lördag 31 juli 2021

Bästa sommarläsningen, avsnitt tio: Miguel Torgas dagböcker i Inre frihet

Torgas dagböcker i urval.


"Coimbra 4 november 1965. Ännu ett manifest. Nu har vi hållit på i fyrtio år att skänka polisen våra autografer." Ur Miguel Torgas Inre frihet.

 

Idag ska jag avsluta min sommarserie med Miguel Torga (1907 - 1995).

 

Torga kom att betyda oerhört mycket för mig med det urval dagböcker som Arne Lundgren översatt och utgivit. Inre frihet alltså! Den är idag omöjlig att få tag i, och sidorna ramlar lätt ur den. Ändå vill jag påstå att detta är en av de viktigaste översättningarna av portugisisk litteratur under alla år av diktatur, och sedan den "revolution" som han betraktade först med skepsis och därefter med genomtänkt förakt.

 

Läser man Torga får man inte bara bekanta sig med Portugal åren 1933 - 1987. Man får också en inblick i hur oberoende och frihet kan se ut, trots den politiska diktaturen.

 

 

fredag 30 juli 2021

Anne-Marie Berglunds brev. Ny bok i höst med brev från 24 år

Anne-Marie Berglund. Foto: Hideo Matsumoto

 

Författaren och konstnären Anne-Marie Berglund avled i mars 2020.

 

Nu i höst kommer ett urval av hennes brev ut. En tjock bok på drygt 400 sidor med ett rikt fotomaterial av hennes livskamrat Hideo Matsumoto.

 

Jag brevväxlade med Anne-Marie i 24 år. Det hände att vi skrev till varandra flera gånger i veckan, men alltid minst en gång. Breven hon skrev handlade om livets grundvillkor, om tillståndet i världen, om hennes tre boplatser i Finland, Frankrike och Stockholm. Breven blir också ett forum för diskussioner om alkohol, sexualitet och tillkortakommanden.

 

Med dessa rader vill jag undersöka vilket intresse det finns för en sådan bok. Ni ska alltså inte svara mig med en bindande beställning. Är ni däremot intresserade skulle jag mycket uppskatta en rad från er. på mailadressen thomas.nydahl@gmail.com

 

 

Bästa sommarläsningen, avsnitt nio: Rebecca Solnits Wanderlust


 

I näst sista avsnittet i min serie med sommarläsningar vänder jag mig till en tanke- och flanörbok. Den kanske betraktas som en fackbok, men för mig är det ren lust att läsa den.

 

***

 

I kapitlet Den ensamma fotgängaren och staden (i Wanderlust. Att gå till fots (Daidalos, översättning av Helena Hansson och Djordje Zarkovic) skriver Rebecca Solnit:

 

I staden är man ensam därför att omvärlden består av främlingar, och att vara en främling omgiven av främlingar, att vandra omkring under tystnad med sina hemligheter och fantisera om hemligheterna hos dem man möter, är en av de mest fullkomliga njutningar som finns.

 

Den iakttagelsen är lätt att känna igen sig i. Det är just ”främling omgiven av främlingar” man blir om man sätter sig på torgets utomhuscafé. Därifrån betraktar man det mänskliga livet särskilt bra. Det gör man för övrigt också när man planlöst går utmed stadens trottoarer eller gågator. Bäst fungerar det förstås i en främmande storstad. I den egna staden är det som om effekten upplöses och försvinner i takt med att man hälsar på bekanta.

 

Solnit skriver:

 

I små doser hör vemod, främlingskap och introspektion till livets mest utsökta njutningar.

 

Just det vet varje ensamresenär. Vemodet blir det naturliga grundackordet, ur vilket allt resan erbjuder sipprar.

