Att lyckönska jihadisterna

Foto: Astrid Nydahl

 

Vår tid gungar på ett hav av oriktiga analyser. De verkliga hoten fjäskas det med. När demokratin går mot sin undergång skålar eliten som man gjorde, då man lyckönskade Hitler. Vår tids despoter ser annorlunda ut, de bär andra kläder och talar andra språk. Deras avsikter är desamma: död och förintelse, diktatur och tystnad.

 

De verkliga hoten ser vi varje dag, i någon stad i något europeiskt land. Med stridsropet Allahu Akbar ser vi hur vår tids kalifatdrömmare uppför sig i de länder där de fått asyl. De har "sökt skydd" heter det. I detta skydd förbereder de sina attentat, små som stora. De två knivattentaten i Tyskland den gångna veckan var två kusliga påminnelser. Det kommer fler.

 

Vi frågar oss hur någon kunde lyckönska Hitler. Det är hög tid att fråga sig hur det är möjligt att europeiska liberaler lyckönskar jihadismens soldater.

Per Erik Tell på nya reseäventyr

Omslag till Tells nya bok

 

Det finns många sätt att resa och betrakta världen på. Charterturismen är ett av de sämre. Flockturismen är gjord för digitala bilder, skoskav och alkoholflabbande kvällar.

Författaren Per Erik Tell i Ystad vet andra sätt. Han är en mästare på att hitta helt andra sätt att resa. Så kallar han sig också världsmedborgare. Vid sidan av hemmaförfattandet (till exempel två fina böcker om Ystad och Kristianstad) har han givit ut ett antal fantastiska böcker som tar med oss ut i världen. Bland mina favoriter finns Till fots genom Europa, resetextsamlingen Läsa, resa dö och Lost Springs.

Nu är han aktuell med en högst märkvärdig bok som heter Guyana. Rapport från ett falnande Eldorado (Ultima Esperanza books). 

Vad vet vi om detta pyttelilla land i nordöstra Sydamerika? Platsbeskrivningen kan lyda: har gränser till Brasilien, Venezuela, Surinam.

Som ofta förr reser Tell för att skåda ner i mörka koloniala rötter. Han berättar om, och han visar de svenskar som upptäcks på färden. Här finns mot slutet av boken till exempel Jonas Filéen som blev en förmögen plantageägare, men också många fler vars öden kan fascinera vem som helst.

Men jag ska inte fördjupa mig i Tells koloniala grävande, utan istället säga några ord om hans estetik. Tell är mer än annat en platsens och strapatsens berättare. Man känner i magen när han reser primitivt, man erfar med sin egen kropp hans trångt och svettigt ordnade omständigheter. Helt ofarligt är det ju inte heller.

Mat och dryck är viktigt i sådan litteratur, liksom väderlekarna. Allt detta är fundamentalt.

Och nog ska det tilläggas att Tell tar oss med till legendariska Djävulsönen för att själv minnas och för oss andra återberätta den märkvärdiga historien om Papillon, fången som gavs självbiografisk stomme av Henri Charrière, och sedan också gestaltades i långfilmen med samma namn, med bland andra Dustin Hoffman och Steve McQueen i rollerna. 

Människor försökte på den tiden vada i kvicksanden, Tell själv tar katamaranen till Île Royale. 

Låt mig avsluta med hans egna ord:

"Klockan är nio och luften står still i rummet. Någon luktar redan svett. En annan vill låna en penna för att fylla i den obligatoriska tulldeklarationen. Jag räcker över min från Hörby kommun.

En skylt förkunnar att Surinam varit fritt från malaria i 14 veckor."

Tag och läs säger man, det gör jag också.

Ansvar, hur så?

Foto: Astrid Nydahl

 

Vem som bär det yttersta ansvaret för buset på ledar- och kultursidor i den gängse pressen lär man träta om långt efter det att vi är döda. 

 

Poängen är att ingen bär ansvaret - varken det innersta eller det yttersta. I vår tid händer allting av sig självt. 

 

Ansvar är ett ord som det blir allt svårare att uttala eller ens stava till. Allting som sker ligger utanför och bortom den enskilda individen, friskrivningen och lättnaden är kollektiv och närmast av masspsykosens art. Se bara vad som sker den närmaste tiden och ställ frågan igen: ansvar, hur så?

