Valborgsmässoaftonsflanören i Kyrkvikens båthamn

Mobilfoto: T.N.

 

Första halvan av Valborgsmässoafton gick färden österut. Först till vårt gamla café i Bromölla, där vi för första gången på ett år satte oss utomhus. Jag satt ensam när Astrid iklädd munskydd hämtade fikabröd och kaffe. En äldre man stannade med sin permobil och sa:

Har du ente fått nåd kaffe?

Jag berättade för honom hur det förhöll sig. Han kände sig lugnad av det beskedet och önskade mig en fin dag.  

Efter kaffestunden tog vi en bit norrut i riktning mot Ivetofta. För första gången någonsin körde vi ner till Kyrkvikens båthamn. Den är mycket vacker och stillsam. Ner i själva hamnen kommer man med bil  bara om man har nycklar till vägbommen. Så vi steg ut och flanerade där. Därmed fick denna valborgsmässoafton en mycket fin start.

Mobilfoto: T.N.

Inställda palestinska val. Israel som demokratisk jämförelse

Foto: Astrid Nydahl

Det finns alltid skäl att studera Mellanöstern, såväl arabstaterna som Israel. Nu har de palestinska valen ställts in - igen.

Johan Hakelius skriver i Fokus:

 

Det blev en och annan liten blänkare om att de palestinska valen ställs in. Ingen är förvånad. Det är 15 år sedan det var val sist och då tog islamisterna i Hamas hem spelet. Hamas och ett par andra utbrytargrupper skulle av allt att döma sopa mattan med president Mahmoud Abbas al-Fatah i år igen.

 

Bäst att ställa in, alltså.

 

Det är, med regionen som måttstock, inget särskilt anmärkningsvärt med detta. Arabvärlden, Mellanöstern, eller hur vitt man nu vill definiera området, består nästan uteslutande av länder som systematiskt motarbetar demokrati och mänskliga rättigheter. Många av dem saknar helt en förutsägbar rättsstat och tillämpar godtyckliga och drakoniska straff. Könsförtrycket är på många håll institutionaliserat. Samkönade sexhandlingar är med få undantag förbjudna, ofta under hot om dödsstraff. Judar och kristna förföljs och förtrycks. I många delar av regionen har de i praktiken drivits ut och i den mån de finns kvar förhindras de att utöva sin religion, eller trakasseras när de gör det. Att konvertera från islam är i flera länder belagt med dödsstraff och det är inte tillåtet att bygga kyrkor.

 

När man läst detta kan man ta sig en funderare på Israel. Hakelius säger bland annat att man där inte ställer in några val, utan istället har alldeles för många. Det ligger något i det. Som parlamentarisk demokrati är valen och antalet platser man får i Knesset det avgörande. Vore Israel en "normal" Mellanöstern-stat kunde ju Netanyahu ställa in valen när han hamnar i knipa. Kanske utlyses nyval. Det är mer normalt och inte "normalt", men fullständigt unikt i den delen av världen. För att ansluta till Hakelius är det också på sin plats att påpeka att religiösa minoriteter bygger vilka tempel de vill ocb ber till vilka gudar de vill. Såväl kristna kyrkor som muslimska moskéer finns i landet. För fördjupning i ämnet bör man studera nationalitetslagen från 2018, som säger att Israel endast och enbart är en judisk stat. Här finns en intressant finlandssvensk artikel i ämnet.

 

Israel har blivit judarnas räddning efter Förintelsen. Men de gör inte anspråk på att Israel ska vara en monolitisk stat med rättigheter och frihet endast för judarna. Däri ligger en avgrundsdjup skillnad mellan Israel och arabstaterna, inklusive Fatahs och Hamas palestinska enheter.

Jerry Jeff Walker - Mr. Bojangles

 

 

Det har gått många år sedan jag köpte LP-skivan, som kom 1968. Jerry Jeff Walker föddes 1942 och avled i oktober 2020.

Att se honom sjunga den blir därför ett sätt att fira något av det bästa från de unga åren. Och att minnas: mitt fjärde barn föddes till sången en tidig morgon i maj 1982 i Ystad. Kommunens folk hade just börjat klippa gräs utanför det öppna fönstret. Därför minns jag att det var en morgon som hon kom till världen och balladernas oförglömliga sång- och dansman fick vara med oss.

"I knew a man Bojangles and he'd dance for you
In worn out shoes
With silver hair, a ragged shirt, and baggy pants
The old soft shoe
He jumped so high, jumped so high
Then he lightly touched down

I met him in a cell in New Orleans I was down and out
He looked to me to be the eyes of age
as he spoke right out
He talked of life, talked of life, he laughed clicked his heels and stepped"

Vilken var nyttan med Libyenkriget?

Kaddafi med livvakter, Benghazis stadspark, april 1983. Foto: Thomas Nydahl

 

Vilken var nyttan med förstörelsen av Libyen? Vad tycker sig de krigförande länderna i väst ha vunnit på att kasta in landet i ett förödande och mångårigt inbördeskrig?

