Kan man vakna upp ur en social katastrof som drabbat en själv?

Foto: Astrid Nydahl

 

Kan man tala om "uppvaknanden" utan att göra intryck av att man är religiöst influerad? Kan man göra det i politisk mening?

Uppvaknande-begreppet är för mig statiskt och svåranvändbart. Varje form av förändring i en människa sker stegvis, som en trög form av tankekedjor vilka är uppvaknandets motsats.

Ändå säger vi att människor måste vakna ur sin politiska dvala och se vad som sker i vårt land (och i Europa i stort).

Det är skillnad på människor som är politiska varelser - som läser, diskuterar, följer med - och människor som med stolthet berättar att de varken läser eller är intresserade av samhället utanför den egna familjen.

En annan skillnad vill jag beskriva så här; en människa som tar med sig barnatron in i vuxenlivet saknar instinktivt försvar. Om utgångspunkten är att alla människa är goda, att alla är likadana, att alla i grund och botten vill sina medmänniskor väl, då råkar man förr eller senare mycket illa ut.

Om man däremot vet att kultur, historia, samhällsform, samhällelig primitivitet eller utveckling i alla avseenden präglar såväl individen som kollektivet, då vet man också att människor utifrån sådana enkla faktorer är mycket olika. 

En livslång läxa har det varit. Jag kommer aldrig att berätta varför denna läxa nu lyser i neon. Men jag skrev redan igår att en mig mycket närstående människa drabbats hårt av det nya rikets allra värsta avskum. Det brott hon utsatts för önskar jag att ingen annan ska behöva erfara. Så illa är det.

Uppvaknande? Jag tror inte det.