 

torsdag 29 juli 2021

GANGSTERIMPORTEN

Foto: Astrid Nydahl
 

Sverige är extremt. Men Sveriges beteende är bara extremt i förhållande till landets historia. Beteendet är idag all-europeiskt. Varför importera grov brottslighet? Varför låta arabiska, afrikanska och asiatiska brottslingar förvandla landet till ett slagfält och en trygg zon för de kriminella klanerna, gängen och familjerna? Expressen skriver:

Mordet på gängtoppen hänger samman med den långvariga konflikten mellan två kriminella nätverk i södra Biskopsgården. Nätverken är starkt kopplade till två ”familjer” i Göteborg. Mordoffret och hans släktingar i den ena, och den andra som kretsar kring den utpekade gängledaren Eddie Jobe. 

När exakt det började kan jag inte säga. Men någonstans på vägen från 1950- och 1960-talets arbetskraftinvandring från Grekland, Turkiet, Finland och forna Jugoslavien, fram till 2000-talets öppna gränser ägde en omvälvande förändring i synen på såväl invandrare som flyktingar rum. Jag är född på 1950-talet och började mina första fabriksjobb tjugo år senare. Där var mina arbetskamrater från länderna ovan. Där jobbade också grekiska par som gick olika skift och bara hälsade på varandra när den ena åkte hem och den andra gick på.

Stadsdelen Lorensborg i Malmö hade åren 1959 - 70 några få invånare födda utanför Sverige. En grupp judar hade räddats från de nazityska koncentrationslägren och deras barn blev våra klasskamrater. När jag flyttade hemifrån bosatte jag mig på Gamla Väster, det var med undantag för en dansk konstnär och ett par grekiska fabriksarbetare en helsvensk stadsdel.

Också från östra Europa kom flyktingar, som från Ungern och Polen. De flydde från länder nära oss och blev snabbt inlemmade i det svenska samhället, språkligt såväl som socialt. Att ta emot grannlands-flyktingar är en självklarhet. Så som redan nu Danmark och Finland tar emot svenskar som fått nog. Men att hysa "svenskafghaner" (Per Wirténs begrepp i dagens Expressen) är sannerligen inte samma sak. De asiatiska, arabiska och afrikanska klankulturernas livsstil låter sig inte lika lätt förenas med urgamla, nordiska traditioner. Vem har varit så dum att han trott det? Några människor kan individuellt inlemmas och leva i frid och fred med oss. Det vet jag av egen, livslång erfarenhet. Men jag har också dyrköpt erfarenhet av motsatsen.

Först mot slutet av 1980-talet kunde man i Malmö känna de första vågorna av gangsterismen. 1983 lämnade vi staden för alltid. På lång sikt, fram till idag, har det inte gjort minsta skillnad. Jag pratade med en äldre dam som gick samma promenadrunda som jag vid havet. När hon hörde min Malmödialekt var ämnet självklart. Men så avrundade hon med att konstatera att det som skett med Malmö nu sker i hela Sverige. Vad ska vi göra åt det?

- Det är för sent, inget går att göra, avrundade hon.


Bästa sommarläsningen, avsnitt åtta: Marguerite Duras: Anteckningar från kriget


Som ni märker har jag mest med anteckningsböcker, dagböcker och liknande i denna min serie med tips på bästa sommarläsningen. Idag är inget undantag, när jag rekommenderar Marguerite Duras: Anteckningar från kriget (Modernista, översättning av Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sørensen, Marianne Tufvesson).

Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter? Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag. Därför kan man bara med glädje hälsa Modernistas svenska utgåva av Marguerite Duras fyra anteckningsböcker, samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget. Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.

”Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom” säger redaktörerna för den franska utgåvan. I denna ”barndom” hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne. Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva. 

De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken. Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen Smärtan.

Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger. 

Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.


onsdag 28 juli 2021

Bästa sommarläsningen, avsnitt sju: En grav för Boris Davidovitj av Danilo Kiš

 

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i resten av Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Av hans böcker översatta till svenska vill jag i denna serie om bästa sommarläsningen rekommendera En grav för Boris Davidovitj (översatt till svenska av Adolf Dahl) av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. 

Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga."

Det var i hög grad så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. 