Retoriska frågor. Meningslösa frågor. Som ramsan "om inte om hade vatt, hade hunden vatt en katt". Men strax bakom dimmorna och slöjorna finns det förstås en avsikt. 

Efter 2011 års uppror med rötter i Benghazi, följde sedan ett FN-beslut som stadgade ett flygförbud, avsett att hålla det libyska flygvapnet på marken, samtidigt som NATO fick 15 länder att inleda bombningar av Libyen. Denna militära satsning pågick i sju månader, samtidigt som NATO beväpnade och tränade s.k. rebeller. Globalis.se skriver:

Trots att FN infört ett vapenembargo mot Libyen har flera länder skickat styrkor och vapen till landet. Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är bland de länder som stöder Haftars styrkor i öst, medan Turkiet är den främsta stödjaren till Tripoli-regeringen i väst.

Stora makter som Ryssland, Frankrike och USA har officiellt stött FN:s försök till fredsförhandlingar i Libyen, men har också gett olika former av stöd till Haftars LNA-styrkor. Libyen har återigen blivit ett slagfält för regionala och internationella aktörer.

Bland de mest extrema grupper som fick fotfäste i Libyen efter kriget 2011 är miliser som har anslutit sig till terroristorganisationen Islamiska staten (IS). Konflikten i Libyen har också bidragit till att skapa eller intensifiera andra konflikter i regionen. Detta har hänt bland annat när vapen och kämpar från Libyen har dykt upp och deltagit i upplopp i andra länder, till exempel i Mali och Syrien.

En cynisk maktpolitik som måhända främst ville säkra oljan och i slutändan få en annan regim än Kaddafis ledde alltså till såväl en nationell tragedi som labila omständigheter utanför landet. Man kan säga att NATO-alliansen "lyckades" med båda sina mål. Men då måste man bortse från det faktum att landet har flera olika styren (ett i Tripoli och ett i Tobruk), att det i praktiken splittrats och att mördandet och klankrigen alltjämt pågår. Landets militär erkänner inte den sittande regeringen. Kan man bortse från allt detta?

Tripolis centrum, april 1983. Foto: Thomas Nydahl

 

Van Morrison - Tupelo Honey - Why Must I Always Explain?

Irländaren Brian Kennedy sjunger inledningsvis. Jag hade glädjen att få se just denna uppsättning av Van Morrisons band i Malmö i mitten av 1990-talet. Tyvärr var dock inte Georgie Fame med på orgel. En annan musiker gjorde jobbet lika bra. Vad som hänt med Kennedy efter åren i Morrisons band vet jag inte.

Äldre damer i det fria

Foto: Astrid Nydahl

 

Under dagens vandring vid Åhuskusten kom den ena gruppen äldre damer efter den andra. Jag kunde inte hålla mig och sa till den sista gruppen:

Jaså, ni är utsläppta på grönbete idag!

De tvärstannade, tittade på mig med stora leenden och en av dem skrattade och sa:

Ja, det kan du tro att vi är.

Humöret steg och jag kunde än en gång konstatera att äldre damer är mina favoriter.

Pandemin är över. Eller inte

Foto: Astrid Nydahl

 

Vad är det vi blundar för? Gå in i en alldeles vanlig matbutik och räkna människorna som bär munskydd. Jag gjorde det igår. Utöver mig själv var det en säger en person.

Smittspridningen är omfattande just nu. Men i mina trakter kan man tro att pandemin är över, eftersom ingen skyddar sig ens minimalt. Hur ska detta fåraktiga folk bete sig när mutationerna är här? Antagligen likadant. Alltså inte. 

Antalet smittade, allvarligt sjuka eller mildare sjuka, är tillräckligt många för att jag själv ska iakta största möjliga försiktighet. De döda har inget att berätta för oss, annat än som siffror i den dagligt redovisade statistiken. Varför rycka på axlarna? 

 

***

 

Inomhuslivet ger mig långa dagar då jag kan arbeta med Anne-Marie Berglunds brev. Ur några jag nyligen tagit mig an, finns detta, som bla handlar om hur hon tar hand om sin pappa Arne i Finland:

"Istället för att vara nere på Norra Bantorget idag på antikrigsdemonstration kom jag att sitta här vid apparaten och lyckades få fram en del figurer. Det roar mig att experimentera.

(...)

Mertons Kallad till tystnad, var för mig också en oerhört viktig bok, och annat jag läst av honom. Jag slits ju alltid ut i tomhet och tystnad, och upplever skrivandet som något väldigt hindrande i den andliga utvecklingen, men av en sorts  bekvämlighet har jag ändå fortsatt." 15/2-2003

 

"Fick ditt brev igår, genast blir jag mer rotad, när brev kommer. Mötet med den här tomma lägenheten blir trots allt, alltid en chock. Jag kan inte komma över mammas död. Det är sanningen. Hon var ändå min bästa vän. Du får tänka, att jag ej haft eller har någon annan familj än mina två föräldrar.

(...)

