 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Döden har gjort sig brutalt påmind i mitt liv vid ett antal tillfällen. Nära vänner och kollegor, nu senast Anne-Marie Berglund som stod mig så nära. Men också och framför allt min yngste son Tobias, som valde att lämna livet 2014. Under söndagen fick jag ett dödsbud som påminde mig om två saker: poesin och de år jag var förläggare, och alkoholens dödliga resultat. Kaj Svensson var i grunden lärare. Men också en litterärt mycket bildad människa och poet i egen rätt. Vi kände egentligen varandra ända sedan 1970-talet, men kom att umgås först sent i livet, runt 2004.
Han drack framför allt vin, allt för mycket genom åren. Sista gången jag hade kontakt med honom var för fyra-fem år sedan, då hade han just hamnat på sjukhus helt gul. Långt framskriden skrumplever. Men han fortsatte dricka.
Jag gav ut tre av hans böcker. Efter det gav han ut några till. Hans livslånga projekt, en biografi över Krapotkin, blev aldrig färdigt. Hans kärlek till den polska litteraturen fanns det många exempel på. Jag väljer att minnas Kaj, så som han mindes en av de stora polska poeterna.
Wisława Szymborskas död)
Vem vet var allt kom ifrån
Denna Edith Piaf i poesin
Detta kunskapens syrligt
Sneda leende
Dolt bakom en ridå
Av cigarettrök
Så länge hon askade
På golvet, fimpade
På fönsterblecket
Och försökte bestämma
Tornseglarnas antal …
Hon hällde visdom
Efter visdom över världen
Från sin borg i Kraków …
Jag tror hon stilla
Somnade in
Men att hon skall hastigt vakna
Halvvägs framme
Och fundera på (och säkert
skriva en dikt om)
huruvida det är värre
eller bättre
än att ses igen
Men skall dikten
Frågar jag, avslutas
Med ett kolon, frågetecken
Eller en punkt
Ett tankstreck
 |
| Kaj Svensson 2006. Foto: Astrid Nydahl |
Ett hårt slag att läsa detta dödsbud. Och så sent. Kaj vikarierade ofta på den grundskola jag gick i och han var den jag höll högst. Vi pratade alltid med varandra i flera år efteråt varje gång vi sågs. Jag har ett par av hans diktsamlingar i min bokhylla. Pratade om honom senaste ikväll med min dotter. Jag sökte, befarade det värsta och ja se där, farhågan stämde. Tack för orden och ärligheten. Tack för dikten. Som Kaj alltid skrev på tavlan: sanningen ska göra er fria! Men också: Kall korv, varm glass.
SvaraRadera