Helgfriheten och dess äventyr

Foto: Astrid Nydahl

 

Det slår aldrig fel. Varje vecka kommer det en fredag. 

Jag fryser in vatten till helgens kaffe.

Jag fryser in ormbunkar, hårschampo och barntvål.

Jag tvättar bilen med tandkräm. Byter ut bensinen mot grönsaksbuljong. 

Kanske kunde jag ha fortsatt på den seriösa linjen och berättat om Missionsförbundet, Judisk Krönika och Birmingham Mail, som om de ens hade med varandra att göra. Jag kunde ha låtsat vara en polskfödd konvertitet eller en tjetjensk jihadist. Om inte det hade passat kunde jag spela pizzabagare eller den förlorade sonen. Ingenting har med något annat att göra, på sin höjd kunde det betraktas som (o-)mänskligt. Vem vill vara mänsklig i en tidsepok när det mänskliga står för massgravar, förintelser och fördrivningar. Inte jag.

När fredagen övergår i lördag kastar jag loss och går flera meter utmed fälten. Det ska bli 32 grader här och det är 17 för mycket för mig. Jag föredrar kallvatten, isvatten och kylskåp. Min tv tar in 36 kanaler fast jag bara vill ha 5, men det sägs vara ett tekniskt fel. Inte ens den världen är att lita på längre.

Det slår aldrig fel. Varje helg avslutas med en söndag. Hade jag varit i Manchester hade jag besökt den 600 år gamla katedralen där och lyssnat på deras överljuds-orgel. Det gjorde jag en gång och kommer aldrig att glömma det. De har dessutom en präst som är född i Sydafrika. Inget har de glömt i sin nit, och har de tur slipper de riva statyer. Den nedan fotograferade Astrid 2018 inne i katedralen, och jag tror inte att den skrämmer någon (fast säker kan man aldrig vara i aktivismens epok).

 

Foto: Astrid Nydahl