Pappa blir nog snarare ledsen att se mig! Det är så sorgligt, att jag knappt klarar gå dit! Varje gång vi skiljs funderar jag på att ta flyget ut till yttersta kanten av världen och aldrig mer återvända hit. Mitt hjärta orkar nog inte brista så länge till! Han upplever att jag svikit - och om inte han gör det, så upplever jag det så. Om nätterna bara idisslar jag detta brott." 26/2-2003

 

"Igår 'lekte' jag med Arne, så jag blev oerhört slut, men sen kom Gösta dit, vi hade bestämt så, och jag åkte med hem till dem. Där var uppdukat med alla sorters kaffebröd och tårta. Gösta hade fyllt 70 år i söndags. Det visste jag ju inte. Och jag får Husis och en påse bröd med hem. Och framför allt, de lyssnar. Lyssnar på mig!

(...)

Just nu läser jag Singer (mammas älsklingsförfattare) Fiender, där huvudpersonen har tre kvinnor som älskar honom. Boken är en ren glädjekälla, trots mörkret bakom." 27/2-2003

Våra liv, hur det gick eller kunnat gå...

Foto: Astrid Nydahl

 

Nu försvinner de, en efter en. Gamla vänner, lika gamla kollegor, lästa och djupt respekterade författare. Jag behöver väl bara nämna Adam Zagajewski i den sista kategorin. Kaj Svensson fick jag dödsbud om i helgen. Han var en poet som stod Zagajewskis diktning mycket nära och som också hade en viss kontakt med honom. Min kära Anne-Marie Berglund finns kvar i två hyllmeter brev, annars inte.

Hur gick det i våra liv? Man kan säga, att det funnits många enskilda dagar och stunder av största tänkbara glädje. Man kan också säga att det i min krets varit nära nog ett underverk att kunna försörja sig på fritt skrivande. Men det gjorde vi.

Tänk om vi blivit något? Släpat omkring på en fin titel och ett gott rykte. Det fanns i våra föräldrars generation förhoppningar på sådant. Men det vi valde var i första hand friheten, och med den skapandet, skrivandet.

Så gick det. När döden tar oss saknar det betydelse. Men först då.

 

Kaj Svensson till minne

Foto: Astrid Nydahl

Kaj Svensson har avlidit. Jag publicerar denna text av honom, skriven i januari 2016, för att hedra hans minne.

Kaj Svensson: Promenad

 

Stjärnor exploderade plötsligt över oss när vi gick genom skogen. Ljuset rann som vax över himlen. Det var minus 10 grader och ganska kraftig vind. Ingen snö; den 3e januari. Hunden blev rädd, du blev rädd; jag blev mest ”flabbergasted”.

   I Polen, där vi nu är och återigen letar efter (och återigen finner) den lokala, vandaliserade judiska begravningsplatsen (gravstenarna lär ha blivit till ladugårdsgolv strax efter Kriget), går alla skuggor förbi oss som om ingenting hade hänt – någonsin.

   Det finns inga motsägelser här och skogen är inte mer främmande än en klar tanke; inget annat ljud nu än vinden i tallarna och prasslet i snåren. Det är varken natt eller dag; tystnad, inget ordsvammel, inga vansinniga ljud …

   Alltid, alltid finns det friska blommor på denna skändade plats.  – Vem? Varför? Vet ej. Jag lyfter en sten, snurrar den i handen, tänker …

   Om jag är något, är jag poet. Vad det nu är. – Var det Brodsky som skrev att alla poeter är judar?

  Jag minns nu att min mor brukade säga: ”bäst att gå hem innan de tunga molnen faller”. (Jag har aldrig förstått vad hon menade, men jag lyder hennes råd.)  Hunden skäller, du fryser och jag vill ha ett glas vin och en cigg …

 

Döden som livets skugga. Några minnesord om Kaj Svensson

Foto: Astrid Nydahl

 

Döden har gjort sig brutalt påmind i mitt liv vid ett antal tillfällen. Nära vänner och kollegor, nu senast Anne-Marie Berglund som stod mig så nära. Men också och framför allt min yngste son Tobias, som valde att lämna livet 2014. Under söndagen fick jag ett dödsbud som påminde mig om två saker: poesin och de år jag var förläggare, och alkoholens dödliga resultat. Kaj Svensson var i grunden lärare. Men också en litterärt mycket bildad människa och poet i egen rätt. Vi kände egentligen varandra ända sedan 1970-talet, men kom att umgås först sent i livet, runt 2004. 

Han drack framför allt vin, allt för mycket genom åren. Sista gången jag hade kontakt med honom var för fyra-fem år sedan, då hade han just hamnat på sjukhus helt gul. Långt framskriden skrumplever. Men han fortsatte dricka. 

Jag gav ut tre av hans böcker. Efter det gav han ut några till. Hans livslånga projekt, en biografi över Krapotkin, blev aldrig färdigt. Hans kärlek till den polska litteraturen fanns det många exempel på. Jag väljer att minnas Kaj, så som han mindes en av de stora polska poeterna.