 

De förgängliga ideologierna

Storforsen i juni 2021. Foto: Astrid Nydahl

 

De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. 

 

När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död, högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

 

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.

 

Statsministern avgick idag. Sjupartiets nygamla strategier

Älvsbyn, Norrland i juni 2021. Foto: Astrid Nydahl

 

Statsministern har avgått. Vad innebär det?

 

Kan man utgöra ett slags vänster- eller högeropposition i det postmoderna samhället och på avgörande sätt förändra det? Jag har tvivlat i många år och mitt tvivel blir bara starkare. Det parlamentariska system där olika politiska åskådningar skulle brytas mot varandra, bilda koalitioner och bygga, förändra och utveckla samhällen, har i Sveriges fall istället förvandlas till ett enda politiskt maktblock: Sjupartiet. Jag avstår från att delta i de parlamentariska valen av just det skälet. 

 

Det som en gång i tiden var en militant kommunistisk rörelse har sedan mer än femtio år förvandlats till en socialdemokratisk svans, som med sina små patetiska markeringar bara försöker framstå som radikalare än det parti de troget följer sedan årtionden (se på vad som sker just nu). Det som en gång i tiden var överhetens politiska organisation, högerpartiet, har förvandlats till en åskådning som ligger närmare medelklassens socialliberala värderingar än någon annan, en åskådning som varken är medveten om sin tradition eller sin uppgift utan försöker göra alla glada med lite lagom fluffiga fraser. 

 

När statsministern just avgått drar vissa en lättnadens suck, andra lider alla helvetets kval. Vad förändras, vad är sig likt? Det behövs ingen kaffesump för den sakens skull. "Nu måste vi alla bjuda till" säger Löfven.

 

Adorno skrev redan i Minima Moralia, att "sådana intellektuella som har alla politiska argument mot den borgerliga ideologin på sina fem fingrar undergår en standariseringsprocess, som med hjälp av deras anpassningsberedskap trots alla åsiktsskillnader för dem så nära den förhärskande mentaliteten att deras ståndpunkt till slut blir helt godtycklig, egentligen bara en fråga om hårfina preferenser eller om hur de bedömer sina framtidsutsikter". Så: istället för att utgöra ett slags radikal opposition förbereder vänstern sig nu för framtiden som ministrar. Framtidsutsikterna för de egna funktionärerna är alltid viktigare än det idébygge som allt startade med. 

 

Om den småborgerliga idyllen kan beskrivas med hjälp av IKEA-sålda tryck av van Gogh-målningar (Adorno är inne på den tanken långt före IKEA), så krossas den hur lätt som helst av varje epoks despot, eller som just Adorno formulerade det: "Stalin behöver bara harkla sig, så stoppar de både van Gogh och Kafka i sopnedkastet".

 

"Vi lovsjunger den gamla tiden som om den vore ny"

Foto: Astrid Nydahl

 

”Ni går väl inte och förväntar er att jag skulle formulera min nationella, konfessionella och rasmässiga tillhörighet? Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja det för er: jag har en enda identitet, skrivandets. (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem jag är annars?” frågar Imre Kertész i Dossier K. 

 

Det är Ervin Rosenberg som ger honom möjligheten att ställa frågorna på svenska. Imre Kertész finns rikt representerad på vårt språk tack vare honom.

 

Hur kunde den tidsandan komma tillbaka, smygande, så att vi inte märkte brottet mellan då och nu? Hur var det möjligt att ännu en gång mänskligheten ville träda in i ett kollektivt liv av ”nationella, konfessionella och rasmässiga” bekännelser?  Hade vi inte lämnat det bakom oss? Nej, ingenting var glömt eller förlegat. Allt kunde upprepas, sägas igen, bli som en ny tanke, obesudlad, aldrig tidigare använd. Vi går dessutom in i det med öppna ögon, vi välkomnar bakslaget och nederlaget, vi lovsjunger den gamla tiden som om den vore ny.

 

Jag skriver. Jag finns. Det är väl det enda sättet jag kan göra den slutsatsen till min egen?

 

Vid varje bokstav, ord, mening och tanke ekar det förflutna i mig: varför säger jag till mina läsare att jag tror på en människa som vägrar låta sig definieras utifrån nationalitet, språk eller religion? 

