 |
| Skärmdump |
För att alls kunna orientera oss i nuet kan det vara till nytta att då och då studera andra länders diskussioner. Som Frankrike och dess filosofer och författare. Se nu bara Houellebecqs artikel i UnHerd.
Om vi för ett ögonblick tillåter oss att bortse från det speciella fallet Frankrike (och det skulle verkligen vara klokt att göra det), blir slutsatsen kristallklar: den oundvikliga konsekvensen av det vi kallar framsteg (på alla nivåer, ekonomiskt, politiskt, vetenskapligt, teknologiskt) är självdestruktion. Michel Houellebecq i UnHerd
Vad handlar detta om? Det handlar om en man som kan formulera den mest drabbande samtidskritik, utan att ens höja rösten. Klicka på länken så ligger hans artikel där, alldeles gratis, som lördagsläsning.
Stort tack, Thomas! Houllebecq hör till en av mina många favoriter... Och här finns tydligen myckat annat också att läsa.
SvaraRaderaTack Anders! Han är en av få intressanta idag. Man kan bara vara tacksam.
SvaraRaderaJag har köpt varje bok av Houellebecq sen Elementarpartiklarna (med undantag för den om H P Lovecraft) och uppskattat dem med undantag för kanske den senaste, som dock har ett starkt kapitel om den moderna köttindustrin, och dess allmänna vidrighet.
SvaraRaderaJag tilltalas av hans persona: alkoholist, kedjerökare, och god vän med Iggy Pop, som han gjort en film med. Ett slags parnassens motsvarighet till Serge Gainsbourg.
Detta sagt blev jag aningen besviken på Unherd-artikeln. Andra gången det hänt. Förra gången var när Unherd publicerade en artikel av Houellebecq som fördömde assisterad dödshjälp. (I en av hans romaner åker huvudpersonens far till Schweiz för att få assisterad dödshjälp, och sonen åker efter och slår en läkare på käften, vilket antyder att nej till dödshjälp är något av ett korståg för Houellebecq.)
Jag tror Houellebecq missbedömer allvaret i de två militära breven. Om en militärkupp skulle kunna äga rum i en modern "västdemokrati", så är det i Frankrike. Inte Italien, inte Tyskland, inte Storbritannien, där en sådan var på gång 1974. Även i USA skulle en militärkupp från höger kunna äga rum, men det är mindre sannolikt än i fallet Frankrike.
Och varför skulle en sådan vara så förfärlig? Militärkuppen i Portugal från vänster ca 1974 kritiserades inte som nåt övergrepp på "demokratin". I o f s kanske för att det inte var en demokrati utan vad Wikipedia beskriver som en auktoritär regim som kuppades bort. Men ändå. (Jag minns lite grann en film om den portugisiska regimen, kanske den som Wim Wenders gjorde, med vilket jag vill säga, att den regimen i så fall var ganska gräslig.)
Ponera att Madame Le Pen skulle vinna presidentvalet. Tänk den polska riksdag som skulle bli följden. Ramaskriet i förorterna. Situationen skulle bli ohanterlig och nödvändiggöra ett undantagstillstånd och militärer på gatan ändå, så varför inte förekomma vad som inte kan undvikas?
Jag tror vidare att den franska militären med sina band till Främlingslegionen och dess kavata engagemang i Afrika är av synnerligen hög kvalitet. Den är ingen identitetspolitisk soppa som den svenska. Eller, för den delen, den amerikanska.
Vidare har vi arvet från Algeriet-kriget i början på 60-talet, då höga militärer revolterade mot centralmakten i Paris. Med all rätt. Frankrike och franska medborgare hade byggt upp ett modernt europeiskt land i Algeriet, som sedan medels etnisk rensning fördrevs till hemlandet, där de flesta aldrig satt sin fot, för en tillvaro som andraklassens medborgare. (Misstänker att FLN stöddes av Moskva, liksom att det fanns en och annan Kim Philby eller Alger Hiss i regeringen i Paris. Googla Martel-affären.)
Det moderna Frankrike föddes ur en blodig revolution. Glöden från denna har aldrig slocknat, om vilket de gula västarna vittnar. Landets särställning inom Nato är ytterligare något att beakta.
Tack för din essä. Det var verkligen en kommentar att fundera vidare på.
SvaraRaderaI motsats till Cello Jr i inlägget ovan så är det endast en bok av Houellebecq som jag gillat, nämligen "Underkastelse". De övriga är visserligen välskrivna och i många stycken intressanta men författarens dystopi tar överhanden och när jag lägger boken åt sidan återstår bara en känsla av obehag. Frankrike ligger illa till vad gäller risker med islamiseringen men folket och dess militär verkar betydligt mer på sin vakt än här i Sverige där man inte har en susning om de faror som hotar.
SvaraRaderaStefan, jag är helt överens om att man i Frankrike har en större vakenhet än vi har i Sverige. Så har landet också haft en helt annan kontakt med islam under kolonialtiden och har en så stor muslimsk befolkning att grogrunden för dårskapen är så mycket större.
SvaraRadera