I en tid som är länge sedan borta

På Tempelberget tidigt 1980-tal. Foto privat

 

Jag tar bort bilder från väggarna i mitt arbetsrum. Det finns många minnen förknippade med dem.

Min första, två veckor långa rundresa i Israel var omtumlande på många sätt. Den politiska idékartans beskrivning av Israel hemma i Sverige, hade inte så mycket med verkligheten där att göra. Någon tvåstatslösning talades det då inte om.

Efter den resan återvände jag flera gånger, bland annat under den första intifadan. 

Att stå lutad som jag gör på Tempelplatsen med Klippdomen i fonden skulle nog inte gå idag. Jag visar bilden också därför att ett mycket vanligt missförstånd är att Klippdomen är densamma som Al-Aqsa-moskén. Så är det inte. Den ligger till höger en bit bort och saknar hela Klippdomens skönhet. 

Idag är platsen mer laddad än någonsin. Laddningen är såväl politisk som religiös. Under rådande islamisk renässans blir varje felsteg en kränkning och våldet, det som ligger och pyr under ytan alltid, stiger upp och blir till en dödlig maskin riktad mot var och en som inte tillhör den sista religionens heligas krets (just detta uttryck förekom på en annonspelare för en moské i Birmingham).

Skulle jag vilja åka dit igen? Absolut inte. På en av mina arbetsresor, då jag bl.a. gjorde program för OBS i radion, fick jag se och erfara tillräckligt mycket hat. Idag begränsas det inte till polishästar, tunga batonger och slagord, som bekant. Varje gång jag ser bilden på mig själv tänker jag på hur en liten plätt på kartan kan förändras till det sämre utan att man ens hunnit begrunda det.

 

Hemlöshetshelvetet vid havet

Foto: Astrid Nydahl

 

Tidigt på söndagsmorgonen kom vi till havskusten vid Åhus. På väg till en bänk som står där såg vi att det satt någon på den andra bänken. Han sov djupt ihopsjunken med sin stora, gamla plastpåse bredvid sig. Jag kände igen honom. Han har av och till under vinterhalvåret suttit där och grillat sin mat.

Hemlöshetens helvete kom över mig. Så oförutsägbar den är. Vem som helst - nåja, med viss modifikation - kan hamna där. Jag kan hamna där. Det är själva mardrömmen, och den är mycket skrämmande. 

Bara några meter skiljer den hemlösa mannen från rikemännens gamla och praktfulla sommarpalats vid Åhusstranden. Extrem fattigdom mot extrem rikedom.

Nordeuropa alltmer intolerant. Mikael Jalving förklarar varför

Skärmdump från Jyllands Posten

 

I dagens krönika av Mikael Jalving granskas konsekvenserna av "den obönhörliga demografin" utifrån svenska förhållanden. Läs hela hans krönika här, eller smaka på dessa citat:

Der står tre mennesker ved et busstoppested. En arabisk udseende yngre kvinde i burka, en ung afrikansk mand iført jeans og T-shirt. Og en blond, midaldrende svensker. På en plæne ved siden af den tomme kirke løber en flok mørkhårede børn rundt, overvåget af en sinister skikkelse iført lang, sort kappe. Skikkelsen ligner til forveksling den legendariske Sorte Slyngel, Mickey Mouses værste fjende, og det er her, i den lille by Lammhult et godt stykke oppe i Småland, at det slår mig, at svenskerne er et uddøende folk.

Det er den ubønhørlige demografi, der har gjort denne scene til virkelighed. Etniske svenskere er på vej til at blive et mindretal i deres eget land. Deres politikere har simpelthen givet det væk – næsten uden protester. Alene de seneste 20 år er antallet af personer med udenlandsk baggrund vokset med ca. halvanden million, mens antallet af personer født i Sverige med to svenske forældre er faldet med ca. 160.000. Samtidig er den største gruppe, der udvandrer fra Sverige, svenskerne selv. 

Och:

I kraft af den historisk unikke asylindvandring bliver Nordeuropa mere intolerant og indadvendt. Det sker i alle folkegrupper. Folk orienterer sig i stigende grad efter etnicitet, og skellet mellem ”dem” og ”os” bliver konkret. Blot to små generationer inde i folkevandringstiden ser vi – hvis vi altså åbner øjnene – en paradoksal udvikling tage form. I stedet for at føre til mere alsidighed og kulturberigelse fører asylindvandring til stigende etnocentrisme i værtslandene. I princippet skulle multikulturalismen have været så god og gavnlig for nationalstaten; det er den bare ikke i praksis.