Kaj Svensson

Samma dag

(På kvällen 2/2 –2012, efter budet om
Wisława Szymborskas död)


Vem vet var allt kom ifrån
Denna Edith Piaf i poesin
Detta kunskapens syrligt
Sneda leende
Dolt bakom en ridå
Av cigarettrök
Så länge hon askade
På golvet, fimpade
På fönsterblecket
Och försökte bestämma
Tornseglarnas antal …
Hon hällde visdom
Efter visdom över världen
Från sin borg i Kraków …
Jag tror hon stilla
Somnade in
Men att hon skall hastigt vakna
Halvvägs framme
Och fundera på (och säkert
skriva en dikt om)
huruvida det är värre
eller bättre
än att ses igen
Men skall dikten
Frågar jag, avslutas
Med ett kolon, frågetecken
Eller en punkt
Ett tankstreck

Kaj Svensson 2006. Foto: Astrid Nydahl

Tvåsamheten

Foto: Astrid Nydahl

 

Ju äldre jag blivit, desto säkrare har jag också blivit på att tvåsamheten är ett fint sätt att leva. Liksom andparet på bilden vill man vara tillsammans livet ut. Från det helt vardagliga; måltiderna, samtalen, promenaderna, stunderna vid havet, filmerna, litteraturen, till de krisartade situationerna med sjukdom och annat. Så stretar man på. Vet att det alltid leder fram till samma mörka moln, men att vägen dit kan bli lättare och vackrare om man är två.

 

Leve den svenska sjukvården!

Foto: Astrid Nydahl

 

Varför skulle jag gnälla? Räcker det inte med kören som med sådan intensitet sjunger ut sin vrede mot allt som inte fungerar som det ska? Klart att det gör!

Under fjorton månader har jag slussats genom stora delar av sjukhuset. Det började med en obehaglig undersökning som ledde fram till ett ingrepp då jag var sederad. Sedan fortsatte det: gastroskopi, undersökning av gallan, operation med borttagning av gallan och stenen, sedan röntgen av buk, njurar, rygg och annat, så vidare till andra avdelningar och näst sist en undersökning av levern på stora sjukhuset i Malmö. Under ett helt år har jag samtidigt av min sjukgymnast fått behandling mot en förmodad ischias, som dock aldrig hjälpte och därför gjorde oss båda brydda. Fredagen hade jag föreställt mig som sista stationen, på mag/tarm-kliniken.

En mycket noggrann läkare gick igenom allt under en timmes tid. Så hämtade han en erfaren kollega, en polsk läkare. Hon behövde inte lång tid för att säga, att hon var i det närmaste 100% säker på att mina smärtor beror på en nervskada. Jag kommer att få remiss till smärtkliniken och ortopeden, det är nämligen där man kapar denna nerv med en operation.

Om det är lika självklart som hon var säker skulle jag ha kommit i mål.

Är inte vår sjukvård fantastisk? Var skulle jag annars ha fått tillgång till den i sådan omfattning till priset av ett frikort? Ingenstans.

Konflikt eller samförstånd?

Foto: Astrid Nydahl

 

"Inte ens pandemin och klimatkrisen bör det råda samförstånd kring. Nej, politisk konflikt till varje pris är det som gäller."

Så skriver Göran Dahl på Dixikon, i en artikel om Carl Schmitt och Georg Lukács, när han mot slutet för in resonemanget på den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe. Vidare:

Mouffe håller fast vid vad hon kallar för sin ”agonistiska pluralism”, även i sin senaste bok (Left Populism. London: Verso, 2018). 

En svensk erfarenhet är förstås att samförstånd kan vara ett sätt att tysta avvikande uppfattningar och därmed främja en totalitärt präglad tystnadskultur. Politisk konflikt är demokratins väsen. Samförstånd i nio fall av tio dess motsats.

Frihetens tema och villospår

Foto: Astrid Nydahl

 

Om jag såg på det jag skrivit urskilde jag ett mönster. Det hade rört sig om frihet (Ivar Lo-Johansson i memoarerna)

Jag snappade upp dessa ord från Ivar Lo i en fin artikel av Ola Holmgren i Bulletin. Ivar Lo var en av de författare som formade mig. Jag läste allt jag kom över av honom. Särskilt intresserad var jag av statarna och den frihetskamp som Ivar Lo utifrån sitt eget liv blev en del av och stark motor i. 

Läsningen sammanföll i tid med ungdomens vänsteraktivism. Vad menade jag då med friheten? 

I själva verket var den nästan alltid synonym med någon form av totalitär idé. Någon frihetlig vänster var det inte.

Man kan säga att jag därmed tog till mig Ivar Lo som frihetens författare, samtidigt som jag i praktisk handling gjorde något helt annat. 

Låt oss kalla den tiden för frihetens villospår. Man kan nämligen inte sitta i knäet på despoter och tala om frihet. Om despoten kallar det frihet kan vi alltid vara säkra på att han eller hon menar precis tvärtom.

 

Att titta på SVT och skämmas

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag ville se Kulturfrågan Kontrapunkt igår kväll. Det borde jag inte ha gjort. Något pinsammare kan jag inte tänka mig att det har visats i SVT under minsta seriösa flagg.