De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig såg den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

Rabbinen Bent Melchior är död

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl
 

Jag läser i dansk press att förre överrabbinen i Danmark, Bent Melchior har dött idag, 92 år gammal. 

Han vill att eftervärlden skulle minnas honom så här: 

 ”Som en person, der har gjort sig umage for at gøre denne verden bedre.”

Han hade en bror, Werner David Melchior, bosatt i Jerusalem där han bland annat arbetade för Abba Eban. Han dog redan 1987.

Jag träffade honom i den källarvåning i Jerusalem där han bodde, omgiven av böcker på hebreiska, polska, danska, tyska och andra språk. Sekulär som han var höll han ändå stenhårt på sabbaten, tände inte ens sin pipa förrän den var över. Det arbete han gjorde innan det blev officiell politik att samtala med PLO, ska inte underskattas. Jag och min reskamrat Leif fick också följa med honom in i Knesset, på villkor att kameror och bandspelare lämnades i vakten.

Hans vittnesmål i rättegången mot Eichman är av särskild betydelse, om vilket man kan läsa här.

tisdag 27 juli 2021

Bästa sommarläsningen, avsnitt sex: Nina Bouraouis Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

 

Nina Bouraoui är en av få författare jag läser allt av. Det vill säga allt som är översatt. I hennes fall är det många böcker, och det ska vi tacka Elisabeth Grate för. Här kan du se allt som förlaget givit ut av Bouraoui.

I hennes författarskap ser jag två trådar som löper genom böckerna, två trådar som också är tematiskt bärande. Först och främst den identitetsklyvande insikten att vara både europé och arab. Hon har, oavsett var hon befinner sig, Algeriet i sina tankar, i sina uttryck. Fransyska är hon förstås med samma självklarhet. Den andra tråden är den som handlar om sexuell identitet. Den blir kanske särskilt framträdande i den här boken, eftersom den är uttalat självbiografisk.

Bokens titel, Alla människor har av naturen ett begär att få veta, är hämtad från Aristoteles Metafysiken. Den är tillägnad hennes föräldrar, vilket också blir en tydlig markering av vad dessa dubbla identiteter bottnar i. Som läsare får vi verkligen veta, och kan vara förvissade om att hon i dessa korta texter och minnesfragment vill skapa en bild av sig själv som både bekräftar och ifrågasätter betydelserna i hennes omfattande författarskap.
”Det finns en homosexuell barndom. Den barndomen är min. Den svarar inte på någonting. Den förklarar sig inte. Den bara är.”
I den nya boken är således tematiken i sig inte ny. Tvärtom skulle jag säga att hon där, igen, kretsar kring det som upptar hennes tankar, ockuperar hennes minnen och tvingar henne, som av en inre kraft att skriva igen.
”Skrivandet och kärleken härrör från samma spänning, samma glädje, samma förtappelse. Jag är rädd för att skriva, liksom jag är rädd för att älska. Kärleken öppnar vägen till skrivandet, skrivandet följer på kärleken, blandar sig med den eller förstör den.”  
Citatet är hämtat ur Dockan Bella, på svenska 2005. Den boken är förstås central för hennes författarskap. Och den är central för oss som läser henne.
Och tidigare har jag om denna tematik i hennes författarskap skrivit:
Nina Bouraoui klyvs hela tiden mellan manligt och kvinnligt, mellan europeiskt och arabiskt, mellan skrivande och tystnad. Hon söker svar på denna klyvnad i just barndomen, där hon ”är Frankrike och Algeriet tillsammans.” Men det innebär också att själva grundproblemet finns där: ”Jag är allt. Jag är ingenting (…) Min kropp består av två landsflykter. Jag reser inuti mig själv. ” I Pojkflickan tycks motsättningarna upphäva varandra, hon blir bokstavligt talat ingenting. Mellan de olika identiteterna tycks hon bygga sig en ny, och basen för den är ensamheten.

