 |
| Brösarps backar i junigrönska. Foto: Astrid Nydahl |
Att vara så sann som möjligt i det skrivna och publicerade är viktigast av allt, också när det innebär att jag som författare blir stämplad som olika typer av fiende. Jag som en gång i tiden uppmanades att åka till Sibirien kallas i dag högerextremist. Att bli betraktad som det man själv föraktar i andra människors ögon är först tungt. Sedan tar realismen över och man inser att just de stämplarna är priset man betalar för att vara sann. Då finns det inte längre någonstans att gömma sig. Om det finns mer att säga vet jag inte. Det enda jag verkligen vet är att tvivlet ansätter mig allt oftare, allt starkare, i takt med att jag fördjupar mig i forna tiders kontroversiella författarskap och enskilda verk. Det som överlever är ju inte stämplarna som sattes på dem utan på det de verkligen tänkte och skrev.
Ett bitter skratt åt att du av alla kallas "högerextremist"! Det här lilla sketna skadade landet. Herregud, det drar ned mig i avgrunden. Tag bara det senaste: danskar utsätts för stenkastning i Skåne. Vart fan är världen på väg? Och USA sen. Om du inte är tillräckligt deprimerad, titta in på Fox News emellanåt, som dagligen rapporterar om ett än tokigare USA. Och i Svarta Havet (enligt ombordvarande BBC-journalist) kränkte brittiskt krigsfartyg rysk gräns - givet att man accepterar att Krim tillhör Ryssland. Tecknen är så många och så olycksbådande. Kommer pandemin att ta slut? Hjälper vaccinerna? Kommer vi fortsätta att leva som under pandemin? Och hela tiden det här med att ingen förutsåg Berlinmurens fall. Var är det vi inte förutser nu? Ett anfall på Sverige i spåren av en stormaktskonflikt? Jag vågar snart inte tänka.
SvaraRaderaTack för din underbara kommentarer
SvaraRaderaTack själv och särskilt för din frus vackra foton. Igår var jag förtvivlad och slutscenen ur von Triers "Melancholia" kom tillbaka som ett uttryck för mitt hat mot naturlagar och mänskligt samt djuriskt lidande. Förlåt en osmaklig alludering, men visst vore det den slutliga lösningen på teodicéproblemet? Jag är tre år äldre än dig (fyller sjuttiotvå i juli) så nu är det dags att likt en gammal hindu ägna resten av den tid som finns kvar åt sökande. Läsa Jung, filosoferna, Tibetanska Dödsboken, kontemplera, meditera, söka! Citat från en engelsk 1300-talsmunk, Richard Rolle, kopierat ur den katolska intellektuella tidskriften Signum: ”Jag kan inte säga, hur förvånad jag var första gången jag kände mitt hjärta börja värmas. Det var fråga om verklig värme, inte inbillad, och det kändes som om det faktiskt brann. Jag häpnade över hur hjärtat brusade upp och över hur denna nya upplevelse förde med sig stort och oväntat välbehag. Jag var tvungen att känna på bröstet för att bli säker på att det inte fanns någon fysisk orsak? Men när jag väl insåg, att värmen kom helt inifrån, att denna kärlekseld inte hade någon materiell eller syndig orsak utan var en gåva av min Skapare, blev jag helt glad och önskade att min kärlek skulle bli ännu större. Och denna längtan var desto ivrigare på grund av den behagliga effekten och den inre sötman som denna andliga låga födde i min själ.” "No guru, no method, no teacher". Finns en bättre Van Morrison-låt? Ytterligare ett musiktips: "En vänlig grönskas rika dräkt" med Björn Dixgård på YouTube. Ha en fin midsommarafton med dina anhöriga!
SvaraRadera