De två lagen hade två prioriteringar. En var att fnissa och skratta så mycket som möjligt. Den andra var att visa att de kunde alla de samtida modeorden, som "liksom", "typ" och "alltså va".

När en synnerligen vulgärt målad soluppgång visades gissade man på Nolde. Stilen var inte ens i närheten av Nolde. När ett avsnitt ur Harry Martinsons Aniara lästes, gissade man på Olle Adolphsons Trubbel. Stilen var inte ens i närheten av Adolpson. Och så fortsatte det. Mer fel kunde det inte bli, men roligt verkade de ha i sina dagskrevader av flabb. När ett svar visade sig vara Joakim Thåström, var programmets domare Eva Beckman tvungen att i storbild visa sig själv som tonåring tillsammans med sångaren.

När ska jag lära mig att avstå SVT?

Viktnedgång och västerlandets filosofi

Vid Östersjön i mitten av april. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag blev påmind om att jag borde ha läst Bertrand Russells Västerlandets filosofi (1945, svensk översättning av Alf Ahlberg). Tack för den påminnelsen Anders B. Jag skaffade den sjunde utgåvan när den kom 1994, men det är uppenbart att den aldrig blev läst. Sådant har jag i mitt bibliotek. Bara att ta fram den och börja läsa.

Däremot har jag läst Gunnar Fredrikssons bok om Russell, liksom hans personliga biografier om Wittgenstein, Spinoza och Schopenhauer. 

Nu är ju läsandet ingen tävling, varken i kvantitet eller hastighet, så jag kan med stort lugn ta mig an tegelstenen om västerlandets filosofi, från den grekiska kulturens uppkomst, fram till Rousseau och "våra dagar", som det står i innehållsförteckningen.

***

Att hoppa av de snabba kolhydraterna och ölen ger snabbt resultat i form av viktnedgång och annat, inte minst en psoriasis som bleknar i rask takt.

Yo-Yo Ma, Alison Krauss - The Wexford Carol

Är grönsaker tråkiga att äta? Är filosoferna tråkiga att läsa?

Söder om Åhus i försommarvärme. Foto: Astrid Nydahl

 

Om man byter potatisen, riset och pastan mot fiberrika grönsaker, som brocolli, äter man då en tråkig måltid? Absolut inte! Jag skulle inte bli vegetarian. Så ena dagen lammkött till grönsakerna. Nästa en mycket innehållsrik fisksoppa. Raka motsatsen till tråkigt.

De gångna sommardagarna har triggat min stora lust att vara utomhus. Helst då på platser med ringa trängsel. Inte på grund av pandemin utan på grund av människorna själva. Ju fler människor det finns vid en havskust eller vid en sjö, desto svårare blir det att befinna sig där med tanken fri.

Varje tur till sådana platser är en seger över vintern. Vintern har förvisso fått oss ut varje dag, men när temperaturen stiger blir också utomhusvistelserna längre och rikare. Nog minns jag de gångna somrarna.

Och därmed är vi framme vid filosofilektionerna. Jag hoppade av efter grundskolan. Jag lämnade en handfull ämnen när jag många år senare gick på Komvux i en naiv dröm. Jag lämnade matte, tyska, fysik, kemi och lite annat.

Det fanns i min dåtida vänstermiljö en uppfattning om att biblioteken var bästa skolan. Det hade jag på sätt och vis förstått redan som barn på Lorensborg. Jag var biblioteken trogen fram till 1982. Då hade jag redan några år försörjt mig på att skriva litteraturkritik. Efter flytten våren 1983 till den lilla byn utanför Kristianstad blev jag allt modigare. 

Började läsa filosofernas verk, i begränsad omfatttning. Vad hade jag dittills vetat om dem? Inte särskilt mycket. I mogen ålder har jag förstått att Spinoza är en allt för svår nöt. Det erkännandet innebär samtidigt en större ödmjukhet. Hade jag vågat mig på Heidegger? Aldrig. Men Hannah Arendt passade bättre. Liksom Camus och Sartre, som jag läste medan jag ännu var en ganska ung Malmöbo (diskuterade dem mycket med Andres Küng, vi delade uppfattningen att det var Camus som var värd respekten). 

Självklart hade jag då vissa verk av Marx och Engels bakom mig (eftersom de var obligatoriska i den miljön), men först mycket senare ramlade jag stundtals över andra (behöver jag nämna Erasmus av Rotterdam, Galileo Galilei för att nu inte tala om Voltaire och Rousseau -  Nietzsche förstås som jag titt som tätt läser i Symposions fina och omfattande utgåva). 

Många filosofer jag läst kan jag tacka förlaget Atlantis för. Där har också en man som Tocqueville publicerats, vilket man får buga och tacka översättaren Ervin Rosenberg för. Och Jan Stolpe kan man tacka för de fantastiska banden Montaigne. Inte filosofi kanske, men livsfilosofi som verkar på djupet, än idag.

Det är livets överraskningar som gör livet värt att leva. Och det var sannerligen inte meningen att den här texten skulle bli en hel tre rätters måltid lång, men det var roligt att dra sig dessa till minnes.