 

Alltså: jag har en enda identitet, skrivandets.

Vada i det vita, vada i det oskrivna pappret

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag vadar i det vita. Det vita är min överlevnad.

 

(När jag skrev dessa rader tänkte jag på livet utan alkohol. När jag läser dem en tid efteråt slår det mig att det vita, också i betydelsen det vita pappret, är min räddning och överlevnad i båda betydelserna. Att skriva på det vita pappret, och att göra det nykter, är en väg som kan vara anständigare än rusets impressioner)

 

Ska vi kalla oss människor bara som en simpel artbestämning?

Foto Lissabon: Lennart Romberg

 

När jag såg Lennart Rombergs bild från Lissabon första gången, tänkte jag att duvor gärna får vara respektlösa och sitta på skulpterade mäns huvud - och därifrån släppa något som bara kan betraktas som skit. Men vi andra, vi som kallar oss människor? Nog är vi djupt impregnerade av den gängse attityden att ingenting längre är heligt. Respektlöshet ses som en dygd och pöbelupplopp förväxlas med meningsutbyten. Att pinka på kyrkans fasad, att låta sina efterlämnade picknick-detaljer stanna i naturen, att fimpa i blomsterkrukan på torget, att spraya gamla kulturbyggnader med meningslösa, braskande utrop och kalla det graffiti, se där tidens melodi.

 

Nu har det gått åtta år sedan dess, och just idag som är en speciell dag för mig, slår det mig att allt i detta avseende blivit så mycket värre.

 

Skjutningarna som nått parken i vår vackra stad. Terrorväldet vid Åhusbryggan, där en alldeles särskild grupp unga män hindrar badande människor kvällstid. Gymnasieskolans svängdörrar som släpper ut obildade unga människor och påstår att de "tagit studenten". Rånen i centrum, de brutala våldtäkterna. Jag ställde en retorisk fråga ovan: Men vi andra, vi som kallar oss människor?

 

Ja, vad ska jag svara på den? Kanske kunde jag återvända till en tanke, som utgår ifrån det faktum att det mänskliga idag i hög grad förknippas med mycket obehagliga ting. Ska vi kalla oss människor bara som en simpel artbestämning och lämna resten till en seriös diskussion, vid något senare tillfälle?

 

Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur

Foto: Astrid Nydahl

 

Tillvarons absurditet är inte abstrakt. Varje dag ger den sig konkret tillkänna. Kampen och kärleken som resulterar i ett nytt liv kan te sig fåfäng i samma stund som döden hälsar på. Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur. I den lever vi som vore vi fångar i tid och rum. Vi fäktar med armar och argument, men finner oss sovande i samma säng varje morgon. Vi fördjupar oss i litteraturen och ler igenkännande. Vi samtalar oss till synes framåt men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutats. Bortom gott och ont finns den skadade själen. Där kan en människa krossas under sin egen fjäderlätta existens.

 

Idag gäller det, eller kanske ändå inte

Foto: Astrid Nydahl

 

Varje morgon vaknar jag med känslan av att det är just idag det gäller. Som om varje dag vore startpunkten för något radikalt annorlunda. Jag hinner inte längre än till förmiddagskaffet för att den känslan ska vara helt borta, utsuddad, försvunnen.

 

”Kultur har för det mesta varit som en östtysk plastpåse". Och så ett terrordåd i Tyskland

Foto: Astrid Nydahl

 

”Kultur har för det mesta varit som en östtysk plastpåse/över huvudet, kvävande och våt, där vi/ genom prasslande veck ser en våldsamt/ förvriden värld och försöker att inte kräkas”, skriver Les Murray i dikten Ett led i statushöjningen. 

 

Varför plastpåsen är just östtysk vet jag inte, i min föreställningsvärld kan den ha kommit precis var som helst ifrån, eftersom den på sitt sätt symboliserar konsumismen. Varför ta med en egen tygkasse eller väska till butiken när de har dessa tjocka rullar med plastkassar till vår tjänst?  

 

Murray vill något särskilt med sin dikt, han säger att den innehåller karriärer, sex, självförakt och ”kladdiga pengar som stinker som disktrasor” och att denna påse, när den blåser iväg, kommer att ”fastna på samma stängsel som Hitler, och trasas sönder”. Det är en djärv metaforik som Murray är en av få att behärska.

