Statsministern avgick idag. Sjupartiets nygamla strategier

Älvsbyn, Norrland i juni 2021. Foto: Astrid Nydahl

 

Statsministern har avgått. Vad innebär det?

 

Kan man utgöra ett slags vänster- eller högeropposition i det postmoderna samhället och på avgörande sätt förändra det? Jag har tvivlat i många år och mitt tvivel blir bara starkare. Det parlamentariska system där olika politiska åskådningar skulle brytas mot varandra, bilda koalitioner och bygga, förändra och utveckla samhällen, har i Sveriges fall istället förvandlas till ett enda politiskt maktblock: Sjupartiet. Jag avstår från att delta i de parlamentariska valen av just det skälet. 

 

Det som en gång i tiden var en militant kommunistisk rörelse har sedan mer än femtio år förvandlats till en socialdemokratisk svans, som med sina små patetiska markeringar bara försöker framstå som radikalare än det parti de troget följer sedan årtionden (se på vad som sker just nu). Det som en gång i tiden var överhetens politiska organisation, högerpartiet, har förvandlats till en åskådning som ligger närmare medelklassens socialliberala värderingar än någon annan, en åskådning som varken är medveten om sin tradition eller sin uppgift utan försöker göra alla glada med lite lagom fluffiga fraser. 

 

När statsministern just avgått drar vissa en lättnadens suck, andra lider alla helvetets kval. Vad förändras, vad är sig likt? Det behövs ingen kaffesump för den sakens skull. "Nu måste vi alla bjuda till" säger Löfven.

 

Adorno skrev redan i Minima Moralia, att "sådana intellektuella som har alla politiska argument mot den borgerliga ideologin på sina fem fingrar undergår en standariseringsprocess, som med hjälp av deras anpassningsberedskap trots alla åsiktsskillnader för dem så nära den förhärskande mentaliteten att deras ståndpunkt till slut blir helt godtycklig, egentligen bara en fråga om hårfina preferenser eller om hur de bedömer sina framtidsutsikter". Så: istället för att utgöra ett slags radikal opposition förbereder vänstern sig nu för framtiden som ministrar. Framtidsutsikterna för de egna funktionärerna är alltid viktigare än det idébygge som allt startade med. 

 

Om den småborgerliga idyllen kan beskrivas med hjälp av IKEA-sålda tryck av van Gogh-målningar (Adorno är inne på den tanken långt före IKEA), så krossas den hur lätt som helst av varje epoks despot, eller som just Adorno formulerade det: "Stalin behöver bara harkla sig, så stoppar de både van Gogh och Kafka i sopnedkastet".