Mångkulturell lägesrapport

Foto, London 2015: Astrid Nydahl

  

Douglas Murray: The Strange Death of Europe. Immigration, Identity, Islam (Bloomsbury)

Västeuropa lever mitt i en våg av skuldkultur. Oavsett vilket av dessa länder vi lever i förväntas vi européer be om ursäkt inte bara för 1900-talets brott utan också för hela den europeiska historien och kolonialismen. De flesta kanske menar att detta är ett specifikt tyskt problem som går tillbaka på förintelsen av Europas judar. Men det är i själva verket något som omfattar hela västra Europa och som går tillbaka till tidig modern historia och inte minst den koloniala epoken. 

Där finns utgångspunkten för Douglas Murrays resonemang i den nya boken The Strange Death of Europe. Immigration, Identity, Islam.

”More than any other continent or culture in the world today, Europe is now deeple weighed down with guilt for its past”, skriver Murray och ger många exempel på hur denna skuld kan se ut i vardagen. Som bekant plågas också våra nordiska länder av detta. Som en självklar beståndsdel av en sådan kultur finns också den storm av anklagelser om ”rasism” som riktas mot ursprungsbefolkningen i respektive land. 

Europa fastnade i en extrem migrationsbejakelse som till betydande del kan förklaras av skuldkulturen. Är det något som en europé föraktar så är det den egna kulturen och nationen. Hyllningarna tillkommer i första hand de andra, och hyllningskören har drivits dithän att främst muslimska immigranter tilldelats rollen som positiva förnyare. Och, frågar sig vänsterdebattörerna, skulle några tiotusental flyktingar på allvar innebära några problem? 

 

I Storbritannien hävdar man att jämförelsen med 1600-talets hugenotter och 1900-talets ugandiska asiater visar att problem inte existerar. Murray visar att hela frågeställningen är irrelevant. Det kom sammanlagt 50.000 hugenotter. Det kommer 50.000 människor till Storbritannien också idag, men antalet är detsamma varannan månad! Asiaterna från Idi Amins Uganda på 1970-talet var 30.000. Det antalet kommer nu var sjätte vecka! Man får nog vässa sina argument om man ska rättfärdiga dagens politik med sådana exempel ur historien.

Skylt på Malmö Central.
Foto: Astrid Nydahl

Välkomna hit! stod det på plakat över hela Europa under den väldiga anstormningen 2015. Malmö kommun kunde vara ett exempel, sedan man där beslutade om snyggt tillverkade metallskyltar på Centralstationen med texten ”Refugee? Welcome to Malmö!”. Det är inte alls konstigt att just Sverige och Malmö behandlas i Murrays bok. Sverige ter sig extremt, men han påminner om att vi är extrema i sällskap av främst Tyskland och Storbritannien. Men när man säger det får man inte glömma de stora migrationsproblem som tynger Italien, Spanien, Grekland, Danmark, Norge och andra europeiska länder.

Hur hanterar vi frågan om mång- och multikultur som ohållbar och verklighetsfrämmande idé? Storbritanniens förre överrabbin, Jonathan Sacks (1948-2020), vände sig mot den romantiska och orealistiska föreställningen och skrev i en av sina böcker: 

”Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom (…) I en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.” 

Man behöver inte vara extremt begåvad för att idag förstå att det är just den muslimska befolkningen som nu är mest högljudd, följd av andra som dagligen känner sig ”kränkta” och illa sedda. Allt som bestämmer i denna relativitetskultur präglas av skuldkulturen som européerna redan tyngs av. 

 

Murray skriver att Angela Merkel 2010 (i sällskap av dåvarande brittiske premiärministern David Cameron) är en helt annan än Angela Merkel av 2015 – 2017. Då, när debattens vågor gick höga, medgav Merkel i ett tal i Potsdam, att mångkulturen var omöjlig, att den redan hade havererat. Hon flankerades av Cameron som lite senare mot bakgrund av parallellsamhällenas existens påpekade att ”vi har till och med tolererat dessa segregerade samhällen att uppföra sig på sätt som direkt strider mot våra värderingar.”
 

Det som sedan blev i det närmaste omöjligt att tala om hade alltså sagts redan då! Samuel P. Huntington skrev i sin sista bok, Who are we (2004): 

 

”Multiculturalism is in its essence anti-European civilisation. It is basically an anti-Western ideology”.

 

När vågen kom 2015 stod Angela Merkel framför strålkastarna och försäkrade att detta klarar vi av (Wir schaffen das), utan att, vilket Murray påpekar, närmare ange vem dessa ”vi” var och är. Snart nog skulle hon bli varse att väldigt många tyskar vägrade låta sig inlemmas i denna kollektiva bekännelse. Murray frågar sig om Merkel backat under trycket för att bevara en politisk maktallians. 

Här i Sverige har vi fått erfara samma förskjutning, men då åt andra hållet. Det visade sig dock väldigt snabbt att den ”nya” retoriken i praktisk handling inte innebar någon som helst förändring. I själva verket kommer det fler till oss nu än det gjorde under den största vågen 2015, men opinionen är så verklighetsfrämmande att många idag påstår att Sverige har en ”snål invandrings- och flyktingpolitik”. Som bekant är det för oss inget nytt när Murray visar hur avgrundsdjup klyftan är mellan politisk retorik och praktiskt handlande.