***

Mer tyskt:

Terrordådet i Würzburg idag blir ytterligare en spik i kistan för den förljugna mångkulturen. Länken går till en kort video. I denna text kan man läsa mer, men förstås inte ett klargörande ord. Det är tabu, som alltid. Terroristen är somalier och de senaste nyheterna uppger tre döda.

 

 

Sveriges väg mot avgrunden fortsätter - också på midsommarafton

Foto: Astrid Nydahl

  

Det är midsommarafton som står för dörren. Men jag vill skriva om något som också en sådan dag är av högsta angelägenhet, d.v.s. vad som sker detta helgfirande land.

”Som vänsterstudent gjorde jag uppror mot min borgerliga bakgrund. Senare grundade jag den vänsterliberala tidskriften Prospect som jag även blev chefredaktör för. 

År 2004 skrev jag en essä om det spända förhållandet mellan mångfald och solidaritet. Den byggde på ett antagande som jag inte trodde var kontroversiellt – att folk är mer benägna att umgås med människor som de har någonting gemensamt med. Istället fick jag för första gången möta den moderna vänsterns intolerans. Sedan dess har jag vant mig vid att anklagas för rasism, till och med av mina egna barn.” David Goodhart

Att heta Goodhart och stämplas som rasist, d.v.s. ond, vilken ironi! Så är han också en av dessa vänsterliberala européer som plötsligt ser sig själva stående i en återvändsgränd. Hur hantera den?

”Jag upplevde inte något avgörande ögonblick när jag insåg att jag hade lämnat den liberala stammen. Men en händelse nyligen tydliggjorde det hela. Jag pratade med några vänner på en bar, med i sällskapet var också några personer som jag inte kände, och förklarade att jag kunde förstå det obehag som Nigel Farage nyligen hade uttryckt över att inte höra en enda engelsktalande person på ett tåg i London. En av de personer som jag inte kände smällde glaset i bordet och gick demonstrativt därifrån.”

Är det någon mening att sitta vid sådana bord, ens en midsommarafton? Är det någon mening att upprätthålla en bekantskap som inte tål avvikande (realistiska och i grunden erfarenhetsbaserade) uppfattningar om vår epoks avgörande frågor?

Det är tjugofem år sedan jag själv mer beslutsamt började stryka i min adressbok. Jag har gjort det flera gånger sedan dess. Inte för att jag anstränger mig att bara samtala med och/eller träffa människor som i allt delar min uppfattning utan för att jag vägrar låta mig förnedras och kallas än det ena, än det andra. Samtalet, det verkliga samtalet bygger förstås på ömsesidigt allvar. Om det förvandlas till okvädningsord och förolämpningar är det meningslöst.

Det förnuftiga samtalet är viktigare än så. Var kan vi föra det? Inte vid ett midsommarbord idag, den saken är klar. Om någon stiger fram till majstången och säger "Hej på er, alla gamla dammiga centerpartister och sossar" blir reaktionen allt annat än munter. Så varför ens befinna sig där?

Sveriges väg mot avgrunden fortsätter. Att människor jublar över Vänsterpartiet säger något om hur illa det står till. Mot Jimmie Åkesson anför man alltjämt att hans parti har rötter i Hitlers nationalsocialism (eller i någon form av fascism, oklart om Mussolini åsyftas). Det är sannerligen inte fel att påpeka en sådan sak. 

Men varför påpekar man inte att Vänsterpartiet har sina rötter i Lenins och Stalins kommunism? Det ena passar sig, det andra inte. Sverige har inte flyttat sig en enda millimeter i riktning mot vare sig förnuftiga samtal eller handlingskraftig, inrikespolitisk kursändring. Vårt land är just ett sådant där man en dag plötsligt upptäcker att man är ensam om att tala svenska på tåget, men inte begriper att det är för sent att göra något åt det.

Hopp för framtiden? Lär er arabiska! Sök er till medierna, universiteten eller miliären, där har ni tre yrkesområden för framtidens mångkulturvurmare. Arabiskan är alltid ett plus, också för framtidens vaktmästare. Alternativet kan möjligen vara att bara tiga och gömma sig.

