 |
| Lissabon. Natt. Foto: Hideo Matsumoto |
Det finns inga människor utan problem. Det finns inga sådana familjer eller släkter.
Människans kriser kan vara såväl fysiska som psykiska.
Jag valde bloggens huvud för detta resonemang. Min vän Hideo har tagit bilden i Lissabon, en stad där jag gråtit av både glädje och sorg, och där jag blev sjuk utan att förstå vad som felades mig.
Den resan slutade på sjukhus i Sverige. Efter lång utredning fick jag en diagnos och medicinerar alltsedan dess, det är 35 år sedan det började. Men jag kunde återvända till Lissabon, flera gånger. Jag kunde återvända till fadon.
Andra påtagliga kriser är förstås skilsmässan, min yngste sons epilepsi och självmord, viktiga vänners död. Min brytning med den extrema vänstern, då jag förlorade de flesta så kallade vänner. Mitt farväl till press-frilansandet långt före pensioneringen.
Hur hanterar jag sådana kriser? Det finns flera metoder att tillgripa innan läsandets lugn är återställt. Att vandra vid havet. Att dricka ett tröstande vin. Att se en riktigt bra film.
Men det finns inga universalmedel. Halva mitt liv har jag stått vid kanten till stupet. Jag står där alltjämt.
Den svenska självbilden krackelerar dag för dag. Den senaste skandalen är stölden av adoptivbarn i tredje världen. (Närmare detaljer kan man fördel inhämtas från Tobias Hübinettes blogg.) Hur ska vi förklara allt för utlänningarna? Vi får väl hoppas att de inte kan skilja Sverige från Schweiz.
SvaraRaderaMen seriöst: vi behöver ett helt nytt politiskt system. Den "representativa demokratin" är bara en fasad för ett litet antal människors rätt att göra precis som de vill.
Ett alternativ vore ett starkt decentraliserat system huvudsakligen baserat på folkomröstningar och juridiskt bindande kontrakt med väljarna. Alltså inget utrymme för improvisationer mellan valen.
En akut kris måste således leda till ett nytt val av de få folkvalda som vi behöver. Om detta leder till "grus i det administrativa maskineriet", så må så vara!
Folkmakten är viktigare än smidigheten. Vidare tror jag att politiska beslut med lokal förankring i hög grad ger folkliga uppfattningar om brott och straff större tyngd än den atomisering som det urbana livet ger, när den enskilde mer identifierar sig med maktens åsikt än med byalagets.
P.S. Mitt inlägg hamnade fel. Det var en kommentar till ditt senaste inlägg. Förlåt.
SvaraRadera