Den återerövrade ensamheten

Kvarnholmen 29 maj. Foto: Astrid Nydahl

 

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en." Albert Camus i Anteckningar, 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund).

Det finns anledning att påminna sig om att man i vissa skeden av livet inte ens behöver kämpa för den saken. Den verkliga ensamheten faller över en, som den naturligaste saken i världen.

Först blir man tagen, lite ledsen kanske, men sedan rättar man in sig i det tillstånd man tidigare kämpat så för att hamna i. Ensamheten som vald existens. Ensamheten som skydd och bedövning.

Allt går och inget betyder något

Foto: Astrid Nydahl

 

"Everything goes and nothing matters" Philip Roth i Paris Review 1984.

Det är många år sedan Philip Roth försökte förstå hur man som författare alls skulle kunna skriva något meningsfullt i en nation som det samtida USA. Man skulle med ett sommarnummer av The New York Review of Books kunna instämma i påståendet att hans yttrande idag "lyser i neon", och att det sannerligen inte gör det bara i hans hemland.

"Viljan att betala för andra människors service och bidrag vilar på förståelsen att de i sin tur kommer att göra detsamma för dig och dina barn: eftersom de är som du och ser på världen på samma sätt som du", skrev Tony Judt 2009. 

Vad är det han säger egentligen, och på vilket sätt är det relevant här och nu? Det är enkelt uttryck så att vi inte kan fortsätta dela ut bostadsrätter till "nyanlända" när landets egen befolkning står i kö sedan födseln för att på sin höjd erbjudas en svindyr insatslägenhet i en perifer förort. 

Vi kan inte heller fortsätta dela ut 50-kronors tandvård till människor som inte ens kommer att få stanna i landet, av den anledningen att de saknar flyktingskäl, när ett helt befolkningssegment av fattigpensionärer aldrig ens skulle komma på tanken att beställa tid för en tandbehandling. 

Det är i den matematiken vi inser att ingen gör detsamma för dig som du med dina inbetalningar. Anything goes? Inte i längden. Och ändå är det så att det mest tycks gå. Också vuxna män och kvinnor som på badplatser och caféer klär sig som om de vore på väg till nakenbadet och därtill tatuerat sig så att deras hud mer ser ut som en graffitisprayad vägg än en mänsklig kropp. I förbutiken till en större livsmedelshall satt på fredagseftermiddagen två män i femtioårsåldern iklädda endast skinnvästar på överkropparna; deras bukfett hängde naket ner över byxorna och helt ogenerat doftade de av svett och brist på vett.

Kan vi leva i tvärdraget av dumhet, obildning och flockbeteenden, utan att det gör oss riktigt illa? Jag tror inte det, jag vägrar tro det.

Moral handlar inte bara om det som kan beskrivas på papper. Moral handlar också om uppförande, ansvar eller brist på ansvar, lättsinne eller allvar, etc. 

"Everything goes and nothing matters" var ledorden. Jag vägrar anpassa mig till detta nya rike av förfall och feghet.

 

Jackson Browne "Farther On”

 

 

In my early years i hid my tears
And passed my days alone
Adrift on an ocean of loneliness
My dreams like nets were thrown
To catch the love that I'd heard of
In books and films and songs
Now there's a world of illusion and fantasy
In the place where the real world belongs

Still i look for the beauty in songs
To fill my head and lead me on
Though my dreams have come up torn and empty
As many times as love has come and gone

To those gentle ones my memory runs
To the laughter we shared at the meals
I filled their kitchens and living rooms
With my schemes and my broken wheels
It was never clear how far or near
The gates to my citadel lay
They were cutting from stone some dreams of their own
But they listened to mine anyway

I'm not sure what i'm trying to say
It could be i've lost my way
Though i keep a watch over the distance
Heaven's no closer than it was yesterday

And the angels are older
They know not to wait up for the sun
They look over my shoulder
At the maps and the drawings of the journey I've begun

Now the distance leads me farther on
Though the reasons i once had are gone
I keep thinking I'll find what I'm looking for
In the sand beneath the dawn

But the angels are older
They can see that the sun's setting fast
They look over my shoulder
At the vision of paradise contained in the light of the past
And they lay down behind me
To sleep beside the road till the morning has come
Where they know they will find me
With my maps and my faith in the distance
Moving farther on

Livets värdighet - eller inte

Foto: Astrid Nydahl

 

Det finns alltid ett före och ett efter. Varje tillstånd har alltid sin motsats. Ett sämre och ett bättre. Ett större och ett mindre.