 

"Litteraturen är läran om människans missbildningar"

Från Liverpool Metropolitan Cathedral Foto: A. Nydahl

 Miguel Torga reflekterar kring sina sömnlösa nätter: ”Jag tillbringar hela nätter med att lyssna till tystnaden och betrakta mörkret. Ett slags begravning i förtid med alla olägenheter att vara kvar i livet och utan dödens fördelar.” 

Han medger att de alltid är förknippade med ett ”intet”, med en ångest som bara låter sig skingras av att det ”fortfarande finns ett hopp kvar: gryningen.” 

Miguel Torga: Inre frihet (Fabians förlag, 1990, översättning av Arne Lundgren).

Om mitt förra liv bara är en dröm kommer Malmö aldrig mer att finnas. Det Malmö jag steg in i 1952 var en spårvagnsstad, befolkad av gamla människor. 

Jag steg in i de gamla människornas värld och började 20 år senare att anteckna alla nysningar, rörelser, klädedräkter, antydningar och försäkringar. Jag slog sedan upp boken och läste: "Litteraturen är läran om människans missbildningar."

Ingenting kunde hejda mig, det är fortfarande det som driver mig. Varje tangent har sin egen historia. "Jag vaknar och gråter av ensamhet" säger han. Jag svarar ingenting. Vet att varje svar skulle verka förnumstigt. "Jag ville säga allt, absolut allt, om mig själv."

(Citaten hämtade ur Mircea Cartarescu: Nostalgia, översättning av Inger Johansson).

 

"Jag är mer författare än en levande person"

Foto: Astrid Nydahl

 

”Det levda livet är också läsningen, förståelsen av tingen. Jag är mer författare än en levande person, än en som är i livet. I mitt levda liv är jag mer författare än en som lever. Det är så jag ser på mig själv. Att läsa är också att skriva.” (Marguerite Duras, ur Le Monde extérieur – Outside 2, 1993).

 

Duras går hela vägen ut. Hon kompromissar inte med det erfarna. För henne står det klart att skrift och liv inte alltid hänger ihop, utan att skriften är mer verklig än själva livet. Skrivandet inrymmer allt det som kallas liv. På samma sätt förhåller det sig med läsandet; i det ryms finns hela spektrat av liv, i olika gestalter och tider.

 

Högerextremist eller bara stämplad?

Brösarps backar i junigrönska. Foto: Astrid Nydahl

 

Att vara så sann som möjligt i det skrivna och publicerade är viktigast av allt, också när det innebär att jag som författare blir stämplad som olika typer av fiende. Jag som en gång i tiden uppmanades att åka till Sibirien kallas i dag högerextremist. Att bli betraktad som det man själv föraktar i andra människors ögon är först tungt. Sedan tar realismen över och man inser att just de stämplarna är priset man betalar för att vara sann. Då finns det inte längre någonstans att gömma sig. Om det finns mer att säga vet jag inte. Det enda jag verkligen vet är att tvivlet ansätter mig allt oftare, allt starkare, i takt med att jag fördjupar mig i forna tiders kontroversiella författarskap och enskilda verk. Det som överlever är ju inte stämplarna som sattes på dem utan på det de verkligen tänkte och skrev.

 

"I vilken sällsam förenkling och förfalskning lever inte människan!"

Dudley Castle. Foto: Astrid Nydahl

"I vilken sällsam förenkling och förfalskning lever inte människan!" skrev Nietzsche i Bortom gott och ont, och fortsatte genom att tala om tillvaron som "denna förenklade, rakt igenom förkonstlade, tillrättadiktade, tillrättaförfalskade värld". 

Det som är tillrättaförfalskat är också det som ljuger oss rakt upp i ansiktet med sina påståenden och tomma löften, om allt från rynkfri hud till vattenpumpade kycklingbitar. Ingenting kan bli falskare än Marknadens paradis. 

När inget annat än profithungern styr våra samhällen tar Marknaden på sig både huggtänder och falska leenden. Det som kallas ”fri konkurrens” blir därmed bara den starkes rätt.

*

Tyngd av den omgivande världen skriver Edward Abbey i januari 1968 i sin dagbok att han helst av allt bara skulle vilja försvinna. Han ser en kultur som helt skurit av banden till naturen och de enkla livsformerna. Han ser människor som jagar efter förgängligheten: 

”Not suicide but – to vanish. Disappear. Fade of into the wilderness, never return – that decadent romanticism of nihilism haunts me still, apparently I´ll never never outlive it.”