När hon är ensam mildras både föraktet och självföraktet. I tystnaden börjar hon sakta formulera sig en identitet. Hon skapar sig en egen värld, bortom det kvinnliga och manliga, bortom det franska och algeriska. När hon skriver aktualiseras ändå söndringen. Är hon en blivande fransk författare eller en nordafrikansk, inom sig och inne i sitt språk bär hon på två länder och två ensamheter. Det är dessa ensamheter som skrivandet kan hindra, förminska, mildra. De kan inte utplånas, eftersom de är en beståndsdel av hennes jag. Identiteten är dubbel och söndringen evig. Men skrivandet kan, också för den som fruktar det skrivna språket, både skingra skräcken och förstärka livskraften. Så paradoxal är litteraturen, och för Nina Bouraoui tycks den paradoxen vara själva vardagen.
Låt mig avsluta med att säga, att Alla människor har av naturen ett begär att få veta är en omsorgsfullt slipad pärla. Här har Bouraoui noga vägt varje ord innan hon valt det. Det är kanske förklaringen till ett berättelserna i sig röjer djärvheten i minnet, men också skönheten i språket. Det är rörande att följa tonårsflickan Nina ut i den farliga storstadsnatten. Hennes jakt på en kvinna att komma fysiskt nära är både sorglig och upplyftande, så som våra tonårsberättelser alltid är. Kärleken ska visa sig vara ett svårhanterat djur som lika ofta hugger, som de låter sig klappas och smekas. Klyvnad, helande, dröm och verklighet, allt detta får man hos henne i en tid som helst framställer livet som en strävan efter renhet och politiken som ett val mellan svart och vitt.


Arabisk gynekolog eller läkare i svenskarnas land

Foto: Astrid Nydahl
 

Om en arabisk kvinna kommer till stora sjukhusets akut med tecken på missfall, vill hon helst av allt ha en arabisktalande, kvinnlig läkare. Eftersom Sverige är som det är kan det se ut som en självklarhet. En minoritetsrättighet?

Om en svensk kvinna kommer in med samma problematik tycker hon kanske att den manlige läkaren med arabiskt namn känns mindre självklar.

Nej, detta är inte ett skämt. Du kan läsa broschyren här.

I det andra fallet har vi, om jag förstått det rätt, att göra med rasism. I det första med mångkulturella rättigheter.

Dagens Nyheters kampanjjournalistik handlar just om detta. Naod Habtemichael, en gång Centerpolitiker med eritriansk bakgrund, skriver på multikultisvenska bland annat följande:

Möjligheten att efterfråga en läkare baserat på etnisk härkomst är ingenting annat än ren och skär rasism. 

Naod Habtemichael förstår inte elementära känslor och reaktioner av mellanmänskligt slag. Därför gör han "rasism" av problematiken.

Själv opererades jag senast av en Syrien-född kirurg. Jag var sövd och hade inga synpunkter på det, men så är jag heller inte en kvinna som fått missfall. 

måndag 26 juli 2021

Bästa sommarläsningen, avsnitt fem: Galärdagbok av Imre Kertész

 

Imre Kertész är inte en författare särskilt ägnad för sommaren. Själv läser jag honom året runt. Kan man hitta denna bok antikvariskt menar jag ändå att den är bästa tänkbara sommarläsningen.
 
Varje gång jag återvänder till Imre Kertész för mig, kanske viktigaste bok, Galärdagbok (i översättning av Ervin Rosenberg) tycker jag att det finns något nytt, något jag kanske försummat vid tidigare läsning. Eftersom Adam Zagajewski i den till svenska översatta I andras skönhet resonerar mycket kring vad sanning är, eller om den ens existerar, och jag läser det just i dessa dagar, ser jag genast detta i Galärdagbok:

"Inte sanningen utan sökandet efter sanningen. Inte bilden utan bildsnidaren. Inte segern, bara kampen. Inte verket utan existensen."

I all sin anspråkslöshet är det några viktiga ord. Finns det alls en sanning? En sanning är anspråket på total makt. En sanning är den totalitära världsbilden. En sanning är förtrycket.