Söder om Åhus i försommarvärme. Foto: Astrid Nydahl

Söder om Åhus i försommarvärme. Foto: Astrid Nydahl

Marcus Aurelius: Självbetraktelser

Marcus Aurelius

 

Marcus Aurelius Självbetraktelser (Daidalos förlag) måste vara höjdpunkten för allt som givits ut i Sverige denna vår. Debutanter i den svenska litteraturen får ursäkta, men jag går hellre långt bakåt i tiden för att möta hans anteckningar. 

Marcus Aurelius är alltså den kejsare som styrde åren 161-180. Han levde från 121 till 180. 

Förutom att som kejsare styra i Rom var han filosofiskt präglad och hans Självbetraktelser kan med fördel användas för en mindre dos daglig läsning. 

Att Aurelius gått till historien som en god kejsare säger oss inte så mycket idag, annat än att det får betraktas som ett ovanligt omdöme från den historiska epoken.

Självbetraktelser är indelad i 12 böcker. Men man ska absolut börja från början. Nyöversättningen står Mikael Johansson för. Han är lektor i grekiska vid Göteborgs universitet. Det är första gången sedan 1911 som verket översätts. 

I sitt rika förord ger Johansson oss både den historiska kontexten och det konkret viktiga om Aurelius och hans texter. Han kallar detta verk för "en pågående - och mycket spännande - filosofihistorisk diskussion". Här talar vi om stoicismen.  

Har dessa tankar någon betydelse för oss nu levande människor? I allra högsta grad. När jag läser tänker jag vid många tillfällen att dessa texter talar rakt in i mitt liv, min tid. 

Livet är ett krig och en resa i okänt land, eftermälet är glömska.

Ingen kan väl undgå att känna igen sig?

Människorna är födda för varandras skull. Lär dem alltså detta och stå ut med dem.

Man nickar igen, men reserverar sig eftersom insikten om massans destruktivitet kan föda tvivel.

Kommer någon att förakta mig? Det är hans sak. Men det är min sak att se till att jag inte ertappas med att göra eller säga något som förtjänar förakt.

Som sagt, Aurelius tankar är absolut ägnade också vår tid. Vi som lever i ett dagligt beroende av den digitala kulturen känner igen oss, gång på gång. Så vill du ha en bok med dig som har bestående värde, ofta och på lång sikt, är det Marcus Aurelius Självbetraktelser.

***

Förlaget Daidalos text:

Marcus Aurelius (121-180) var romersk kejsare. Men han var också filosof och förde - på grekiska, eftersom det var filosofins språk - en sorts filosofisk dagbok där han med hjälp av stoisk filosofi försökte bli klar över olika livsproblem. Själv betraktelser liknar med sin blandning av panorerande resonemang och drastiska konklusioner ingenting annat i den antika filosofiska litteraturen.

Verket blev senast översatt till svenska 1911. Mikael Johansson, lektor i grekiska vid Göteborgs universitet, tar i sin nyöversättning hänsyn till modern forskning om Marcus Aurelius och ligger betydligt närmare originaltexten än vad översättningen från 1911 gör. Han bidrar dessutom med en orienterande inledning och förklarande noter.

Nu går det alltså att möta Marcus Aurelius i ögonhöjd på svenska.

Runeberg, Huldén och Velaj. En dag i poesins eviga rymd

Foto: Astrid Nydahl

 

Av vännen Anders W. i Finland fick jag med posten Lars Huldéns J.L. Runeberg och hans vänner. Det skulle visa sig bli en glädjestund att läsa den. Huldén var född 1926 och avled 2016. Hans humor var mycket säregen och när jag läser dessa dikter slås jag av att det är svårt att hitta något liknande idag:

 

När Runeberg talar om kärlek

sker det med kvinnors munnar

Detta kan jämföras med

att idrottsfantasterna i Finland

dagen efter en landskamp i friidrott

mot Sverige som Finland vunnit

köper slut på alla

rikssvenska tidningar i Helsingfors. 

Härligt är att prisas av besegrade. 

 

Tuva Korsström skrev:

"Genom sin livslånga tillit till språkets egenvärde har Lars Huldén genomfört det omöjliga. Han har gjort sitt bondska modersmål salongsfähigt, öppnat dess njutbarhet och expressivitet också för de oinvigda."

 

***

 

Gårdagen ägnade jag också åt ny albansk poesi. Alisa Velaj, en av de unga albanska poeterna, har inför Harry Martinsons födelsedag den 6 maj skrivit utifrån välkända Aniara. Resultatet publiceras här den dagen. Det har inte varit ett enkelt arbete, men jag tror att vi lyckades nå fram till ett bra resultat. 

Frågor jag saknar svar på

Foto: Astrid Nydahl

 

Hur veta vad man bör göra? Om man låter sig översköljas av den mediala offentligheten kan man vara helt säker på att svaren finns i alla varianter. Beslut om vaccination kan inte fattas på vetenskaplig grund, eftersom jag inte har sådan kunskap. I vilken utsträckning litar jag på läkemedelsföretagen och myndigheterna? Det är också en delikat fråga med många svar. Man kan varken vara för eller emot något man inte begriper, det är min banala slutsats.

