Ska vi kalla oss människor bara som en simpel artbestämning?

Foto Lissabon: Lennart Romberg

 

När jag såg Lennart Rombergs bild från Lissabon första gången, tänkte jag att duvor gärna får vara respektlösa och sitta på skulpterade mäns huvud - och därifrån släppa något som bara kan betraktas som skit. Men vi andra, vi som kallar oss människor? Nog är vi djupt impregnerade av den gängse attityden att ingenting längre är heligt. Respektlöshet ses som en dygd och pöbelupplopp förväxlas med meningsutbyten. Att pinka på kyrkans fasad, att låta sina efterlämnade picknick-detaljer stanna i naturen, att fimpa i blomsterkrukan på torget, att spraya gamla kulturbyggnader med meningslösa, braskande utrop och kalla det graffiti, se där tidens melodi.

 

Nu har det gått åtta år sedan dess, och just idag som är en speciell dag för mig, slår det mig att allt i detta avseende blivit så mycket värre.

 

Skjutningarna som nått parken i vår vackra stad. Terrorväldet vid Åhusbryggan, där en alldeles särskild grupp unga män hindrar badande människor kvällstid. Gymnasieskolans svängdörrar som släpper ut obildade unga människor och påstår att de "tagit studenten". Rånen i centrum, de brutala våldtäkterna. Jag ställde en retorisk fråga ovan: Men vi andra, vi som kallar oss människor?

 

Ja, vad ska jag svara på den? Kanske kunde jag återvända till en tanke, som utgår ifrån det faktum att det mänskliga idag i hög grad förknippas med mycket obehagliga ting. Ska vi kalla oss människor bara som en simpel artbestämning och lämna resten till en seriös diskussion, vid något senare tillfälle?