Det nya inbördeskriget i Europa

Foto: Astrid Nydahl

 

När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Hans Magnus Enzensberger analyserade redan 1993 i sin bok Inbördes krig (i svensk översättning av Madeleine Gustafsson) en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet."

Man skulle kunna säga att Ulrike Guérot med sin stridsskrift Den nya inbördeskriget. Ett öppet Europa och dess fiender (Daidalos, översättning av Svenja Hums) uppdaterar denna diskussion. Hon gör det på ett både frejdigt och provocerande sätt. 

Hennes främsta tes är att Europa behöver en politisk nydaning, att nationalstaten spelat ut sin roll och att en verklig europeisk union kräver något helt annat än det EU vi nu lever med. Vi måste, säger hon, ”överge det nationella tankesättet”, och för att få slut på den europeiska inbördeskriget duger det inte att bara ”motarbeta högerpopulisterna eller ställa liberal och illiberal demokrati mot varandra”. 

Det hon kallar högerpopulister är just de politiska rörelser som vill återupprätta nationalstaten i alla avseenden och hon menar att unionsvänner bör vara tacksamma mot dem - trots att hon är en stark motståndare till dem - eftersom deras agerande är en reaktion på problemen ”och inte det som orsakar dem”. Till sin argumentation använder hon mer eller mindre kända verk av Stefan Zweig, Franz Marc, Julien Benda och som sagt Enzensberger. 

Man behöver inte vara helt överens med Ulrike Guérot för att läsa och lära av hennes skrift.