Jag kikar på Bulletin varje förmiddag. Vad skulle vara unikt med den? Samma trista TT-telegram som pressen i övrigt. De intressanta essäerna är sådant som återstår från redaktörer som lämnat skutan. Sjunker den eller har den minsta möjlighet att återta sin plats? Inte heller det har jag något svar på. Det enda jag med säkerhet kan säga är att pensionen kommit och att resten blir tystnad och läsning.

Sundare liv, ny människa?

Korsholmen, Ivetofta i helgen. Foto: Astrid Nydahl

 

Blir man en ny och bättre människa när man börjar leva sundare? Nej, saken är just den att det är samma gamla människa hela tiden, men att han ska försöka leva lite sundare.

Det börjar idag. Symboliken ligger i att det är en måndag och dessutom pensionsdag.

Från och med idag: ingen alkohol, inga snabba kolhydrater (som i bröd, potatis, pasta, ris) och vare sig socker eller sötningsmedel.

Storhandlingen idag omfattar grönsaker i mängd samt sådana livsmedel som kan främja sundheten.

Den som lever får se.

Kan man förneka avgörande historia och dömas för det?

Vid Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl

 

Det mumlas i regeringskretsar om att man ska kunna straffas om man "förnekar" Förintelsen. I hela mitt liv, sedan mycket unga år, har jag betraktat det omfattande folkmordet på Europas judar som en avgörande förbrytelse. Det finns ett före och ett efter. Pogromerna mot judarna har förekommit sedan urminnes tider. Det har funnits kristet baserat judehat. Det finns inte minst i vår epok sådan i islams länder. Den av nationalsocialismen organiserade och genomförda Förintelsen är, också historiskt sett, av särskild betydelse.

 

Vad händer om det i Sverige stiftas en lag som säger att det är straffbart att förneka Förintelsen? Jag är övertygad om att effekten skulle bli mycket negativ. Idioter som förnekar historiska skeenden har det alltid funnits. Men just den här sorten är i Sverige minimal, utom i de muslimska miljöer där den frodas både av religiösa och politiska skäl. Skulle judehatande imamer sluta predika mot "grisars avkomma" om en sådan lagstiftning ägde rum. Knappast. Parallellsamhället finns överallt, såväl synligt som underjordiskt. Så har vi de extrema nationalisterna. De är kanske några hundra i hela riket. Skulle vi bjuda dem på en sådan möjlighet? Det vore mycket dumt. Istället för juridiska slag i luften kunde regeringen och riksdagen lyssna på Sveriges judar och konkret bistå dem till skydd mot diverse slags pöbelangrepp.

 

Anders Björnsson skriver i Alliansfriheten:

 

Regeringen vill göra det olagligt att förneka folkmordet på ”judar och andra grupper under andra världskriget”, uppgav Sveriges Radios ekoredaktion på onsdagen. ”Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten, och det får inte glömmas. De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten, de måste stå till svars för det”, förklarar justitieminister Morgan Johansson (...)   

Den föreslagna inskränkningen i yttrandefriheten är ytterst betänklig. Politiska diktat om vad som är historisk sanning förekommer verkligen även i andra länder i Europa, men bör Sverige följa efter?

Björnsson avslutar sin text så här:

 

Med statsrådet Johanssons och andras regeringsförslag kommer Sverige, paradoxalt nog, att kunna räknas till den grupp av länder, som av den svenska regeringen kritiseras för att vilja avveckla den liberala rättsordningen och tillskapa en statsdirigerad opinionsbildning. Här krävs bestämt en motståndsrörelse – inte bara för att försvara akademisk och annan frihet utan för att försvara det Sverige vi älskar!

 

 

Dra ner på skriket

Foto: Astrid Nydahl

 

I Opulens skriver Anders Björnsson:

Tänk om man inte kan prata hursomhelst till individer, som har vant sig att lyssna till vårdat språk! Till vackra satsmelodier och rätta pauseringar. Möjligen kan det också dra ner på skriket i det offentliga samtalet.

Björnsson är i talekonsten ytterst erfaren. När han skriver om talböcker får också denna viktiga tanke en central plats. Jag hör nästan dagligen motsatsen och varje gång det sker gör det rent fysiskt ont. Björnssons poäng kan med fördel broderas och hängas på närmaste vägg.

 

Ordflätorna och fortsättningen

Löv i Keats trädgård, Hampstead Heath i London. Foto: Astrid Nydahl

 

Från förra fredagen fram till idag har jag skrivit och publicerat så kallade ordflätor. Tanken var enkel: ta rubriker från pressen och nätets olika sidor, låt dem följa på varandra. Ibland uppstod något absurt, ibland något som kunde ge en tidsbild både av vårt arma land och omvärlden.

Vissa av er har blivit förbryllade. Andra har hängt på, det har jag ju sett av kommentarerna.

Från och med lördagen blir det mer traditionella bloggtexter igen. På gott och ont. 

