honom.

Ingen skulle förstås känna igen honom om han besökte en galleria i Kristianstad för att bryta brödet i hamburgerrestaurangen. 

Kanske är den samtida islamiska klädseln bara till för att de "ska känna igen varandra"? Det har sagts, i vår tid inte minst av Turkiets ledare att "moskéerna är våra baracker, de troende är våra soldater och minareter är våra vapen"- därför tror jag att man kan föreställa sig slöjan i alla dess olika former är ett slags stridsuniform. Vi otrogna ska i alla fall aldrig missförstå erövrarreligionens avsikter och mål.

söndag 4 april 2021

Avstå vaccindoser. Avstå det mesta

Foto: Astrid Nydahl
 

Här hemma tillhör vi den åldersgrupp som skulle vaccineras i mars. Det blev inget av med det. Och just som vi läser på i ämnet hör vi från en minister att "vi måste skänka bort delar av vårt vaccin" till andra länder. Måste man vara miljöpartist för att uppnå den graden av imbecilllt tänkande? "Vi måste vara öppna för att avstå doser" säger tomten.

Vi firade en påskdag utomhus med några få människor. En av dem har en kommunal chefstjänst och han hade ställt sig sist i vaccinkön. Varför det? Han förklarade att han som man med vit hud annars skulle anklagas för korruption.

Det finns nästan varje dag exempel på hur Sverige gräver sin egen grav. Mentalt, kulturellt och politiskt. Undrar vem som ska hålla det sista gravtalet. Risken är stor att det blir en miljöpartist.

 

Carlos Do Carmo är död

 
 
Jag vill påstå att han var den störste i min livstid. Redan under diktaturen var Carlos do Carmo etablerad fadosångare. Det var särskilt en fado jag bar med mig genom åren och som jag nynnade för mig själv när planet landade i Lissabon, den heter Lisboa Menina e Moça.
 
I  videon här sjunger han tillsammans med en av de stora kvinnorna, Aldina Duarte.
 
Carlos do Carmo avled den 1 januari, men det är först nu jag får veta det. Han blev 81 år gammal.
 

lördag 3 april 2021

Renée Fleming, Dvorak - Song to the moon - Rusalka

 
 
Om Rusalka kan man läsa detta:
 
Rusalka assumes a special place in the context of the composer’s legacy as a whole. Not only is it universally recognised as Dvorak’s most successful creation for the stage but, according to many, it is his magnum opus. While the same could justifiably be said of a number of Dvorak’s other works, it is without question that this is a product of supreme mastery which ideally combines an unerring compositional technique and exceptional invention (even by Dvorak’s standards). Of Dvorak’s regularly performed operas, Rusalka is the “most Wagnerian”. In addition to the intricate work with leitmotifs (see below), this phenomenon is manifested particularly in the way Dvorak treats the orchestral score. The orchestra in Rusalka is at least an equal partner to the vocal roles and, on many occasions, it could even be seen to be the chief bearer of the opera’s expression. This is closely associated with the composer’s instrumentation which, in several places, verges on musical Impressionism. Dvorak in principal uses a traditional orchestra but, through a resourceful combination of instruments or their sections, he creates colourful musical effects which evoke the gentle lapping of waves on the surface of the water, the mysterious sounds of the night forest, and even the reflection of the silver moonlight above the lake.
 
Och om librettot, skrivet av Jaroslav Kvapil:

The libretto was inspired by various literary works. The chief source of inspiration was probably the fairy tale The Little Mermaid by Hans Christian Andersen, whose plot outline is, in its main features, identical to that of Rusalka; then the tale Undine by German poet Friedrich de la Motte Fouque; and Gerhart Hauptmann’s drama The Sunken Bell. Yet Kvapil repeatedly placed his libretto more in the context of Czech literary production which looked to the Erbenesque tradition. The foreword to the printed edition of the libretto shows a clear endeavour to have the text universally accepted as a Czech fairy tale: “Despite various earlier motifs, and these not exclusively from the Czech environment, my fairy tale contains much of the Czech folk element and, through its spirit and form, I deliberately set out to adhere to the indomitable example of our ballad, to Erben.” We will find a similar assertion in an article the author published later on in Hudebni revue, according to which “the tone of Erben’s ballads, which I sought to recreate in my ‘Rusalka’, captured Dvorak’s imagination more than the libretto itself.” Kvapil’s ideological interpretation of the libretto is understandable, given the social atmosphere of the time. During the last third of the 19th century (and on into the early 20th century), Czech opera was here regarded as a representative, “national” musical genre, as a means which could be used to set artistic boundaries at a time of nationalistic differences; as such, it evidently was not to be “contaminated” by motifs taken from the German linguistic sphere.