Men kan livets brist på värdighet vägas mot något annat? Kanske just värdighet, när den finns och ser självklar ut.

Jag går inte ner mig. Den tiden är förbi sedan många år. Jag har mediciner mot de värsta stunderna. Men att inte gå ner sig, är inte detsamma som att inte vara skakad, omtumlad, förvånad - och då använder jag de mildaste orden jag finner. De hastigt påkomna kriserna är de värsta just för att de var helt oväntade.

Före? En vacker stund med barnbarn och tårta. Efter? Också Chopin har då tystnat. I just den tystnaden ekar det som plågar allra mest.

Det är lördag imorgon och det blir kaffe med räksmörgås på Böckmans Café i Bromölla. Bredvid caféet ligger det en butik som säljer goda portugisiska viner. Och i matbutiken ska jag leta efter pappersvaror jag just nu saknar. 

Blir det en söndag? Ja, det blir det och just för att det är Mors dag får vi några stilla timmar i en Åhus-trädgård. Solskenet kan man använda som medel mot psoriasis.

 

Livets stora skred

Foto: Astrid Nydahl

 

När de stora skreden i livet äger rum, måste man driva ut ångesten och oron för att rätt kunna hantera situationen. Vad är de stora skreden? De kan vara ekonomiska, de kan vara mellanmänskligt nedbrytande.

Inte sällan inträffar skreden flera stycken vid samma tidpunkt.

Jag vandrar vid havet, dessvärre inte längre Landön, men ändå. Jag blickar mot horisonten och tänker på hur förluster präglat 31 år av mitt liv. Det är nästan på dagen 31 år sedan jag begärde skilsmässa. Sedan har de ofrivilliga avskeden kommit, ett efter ett.

Att plötsligt befinna sig utanför den litteraturkrets där t.ex. arbetsstipendier varit en självklarhet sedan unga år, är också det ett skred med stora konsekvenser.

Den här försommaren och resten av året kommer att präglas av olika skred. Avsked och ta skeden i vacker hand - samtidigt.

 

Klippa förbindelser och andas ensamhet

Foto: Astrid Nydahl

 

"Jag har klippt förbindelserna med de flesta. Dom stressar mig, vill få ut något av mig, tragglar om samma saker, eller känns helt enkelt väldigt fjärran mig.

Det märkliga som Norén har sagt, var att 'ger jag ut den här boken blir jag väldigt ensam'. Den meningen grep mig."Anne-Marie Berglund i brev till mig, den 28/4-2008

 

Kan man andas ensamhet? Ja, det kan man, men det kräver övning och tålamod. Andas gör man alltid, för det mesta i sällskap eller i ofrivillig grupp. Till och med Lars Norén kunde se det rakt i ögonen. Och Anne-Marie gjorde det, i många år.

Att andas ensamhet är alltid frukten av kompromisslöst skapande. Att censurera eller stryka för att tillfredställa andra leder både till självförakt och ensamhet. Vad skulle nyttan vara?

"...kontentan är att det var förgäves"

Foto: Astrid Nydahl

 

”Att varje vacker frihetsstund, ögonblick, långt borta från sin egen födelse, från hela kedjan, bara var frister, men att kontentan är den att det hela var förgäves. Sådan är min ståndpunkt, den ’grund’ jag står på och jag vet att det där att hoppas är helt fåfängt. Den som inte, ganska fort, handlar, den får lämna scenen, man måste kunna försvara sig, åt alla håll, sitt livsrum, sin kropp, sin själ, sin tanke… Det ständiga kriget som är runt oss överallt.” Anne-Marie Berglund i brev till mig, den 24/8-1996

 

En människa behöver varken vara bitter eller utsatt för något extremt, för att kunna instämma i hennes slutsats. Frihetsstuderna är ju de mycket korta, liksom känslan av lycka är en flyktig och försvinnande stund.

 

Illusionslös kan man kanske hantera det bättre. Min livserfarenhet är mycket lik Anne-Maries, men jag har varje dag försökt, både att överleva och att finna livets värde.

I det lilla finns det. Ibland inte ens där.