Vi fortsätter våra försiktiga liv samtidigt som vi får rapporter om nära familjemedlemmar och bekanta som insjuknat. En av dem ligger svårt sjuk på CSK och andas med hjälp av syrgas.

Från och med måndagen lämnar jag ett mångårigt bruk av alkohol. Jag har haft vita perioder, jag har druckit vin sedan 1980-talet. Men de senaste åren endast mellanöl och enstaka flaskor vin till middagar. Nu är det slut med det, för att jag ska rädda levern och se till att gå ner rejält i vikt. Inför nästa besök hos läkaren i augusti ska jag ha minskat med 10 kilo. De säger att det går. Då handlar det inte bara om alkohol utan också alla snabba kolhydrater. Bort med potatis, bröd, ris och pasta. Renlevnad? Jag har svårt att föreställa mig det, men på någon vänster (?) ska det väl gå.

Carlos Do Carmo - Canção De Vida

 

 

Sista chansen att höra Carlos do Carmo sjunga aldrig tidigare inspelade fados. Han gjorde alla dessa sånger innan han dog, men den släpps nu postumt, den lades på Youtube så sent som under fredagen. Carlos do Carmo har lämnat oss, här är han en gammal man, men den gudomliga rösten har han kvar. Sången är skriven av Jorge Palma och släpps på dubbel cd:n E Ainda (Och fortfarande) just idag.

Här finns information om skivan som släpps i Portugal idag:

 

Skivan i bild, hämtad från Fnac.pt

Carlos Do Carmo - E Ainda

Format: 2CD
Catalogue No.: 7749370
Barcode: 602577493706
Release Date: 23rd April 2021
Genre: Folk/Americana

Carlos De Carmo passed away in early 2021. Portugal and the world mourned the passing of one of the greatest paragons in the history of fado. Carlos do Carmo left us a tremendous legacy.  And maybe the most precious gift he has left us is a record of previously unreleased songs. An album which Carlos do Carmo carefully conceived of himself . Even though its release will be posthumous, “E Ainda…” was fully created and finished within his lifetime. “E Ainda…” is Carlos do Carmo’s last record, with all the historic and symbolic weight that this implies.  “E Ainda…” is released in its standard 2 CD version (which includes the studio album and the concert at the Lisbon Coliseu, in 2019) The concert at Coliseu dos Recreios, in Lisbon, in 2019, was Carlos do Carmo’s last live performance. Celebrating his 80th birthday, the fadista regaled the audience with stories and memories, while revisiting songs from a wonderful career

 

Vaccinet försvinner för gott från Danmark

Foto: Astrid Nydahl

 

Matchfixning igen

Svensk tennisspelare gripen

Vaccinet försvinner för gott

från Danmark

Jag har fått kallelse men slutat

sitta i telefonkö för en vaccintid

Min hjärna arbetar bara med Astra Zeneca

Danmark har börjat dra tillbaka 

uppehållstillstånden för syriska flyktingar

Kommer de då till Kristianstad

eller väljer de Damaskus

Leverns problem klargjordes: inte

helt elastisk men fullgod vid försiktighet

"Vem fan har goda levervärden"

sade mannen bredvid

Ryssland hånar Ann Linde

Efterlyser u-båtar

Zlatan bröt mot reglerna

Matchfixning igen?

Elev anhållen för mordförsök

på skola i Östra Göinge

26-årig politiker ska styra

över Helsingborgs socialtjänst

Allting handlar om hur mycket

droger det finns här

Har satt på kaffebryggaren och

tinat en chokladbit

USA:s vägar i uselt skick

Har de provkört Sveriges

Så kan ånga förbättra ditt liv

Vad nyttar storstädning

En vecka senare ligger de där

igen, råttorna av damm

Priset för bilhållning är

ständigt nya kostnader

Hjulen måste snurra säger de

och menar inte bilens eller cykelns

Jag gav bort min nya cykel

när knäna slutade fungera

Det som ska snurra är pengarnas

cyniska kretslopp

Ska jag ge bort Monopol och

andra spel till fjärde generationen

Ska jag kasta eller skänka

Ingen människa vet vad en garderob

gömmer och vad en container rymmer

Samlandet till vardags, shoppingen är inte olikt 

samlarsjukan, hamstrandet, där varje

kvitto, plastpåse, kartong måste sparas

för att inte samlarens psyke ska trasas sönder, 

beteendet hindrar smärtsamma

också meningslösa farväl

Är den västerländska konsumismen således

en psykisk sjukdom

vill ingen diagnostisera, än mindre

tala om den, alla har sjukdomstecknen

Här säljer Kronofogden ut

de kriminellas garderober

Vad är viktigast, en skyddsväst

eller ett par Gucci-skor

Jag låser dörren, trots att låset

bara är en symbol, dörren kan

slitas upp med minimal kroppskraft

Jag bygger mitt imperium inomhus

Ingen förstår det

Ingen ser det

Trupperna samlas runt Ukraina

Kaffet är snart klart 

Till kvällsmaten blir det öl