Ska jag godta vad som helst i mitt land?

Foto: Astrid Nydahl

 

Vem är jag att döma? Jag är en människa bland människor. Om det anses vara att döma, när jag uttrycker en hållning, en tanke eller rentav en "åsikt", då får det vara så.

Skulle jag godta vad som helst, bara för att det funnit bopålar i Sverige, vore jag förstås allmängiltig; fegheten, knutna näven i fickan eller det ordlösa instämmandet präglade då mig, som det präglat och präglar så många andra.

Jag är inte snabb att döma. Men när jag dömer gör jag det på goda grunder.

Individen är ingen domstol. Men individen är en del av ett kollektiv, och det utmärks alltid av ett språk, en uppsättning värderingar, en nation, etc. Just detta anses vara en kränkning av andra människors förakt för och strid mot allt det som är vi sedan urminnes tider. 

Zenta Maurina skriver i Krossade riglar 1959 (övers. av Aida Törnell):

... det är vårt land, det tilllhör oss, det kan det inte vara något tvivel om. I många tusen år har vår svett och vårt blod, våra tårar och sånger odlat upp det. Och varför vill man röva det ifrån oss? Har man över huvud taget rätt till det? Går jag till grannen och tar mig några slantar, som jag är i trängande behov av, så straffar man mig, kallar mig en skurk, en tjuv, sätter mig i fängelse. Men om många tusen gör samma sak kallar man det erövring.