Fira tystnaden med mig!

Foto: Astrid Nydahl

 

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

Jag är benägen att hålla med Carpelan. Visst är det melankolin etcetera, och med den en stark känsla av att åren bara rusat förbi, som är starkast, just för att den är lyckans kärna. Hur är denna paradox möjlig? Den är möjlig därför att stadiet före den klara tanken är olycklig, eftersom den är ett sökande och ett irrande som ännu inte kan formuleras. Med melankolin kommer den klara tanken. Melankolin befriar från illusioner. När jag för mer än 25 år sedan började mitt nya liv – det andra – hade jag klampat rakt in i denna klarhet utan att genast förstå det.

Först nu ser jag trots sjukdomarna dessa ögonblick, men använder nästan aldrig ordet lyckan. 

"Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig."

 

Montaigne för en regnonsdag

Foto: Astrid Nydahl

 

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:

 

"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 

 

Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.

 

"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."

 

Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi nu ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.

 

"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"

"Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" (Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).

 

Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."

 

Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

 

Frid vore att älska i tysthet

Foto: Astrid Nydahl

 

De underordnade och vardagliga sysslornas frestelse.

*

Jag har en mycket livaktig böjelse för friheten.

*

Upprorets estetik.

*

Som arma djur ser människorna ut
där de sitter i läkarnas väntrum.

*

Frid vore att älska i tysthet.

*

För de flesta människor är kriget slutet på ensamheten. För mig är det den slutgiltiga ensamheten.

*

Albert Camus: ur Anteckningar 1942-1951 (Interculture, översättning av Anders Bodegård)

Christina Bjørkøe: Animal Universe

CD-omslagets framsida.

Animal Universe heter en ny CD från Christina Bjørkøe. Den danska  pianisten har sedan unga år en lång konsertkarriär bakom sig, liksom inspelningar av hög klass. Jag har under årens lopp njutit av hennes cd-skivor med Clara & Robert Schumanns musik, de klassiska Goldbergvariationerna, Carl Nielsens kompletta pianoverk, Beethovens Diabelli Variationer, samt av danska kompositörer som Niel Viggo Bentzon och Knud Åge Riisager.

 

Den här gången handlar det om inspelningar av 12 samtida danska kompositörer, som Anders Koppel, Birgitta Alsted och Andy Pape. De tolv har skrivit etyder på djurteman. I texthäftet skriver Andrew Mellor att etyden också trivs i våra dagars Danmark, ett land där kompositörer traditionellt har satt värde på att skriva musik inom strikta ramar. Och Christina Bjørkøe citeras, när hon säger att hon alltid drömt om att beställa nya pianoverk av danska kompositörer. Nu är det gjort.

 

Skivbolaget presenterar:

 

The challenge of the etude has intrigued and inspired composers from Bach and Chopin on: can music designed to improve technique hold its own aesthetic value? Pianist Christina Bjørkøe has an inspired answer to that question. She commissioned twelve sets of animal etudes, each from a different composer and here presents the charming, evocative and very useful musical menagerie that resulted. From flea to hippo, beginner to professional, there is something for everyone. 

 

Att rättfärdiga kriget. Zweig om Tolstoj

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag letar mig ner i det som var min föräldragenerations liv. Under det andra förödande världskriget utkom i Köpenhamn en bokserie som hette Udødelige tanker. 

På ett antikvariat i stadens centrum hittade jag för några år sedan denna fina bok av Stefan Zweig. Den har titeln Tolstojs udødelige tanker. I udtog ved og med indledning af Stefan Zweig.

Bokserien utgavs av Martins förlag och det kommande året, 1940, skulle det utkomma fyra nya volymer. En bok av André Gide om Montaigne, en av Julian Huxley om Darwin. Vidare Heinrich Manns bok om Nietzsche och Theodore Dreisers om Thoreau. 

Redan utkomna fanns André Maurois om Voltaire, Thomas Manns om Schopenhauer och Romain Rollands om Rousseau.

Vi vet vad som hände i Europa 1939-1940. Naturligtvis hade jag inte en tanke på att det skulle varit en fördel av ha levat då. Det som slår mig med sådan kraft är istället det faktum att vi kan gå tillbaka till de åren och finna annat än de totalitära lärornas predikanter och lydiga, följande massor. 