"Vi saknar den frid som hör natten till"

Manchester. Foto: Astrid Nydahl

 

"Den bästa lösningen för en modern människa vore att bo i en husvagn, det vill säga i en syntes av lägenhet och fordon. Där har vi den fundamentala samtidsideologin: vi är alla fordon, vi är på jakt efter en parkeringsplats, inte något land. Vi har inget sinne för tillhörighet, ty i tillhörigheten finns återigen fascismen".

Så argumenterar Peter Sloterdijk i sin samtalsbok med Alain Finkielkraut, Världens hjärtslag, en dialog. Ämnet är nation och folk. Ämnet berör varje människa som undermedvetet men alldeles självklart talar om sitt hemland, sitt språk och sin identitet. Det tycks som om den moderna människan - hon som ställt in sig i modernitetens led - på allvar menar att den globala byn förutsätter att vi avsvär oss varje form av identitet.

Bara som "flytande" varelser har vi existensberättigande, ty i detta flytande är endast konsumenten svaret. Jag läste den här boken när den kom 2006 och återfann den i natt.

Den argumenterar starkare än de flesta för en återgång till identiteten, den mänskliga och den enda plattform vi har. Utan startpunkt kan man inte starta, säger de. Jag tror att deras resonemang kan vara just en startpunkt:

"Utan ett element av positivt, territoriellt tänkande finns ingen möjlighet att utveckla den kultur som bygger på väsensskillnad."

"Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk.

Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.

 

Vänsterpartiet och det medialt mångkulturella svindleriet

Tone Schunnesson skriver i Aftonbladet:

Man vill att en politiker ska ha lite star quality. Det där som man typ inte ens riktigt vet vad det är, men som gör att man vill ha mer.

Vidare:

Och äntligen har vänstern, i Nooshi Dadgostar, fått en partiledare man inte kan sluta tänka på, som får blodet att koka eller hjärtat att lyckligt slå...

Där har vi det, sammanfattat. Och lägg märke till sandlådans nya svenska, "typ inte ens..."

Varför skulle jag ansluta mig? Varför skulle jag se kvaliteter som inte finns, annat än som projektioner? Vänsterpartiets nya ledare är och förblir ledare för Vänsterpartiet. Det avgör förstås saken. Vänstern har varit drivande i många år, när det gäller nedmonterandet av Sverige och introducerandet av en mångkultur som betyder våldtäkter, rån, vapen och bomber, utpressning, klanbrottslighet och allt det andra vi förknippar med ett samhälle på väg mot sin egen undergång. Där det tidigare fanns identitet och känsla som svenskar och sammanhållning mot både inre och yttre fiender, finns nu den politiska klassens - inklusive inte minst Vänstern - destruktiva och självbelåtna angrepp på allt det vi trodde var Sverige.

Skulle någonting ha förändrats i den svenska politikerklassen med hennes inträde på scenen? Det betraktar jag som rent svärmeri: begåvad invandrarkvinna, därtill en skönhet. Ska det vara så enkelt?

Inte i min värld. Hon ska ses med samma glasögon jag sett på vänsterpartiledare sedan 1980-talet. Hon är en del av den svenska politikerklassen. Att vår nyligen bortskickade - men kvarblivna - statsminister sitter i Centerns knä, vad bryr jag mig. Låt dem sitta i vilka knän de vill.

Den politiska klassen är bara värd förakt. Vad den strider om är person- och partimakt. Det finns skäl till att jag inte deltar i valen. För det första är jag motståndare till kvinnlig rösträtt. För det andra är jag motståndare till manlig rösträtt. Varför skulle obildade och obildbara människor få avgöra hur makten i vårt land ser ut? Hade de ställts inför en teknokrati hade de ylat i kapp med Bingolotto.

Låt mediafigurerna svärma. De ställer sig avklädda på den enda scen de känner och så säger de: " en politiker ska ha lite star quality". Nöjda nu?

 

Mobilhelvetet en tisdag vid havet

Foto: Astrid Nydahl

 

Människans ständiga tillgänglighet förstärker den förväntan på snabbhet som hennes omgivning när. Den mobila telefonin har utvecklats både till ett hot mot långsamhet och tystnad, och till att bli ett slags terapi för varje vaken stund. 

