Sveriges väg mot avgrunden fortsätter - också på midsommarafton

Foto: Astrid Nydahl

  

Det är midsommarafton som står för dörren. Men jag vill skriva om något som också en sådan dag är av högsta angelägenhet, d.v.s. vad som sker detta helgfirande land.

”Som vänsterstudent gjorde jag uppror mot min borgerliga bakgrund. Senare grundade jag den vänsterliberala tidskriften Prospect som jag även blev chefredaktör för. 

År 2004 skrev jag en essä om det spända förhållandet mellan mångfald och solidaritet. Den byggde på ett antagande som jag inte trodde var kontroversiellt – att folk är mer benägna att umgås med människor som de har någonting gemensamt med. Istället fick jag för första gången möta den moderna vänsterns intolerans. Sedan dess har jag vant mig vid att anklagas för rasism, till och med av mina egna barn.” David Goodhart

Att heta Goodhart och stämplas som rasist, d.v.s. ond, vilken ironi! Så är han också en av dessa vänsterliberala européer som plötsligt ser sig själva stående i en återvändsgränd. Hur hantera den?

”Jag upplevde inte något avgörande ögonblick när jag insåg att jag hade lämnat den liberala stammen. Men en händelse nyligen tydliggjorde det hela. Jag pratade med några vänner på en bar, med i sällskapet var också några personer som jag inte kände, och förklarade att jag kunde förstå det obehag som Nigel Farage nyligen hade uttryckt över att inte höra en enda engelsktalande person på ett tåg i London. En av de personer som jag inte kände smällde glaset i bordet och gick demonstrativt därifrån.”

Är det någon mening att sitta vid sådana bord, ens en midsommarafton? Är det någon mening att upprätthålla en bekantskap som inte tål avvikande (realistiska och i grunden erfarenhetsbaserade) uppfattningar om vår epoks avgörande frågor?

Det är tjugofem år sedan jag själv mer beslutsamt började stryka i min adressbok. Jag har gjort det flera gånger sedan dess. Inte för att jag anstränger mig att bara samtala med och/eller träffa människor som i allt delar min uppfattning utan för att jag vägrar låta mig förnedras och kallas än det ena, än det andra. Samtalet, det verkliga samtalet bygger förstås på ömsesidigt allvar. Om det förvandlas till okvädningsord och förolämpningar är det meningslöst.

Det förnuftiga samtalet är viktigare än så. Var kan vi föra det? Inte vid ett midsommarbord idag, den saken är klar. Om någon stiger fram till majstången och säger "Hej på er, alla gamla dammiga centerpartister och sossar" blir reaktionen allt annat än munter. Så varför ens befinna sig där?

Sveriges väg mot avgrunden fortsätter. Att människor jublar över Vänsterpartiet säger något om hur illa det står till. Mot Jimmie Åkesson anför man alltjämt att hans parti har rötter i Hitlers nationalsocialism (eller i någon form av fascism, oklart om Mussolini åsyftas). Det är sannerligen inte fel att påpeka en sådan sak. 

Men varför påpekar man inte att Vänsterpartiet har sina rötter i Lenins och Stalins kommunism? Det ena passar sig, det andra inte. Sverige har inte flyttat sig en enda millimeter i riktning mot vare sig förnuftiga samtal eller handlingskraftig, inrikespolitisk kursändring. Vårt land är just ett sådant där man en dag plötsligt upptäcker att man är ensam om att tala svenska på tåget, men inte begriper att det är för sent att göra något åt det.

Hopp för framtiden? Lär er arabiska! Sök er till medierna, universiteten eller miliären, där har ni tre yrkesområden för framtidens mångkulturvurmare. Arabiskan är alltid ett plus, också för framtidens vaktmästare. Alternativet kan möjligen vara att bara tiga och gömma sig.