Jag slår upp Tolstojboken och läser Zweigs ord:

 

... den formentlige Retfærdiggørelse af Krigen, som nødvændig og retfærdig, med Lovprisninger og Forherligelsen af de krigerske Bedrifter, med Bønner for Flaget og Fædrelandet og den hyklede Omsorg for de saarede, demoraliserer Menneskene mere paa ét Aar end Millionevis af Røverier, Brandstiftelser og Mord, der i Aarhundredernes Løb bliver begaaet af Enkeltmennesker under Lidenskabens Indflydelse.

 

Något att begrunda dagarna framöver.

Aris Fioretos: Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen

Foto: Astrid Nydahl

 

"De kontextlösa kvinnorna tilltalade mig. Min roman skulle ju inte bara handla om en ung, gravid person som grips i samband med ett studentuppror, utan också skildra relationen mellan kvinnor." (Fioretos)

Aris Fioretos roman Mary får utgöra ett fundament i hans nya bok, som bygger på föreläsningar på Literaturhaus Zürich i november 2015. I bokens förord hänvisar han till Italo Calvinos Sex punkter inför nästa århundrade, eftersom han vill ”drömma om romanen”. En annan huvudperson i boken består av en antik keramikmålning, redan visad på bokens omslag. I bokens marginaler löper hela tiden ord, till synes fristående men alltid med en koppling till brödtexten. Dessutom bilder i frimärksformat,vilket gör marginalerna till en egen berättelse, särskilt i samverkan med den utförliga notapparaten.

Fioretos berättar att hans roman Mary hade ett helt annat arbetsnamn, nämligen Sju kapitel om smärta. Men så kom bilden in i hans medvetande, bilden från en grekisk film på Youtube, Pantelis Voulgaris Krönika över diktaturen. Här erbjuds ett antal bilder som först inspirerat till och sedan smälter samman med Fioretos roman, och en bild får förkroppsliga Mary själv, den unga, gravida kvinna som grips i en militärräd och skickas till tortyren. Fioretos roman blir en krönika om ett Grekland i militärjuntans våld. Hela den berättelse han här bjuder på blir en fascinerande skildring av hur en roman går från idé till färdig text.

"Voulgaris skildrade en tid som jag mindes; kvarteren och gatorna som syntes skulle jag kort tid senare själv bo i eller uppsöka."

Fioretos böcker går djupt ner i hans egen historia. Hans grekiska arv förkroppsligas i fiktiva berättelser. Fiktiva är de, ibland med självbiografisk bakgrund, men det finns en djup sanning i varje enskilt arbete. Grekland som utvandrarland, europeisk sydlig utpost, militärdiktatur, öden som pendlar mellan Norden och det grekiska och inte bara skildrat som familjeberättelse utan också som i Mary, ett allmängiltigt, "representativt" öde och ett offer för den brutalaste av makter. 

Aris Fioretos öppnar här också dörren till flera andra, tunga författarskap. Särskilt mycket uppehåller han sig vid nämnde Calvino, Kafka och Nabokov, vars Lolita (men också andra verk av honom) blir föremål för spännande resonemang. 

"Lo.Li.Ta... Det är en ond värld av ord, begär och övergrepp, figurerad i tre diskreta steg."

Runt alla de litterära analyserna och djupdykningar rör sig, som en virvel i vatten, allt det som är förankrat i de klassiska grekiska myterna, navet, till vilket han hela tiden återkommer. Vad vet vi om dem? Nästan ingenting. Vill vi lära oss något om dem? Fioretos erbjuder vägar in i myterna, men han har också en förmåga att lyfta dem ur de historiska dimmorna, hålla fram dem, se dem som skärvor vi kanske kan pussla samman på nytt, oavsett om det är Medusa, kanske den viktigaste av alla, eller någon annan vi ser på.

Mångkulturmytologin - igen

Foto: Astrid Nydahl

 

Att läsa europeisk historia är uppfordrande, och det är nödvändigt. Men förståelsen av Europa kräver också sina gränslösa perspektiv. Att genomskåda myter är också uppfordrande och svårt, att försöka se bortom det invanda seendet och det slentrianmässiga tänkandet. 

Förbrytelserna är oändligt många och stora. Det som kallas framsteg är det de facto ibland, men långt ifrån alltid. "Demokrati" är idag ett så vanställt begrepp att det inte har mycket med vår vardag att göra. Att folken trots det går till valurnorna är något helt annat och kan väl i stor utsträckning förklaras med brist på insikt och förståelse för hur maktens mekanismer och strukturer ser ut. 