 

Det eviga tjattrandet och textandet förutsätter människor som alltid är villiga att finnas i den mottagande änden av systemet. Därför var det för mig en fråga om att värna mitt eget liv, mina vakna timmar och min inre tystnad, när jag tackade nej till mobil.

Men så kom dråpslaget med besked om att kopparledningarna börjat klippas också i Skåne. Vår fasta telefoni var inte längre att lita på. Jag kröp till korset och inser att den hjälper mig med bank-, sjukhus- och andra ärenden.

När vi idag tog till den reguljära badstranden i Åhus, för att en av oss ville simma i havet (det var inte jag) fick vi snart sällskap av två fullvuxna men unga kvinnor. De bytte om till badkläder - de var minimala - och satte sig. Det första de gjorde var inte att bada. Det var att ta fram mobilerna. Över nejden hördes plötsligt dunkande popmusik och så satt de där med varsin mobil. Stirrande ner och inte ut mot det undersköna havet.

Mitt förakt växer. Jag tar inte upp min för att göra dem sällskap. Tvärtom, jag häller upp en sista kopp kaffe.

 

Paul Virilio säger att ”ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är.”

 

Vila och vandra hos engelska Quakers

The Woodbrooke Centre (kväkarna) i Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag har besökt åtskilliga platser förknippade med religion i mitt liv. Uppvuxen i Missionsförbundet hade jag i ungdomen på ett radikalt sätt vänt religionen ryggen, i tron att det var politiken som kunde föra människorna framåt, men i vuxenlivet vågade jag närma mig olika sådana platser och kretsar igen.

I Albanien och Libyen mötte jag de totalitära lärorna vars gudar var despoterna själva. I sin anti-religiösa nit upphöjde de sig själva till övermänskliga väsen att dyrka. Frågan är om de inte var de allra värsta.

Men i judiska kretsar, både hemma i Sverige, ute i Europa (Prag, Lissabon, Bonn, Birmingham etc) och sedan i Israel (Jerusalem i första hand), kunde jag närma mig något mycket viktigare. Det handlade inte minst om att sätta värde på frågorna, istället för att alltid sträva efter svaren. Litteraturen i judiska ämnen, också den judiska religionen, har fyllt många hyllmeter i mitt liv.

Islam har jag varit nära i Malmö, i den meningen att flera albanska vänner skulle bli den krets som bildade Islamic Center och sedan byggde moskén med saudiska och libyska pengar. Hade jag vetat då vad jag vet idag så... Men någon attraktion har sannerligen aldrig islam varit, precis tvärtom står den för allt jag vänder mig emot, både historiskt och samtida. Ju mer jag läst om islam och den gröna boken, vars titel börjar på K, i synnerhet, desto mer övertygad om dess ohygglighet har jag blivit. Dess våldsamma praktik har inte gjort det svårare att ta ställning.

Woodbrooke Center. Foto: Astrid Nydahl

Men det var ju kväkarna jag ville säga några ord om. Vill man förstå dem ska man läsa på. Kväkarna har en så vacker historia. Vapenvägran, olydnad gentemot politiska och militära auktoriteter. Slaverimotstånd. En icke-hierarkisk organisation.

Vill man träffa dem, kanske bo i Woodbrooke när de öppnar för gäster efter pandemin, så är det något jag rekommenderar. Det är en sällsam upplevelse att hyra dubbelrummet där Gandhi bodde. Liksom att erfara tystnaden, de lågmälda samtalen, läsandet hos dem.

Kanske ges det något sådant tillfälle igen. Då skulle jag säga ja tack, om kroppen vill och det är medvind.

Rummet vi hyrde, där Gandhi bott under sitt engelska besök. Foto: Astrid Nydahl

...hur fåfängt det mesta är

Dudley Castle. Foto: Astrid Nydahl

 

Koltrasten sjunger. V.S. Naipaul skriver: 

 

"Jag måste nu acceptera att berättelserna är döda och bara lever hos mig." 

 

Är mina också döda? Är det döda berättelser jag bär omkring på? När jag igår kväll satt vid sjöns strand och såg svanparet sakta glida kring i vattenbrynet, som om de ägde själva tillvaron och inte lät sig störas av någonting, slog det mig hur fåfängt det mesta är. Men koltrasten sjunger för mig idag.