"Vi lovsjunger den gamla tiden som om den vore ny"

Foto: Astrid Nydahl

 

”Ni går väl inte och förväntar er att jag skulle formulera min nationella, konfessionella och rasmässiga tillhörighet? Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja det för er: jag har en enda identitet, skrivandets. (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem jag är annars?” frågar Imre Kertész i Dossier K. 

 

Det är Ervin Rosenberg som ger honom möjligheten att ställa frågorna på svenska. Imre Kertész finns rikt representerad på vårt språk tack vare honom.

 

Hur kunde den tidsandan komma tillbaka, smygande, så att vi inte märkte brottet mellan då och nu? Hur var det möjligt att ännu en gång mänskligheten ville träda in i ett kollektivt liv av ”nationella, konfessionella och rasmässiga” bekännelser?  Hade vi inte lämnat det bakom oss? Nej, ingenting var glömt eller förlegat. Allt kunde upprepas, sägas igen, bli som en ny tanke, obesudlad, aldrig tidigare använd. Vi går dessutom in i det med öppna ögon, vi välkomnar bakslaget och nederlaget, vi lovsjunger den gamla tiden som om den vore ny.

 

Jag skriver. Jag finns. Det är väl det enda sättet jag kan göra den slutsatsen till min egen?

 

Vid varje bokstav, ord, mening och tanke ekar det förflutna i mig: varför säger jag till mina läsare att jag tror på en människa som vägrar låta sig definieras utifrån nationalitet, språk eller religion? 

 

Alltså: jag har en enda identitet, skrivandets.