Det som däremot ter sig allt viktigare är att med stor vaksamhet försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, och att samtidigt med det gärna påminna om att ett verkligt öppet samhälle också kräver förpliktelser och skyldigheter. Det kunde i brist på bättre kallas medborgaranda. Men är den alls möjlig att återskapa?

Man kan inte i en destruktivt förändringsnit i politisk eller religiös mening verka för olika former av förtryck och våld och tro att man i längden kan gå fri från anklagelser. Vår egen tid och vårt eget land bär på många sådana inslag i vardagen och det mesta har hittills försvarats med mångkulturmytologins allt slitnare argument. Också där måste ett samhälle upphöra med kollektiva etiketteringar för att det alls ska förmå ta striden mot tyranniets predikanter och propagandister.

Sommarljus, och sen kommer natten

Foto: Astrid Nydahl

 

400 själar finns det i det lilla isländska samhället. Tillräckligt få för att man ska känna alla, tillräckligt många för att olika konstellationer, förbindelser och relationer ska etableras och inte bara föda ömhet och kärlek utan också stora portioner skvaller, elakhet och missförstånd.

Scenen för Jón Kalman Stefánssons roman Sommarljus i översättning av John Swedenmark, fascinerar mig redan från första sidan. Den som aldrig varit på Island har naturligtvis smått exotiska föreställningar om landet. Men varje turistbild smulas sönder i denna bok, här är det ingenting annat än vardagarna som blir utgångspunkt, och då räcker deras ljus och mörker som grund för nära nog skröne-liknande berättelser invävda i varandra för att tillsammans utgöra romanens struktur.

 

Jag slungades in i detta nya språk. Det är naturligtvis Swedenmarks förtjänst att Stefánssons roman känns skriven på svenska, en svenska som saknar varje likhet med felstavad och feltänkt mediatext. Här bubblar orden, begreppen och meningarna som gasfyllda, ständigt puttrande underjordiska krafter. Det är Island vi talar om.

Och det är det underjordiska som gång på gång skrämmer, både människorna där och läsaren. Har man byggt ett magasin ovanpå något uråldrigt ska man inte heller förvånas över det spöklika, strömavbrotten och lådor som faller som av sig själva. Skräcken står på lur i den vardagligaste av situationer. ”De märker av en osynlig närvaro” säger Stefánsson, ”en rörelse i ögonvrån, en otydlig rörelse, och hör ett rassel, tittar åt sidan, men det finns ingenting där och inte ett ljud utom vinden utanför…”

Kanske är det ändå erotiken som blir det mest minnesvärda ur romanen. Det är inte ofta man får läsa sådan frustande, frisk och frejdig samvaro mellan män och kvinnor. När den sker ute i det fria, på en bondes marker, fjärran blickarna, saknar den alla hämningar. Men när den avslöjas som en otrohetsaffär mellan Kjartan som slår ner stolpar och står svettig med bar överkropp, och Kristín som gör sig vägar förbi, hon som av väder och upphetsning låter bröstvårtorna ”styvna till i den varma brisen”, ja då går det riktigt illa. De känner varandra väl, men de ingår inte i samma hushåll.

Jag kunde också berättat om Astronomens föreläsningar, om restaurangen som öppnar i huset där stickstugan funnits, om Turids flirt med Benedikt och den stora kärleken som trots kroppslängd och annat tänds i deras inre, men som ändå slutar så mörkt. Istället säger jag: läs den här boken, läs den för att upptäcka en ny värld, ett nytt språk och en vidunderligt vacker litteratur som nästan är livet självt.

Polen, ett 80-talsminne

Foto: Astrid Nydahl

 

Det luktar igen. Lukten av utslagna blommor. Ljudet av fåglarnas sång.Vinden kan vara svag eller stark, det spelar inte så stor roll. Nere i kyrkbyn ser jag storkarna. De står där på taken i sina bon och ser alldeles vardagligt icke-märkvärdiga ut. Ändå är det just det de är. Storkarna har återerövrat sin del av Skåne och lever där ovetande om hur artens historia sett ut. För fyrtio år sedan var det bara i norra Polen jag kunde se stork.

Storkhägnet i Viby blev känt vida kring. Idag finns hägnet inte mer. Man registrerar istället friflygande storkar, som häckar på två gårdstak. De storkar jag sett denna försommar har häckat på gårdsbutikens tak. En av dem ligger där sedan en veckas tid, alldeles säkert ruvande.

Polen, samma resa.

Resan med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket blöjor och sprättade upp det.

Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.

 

Bilder från resan i norra Polen. De är tagna av mig och min dåvarande svåger som körde bilen. Längst ner sker omlastning av den underjordiskt tryckta litteratur som syns på bilden ovanför.

Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.

Van Morrison och Mose Allisons olika bud på västerlänningen

 

När nu Van Morrison gav ut sitt pandemi-album (som visade sig vara pinsamt späckat med konspirationstankar) hade han sitt svar till föregångaren Mose Allison med en egen Western Man:

Going back to the way it was
Now just seems near impossible
Western Man has no plan
They stole it while, while he was dreaming

Now there’s no other bite, no other bite of the cherry
Unless he’s prepared to fight
Start on a new path to freedom
Horse has bolted from the stables
Lunatics have taken over the farm

Caretakers have taken over the main building
The governors have gone over the wall
Clan-destine meetings in the forest
Not going back, not going back to the way it was

Western Man has no plan
Since he became complacent
Stopped believing in himself
And let others steal his rewards
While he was dreaming

 

Har man här anledning att söka förbindelser? Jag tror, att den misstro som Mose Allison i sin Western man ger uttryck för nedan, handlar mest om konsumismen, hur den västerländska människan blir en fånge i sina tekniska framsteg. Van Morrisons ärende är ett annat. Han menar att Western man är en sorglig figur, just för att hon blivit konspirationernas fånge, hon har slutat tro på sig själv och lyder därför alla statliga påbud. Sångens Lunatics är förstås de människor som inte tror på Vans idéer. De kunde var valboskap åt Trump eller någon annan, de kunde demonstrera mot vaccin i vilket stad som helst, men det viktiga var att de inte förstod att de var galningar. Bristen på självförtroende har gjort västerlänningen lätt att manipulera. Det låter sig sägas, så länge man slipper analysera varför.

Nog kan man säga att pandemin lärt oss en hel del om detta. I konspirationsteoriernas kretsar har någon pandemi egentligen aldrig ägt rum. Den är ett överstatligt påhitt av Big Pharma. Är det alls möjligt att diskutera detta med människor som Morrison? Det är sorgligt att denna en gång fantastiska artist - tänk bara på hans Moondance, Tupelo Honey, The Philosopher's Stone och Summertime in England- skulle gå bort sig i sin ensamhet och fåfänga jakt på förklaringar. Van Morrison kan på detta sätt sudda ut femtio år av sitt konstnärskap och bli ihågkommen som en Qanon-sympatisör.

Legendariske Mose Allison gjorde sin Western Man 1971. I hans text återfinns dessa rader:

In his pride, he'll decide for the world.
Well, at first he sailed right through.
Seems there's nothin' that he couldn't do.
Went right out and laid 'em low.

Seems there's nothin' that he didn't know.
Came up with pockets, sprockets, rockets, and jets.
Two hundred million color TV sets.

But when the added up the cost
Seems he'd played his ace and lost.
Western Man hung his head
Could be better all day.

Mose Allison var en föregångare till Van Morrison. De två har också spelat in en cd tillsammans, Tell me something, där också Georgie Fame och Ben Sidran är med. Man kan säga att hans sång vill berätta om en människa som först kunde bestämma världens öde, därför att han var medveten om sina civilisatoriska framsteg. Men så kom baksmällan och allt han kunde göra var ett hänga med huvudet, alltså gå in i den eviga depressionen.

Europa mot judarna 1880-1945

Foto: Astrid Nydahl

 

”Det ankommer inte på oss att med er diskutera lämpligheten av de åtgärder ni beslutat mot judarna. Däremot är det vår plikt att meddela er att ni inte kan kräva att vi medverkar till dem. Många judar är belgare, dessutom kan vi inte förmå oss att genomföra en bestämmelse som så uppenbart strider mot människans värdighet, oavsett vem det handlar om.” (Bryssels borgmästare Jules Coelst efter det tyska beslutet i maj 1942 att ”alla judar måste bära judestjärnan").

Hur ser den antisemitiska process ut som kulminerar med Förintelsen? Var i Europa härjar den och på vilka platser tycks Europas högst olika folk och regeringar redo för nationalsocialismen i allmänhet och Hitlers avsikter i synnerhet?

Med sådana frågor i bakhuvudet kan man påbörja läsningen av Götz Alys nu till svenska översatta verk Europa mot judarna 1880-1945 (Daidalos, översättning av Jim Jakobsson). 

I Alys gärning finns ett särskilt fokus på vad som skulle kunna betecknas som ”nyttan” av pogromer och mord riktade mot judar. De befolkningar som lärde sig att de fördrivna eller dödade judarna lämnade egendom efter sig – om inte annat så en bostad – kunde också drivas av just nyttan. 

Besvikelsen över de judar som återvände som överlevande från de nazityska dödslägren talar sitt tydliga språk. De hälsas inte välkomna hem. Tvärtom, eftersom deras bostäder och annan egendom redan tagits över av andra människor. I Alys verk finns många talande exempel. Jag tänker t.ex. på vad en polsk magistratstjänsteman yttrade i en tidigare epok, dock fullt signifikativt också för 1940-talet: ”Vi skall beröva judarna allt och de arma kristna barnen kommer att ha allt i överflöd.”

Men för att ta det från början. Den tidsperiod boken omfattar, åren 1880 till 1945, lär oss något om hur en sump föds, växer och frodas för att sedan explodera i en kombination av manipulativ maktutövning och folklig entusiasm. Götz Aly gräver sig ner i det tsaristiska Rysslands judehatiska kretsar och fortsätter därefter fullt logiskt in i det sovjetiska, där både Lenins och Stalins regimer visar sig i all sin eländiga antisemitism. 

Runt förra sekelskiftet och fram till slutet på Stalin-eran visar han oss hur den ser ut, både i text och brutal handling. Slagord som hyllade ”det kärnfulla, oförstördas slaviska folket” ställdes i kontrast till det ”murkna och ruttna Västerlandet”, yttringar som man med alltför stor lätthet kan jämföra med det samtida Rysslands politiska underströmmar. Runt förra sekelskiftet inleddes en kraftigt antisemitisk politisk kurs i hela det ryska väldet. ”Föreskrifter, lagar och godtyckliga administrativa åtgärder” gjorde att judarna tvingades bo i särskilda bosättningszoner som Aly kallar ”ett slags getto i storformat”.

Från denna utgångspunkt söker sig Aly ut i nationerna i det Europa som inte tillhör Ryssland helt eller ens delvis. Han berättar om fasansfull antisemitisk praktik i Moldavien, Rumänien, Polen, de baltiska staterna, Frankrike, Ungern, Grekland och en rad andra platser. Men han pekar också på de undantag som fanns under den pågående folkmordspraktiken på Hitlers tid, länder som Danmark och Belgien (se det inledande citatet från Bryssels borgmästare som ett exempel). 

Märkligt nog nämner Aly inte Albanien i sin översikt. Därifrån skickades inte en enda jude till Förintelsen, tvärtom gömde albanerna också hundratals judar som kommit till landet norrifrån. Se här. Aly är, ska det i rättvisans namn sägas, inte ensam om att förbigå det lilla Albaniens exempel.

Vanföreställningen att judarna i Europa mördades när den tyska armén anlände genomlyses effektivt. I själva verket var det i flera länder precis tvärtom. Lokalbefolkningen hade i vissa fall redan mördat så många judar att uppgiften var mer eller mindre slutförd när tyskarna anlände.

Götz Alys bok är, vid sidan av Timothy Snyders Den svarta jorden, oumbärlig som ny litteratur om och kring Förintelsen. Det som skiljer Aly och Snyder från andra är, att de inte bara ser till Hitlers politik och nazismens konsekvenser, utan att de vidgar synfältet och tar med hela Europa och Ryssland i bedömningen av vad som såväl faktiskt hände under förintelseåren och dessutom en längre period dessförinnan. Det fanns många regeringar och därtill folkliga opinioner som instämde i allt väsentligt som den nazistiska regimen stod för. 

Alys bok är därtill en pedagogisk genomgång av vilka olika uttryck antisemitismen kan ta sig. Den period han berättar om, åren 1880 – 1945, är också en läxa för vår egen tid och epok. Alltför mycket av det vi dagligen kan studera av judehat och våldsdåd mot judar i omvärlden - den familjärt nära och den internationella - känns igen i den äldre epokens uttryck och borde tjäna som varning för uppväxande släkten.