Finns det då många sanningar, om en och samma sak? Det är möjligen just den fråga som kan diskuteras i generation efter generation. Kertész:

"Jag vill ha existensen, motståndet; ödet, men mitt öde, som jag inte delar med någon annan och som inte är besläktat med något annat. Jag vill ha de rivna broarna och denna känsla som i dagar har behärskar mig som en stämning: 'Det finns ingen väg tillbaka'."

Religioner gör anspråk på sanningen. Den enda sanningen. "Jag är sanningen och livet" sa Jesus. "Börja i unga år, vandra i Jesu spår" skrev mormor i min bibel. När jag i tidiga tonår lämnade min familjs frireligiösa miljö var det för att jag inte kunde annat än invända mot sådana påståenden. Den som skriver under på en historisk gestalts enda sanning blir förr eller senare bara en del av massan. 

Inte segern, bara kampen, skrev Imre Kertész. Jag vill gärna dela hans uppfattning och jag vill aldrig stå på segrarnas sida. Inte i det här livet.
 

Lätt regn i stillheten och cricofaryngeusdyskoordination

Öde strand i Åhus. Mobilfoto: T.N.
 

Det föll ett lätt regn när vi i morse anlände till kusten. Värmen var redan där.

Det var tyst och öde. En ensam kvinna vandrade i rask takt förbi.

Kaffet och fikaburken var som alltid välgörande. Men att äta blir i stigande grad svårt för mig. Fick min diagnos i det avseendet i fredags: cricofaryngeusdyskoordination. Bara namnet kan få mig att kippa efter luft.

Det är alltså sväljfunktionen som ger känslan av att det finns ett lock i matstrupen. Till detta ska läggas "förändrad motorik i matstrupen". Konkreta svårigheter är ständig hosta när jag äter, liksom en bröstsmärta man först trodde var kärlkramp. Om jag räknat rätt har jag nu fyra kroniska sjukdomar. Inbillar mig att den här är värst, eftersom tillståndet försämras efter hand.

Men till kusten tar vi. Varje dag.

Bästa sommarläsningen, avsnitt fyra: Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994

Det är måndag. Sommaren fortsätter och varje dag måste bjuda på läsning. I denna serie om bästa sommarläsningen har jag idag kommit till norrmannen Olav H. Hauge (1908 - 1994). 

Han skriver 1958 i sin dagbok:  

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”

Mina nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

Det urval som finns på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 
"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."
Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).   
1959 skriver han i dagboken på samma tema:  
”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.
Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 
”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”
Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden.

söndag 25 juli 2021

Politisk semestertystnad. Fjordmans tillbakablickande text

Foto: Astrid Nydahl
 

Det råder semestertystnad i politiken. Det enda vettiga som sägs och skrivs befinner sig långt från maktens korridorer och rum. 

Den som ville ha sin dos kunde följa norsk televisions direktsändning från Utøya. Om det ska jag tiga eftersom den dårskap som manifesterades där för tio år sedan tog så många liv. Däremot rekommenderar jag läsning av Peder Jensens tillbakablickande text här. Det obehagliga är att Peder drogs in i misstankarna kring Breiviks terrordåd för att denne som gärningsman och massmördare citerat Peders texter, skrivna under signaturen Fjordman. 

Peder varken kände till Breivik eller hade något med honom att göra, ändå har han behandlats mycket illa i sitt hemland. När han gav ut boken Vitne til vanvid skrev jag här om den. Jag träffade honom för flera år sedan i Köpenhamn, i samband med en Lars Vilks-föreläsning, och han gav intrycket att vara en mild, vänlig och bildad ung man.

En underton av humor hittar man också:

"Hundretusender av mennesker fra India til Australia har lest mine essayer uden å skade en spurv på grunn av det." (Citaten från Peder Jensens bok)

Så även om det råder semestertystnad finns det skäl att sätta sig in i den politiska terror som Breivik stod och står för.

Bästa sommarläsningen, avsnitt 3: Czesław Miłosz: Mitt Europa

 

Idag vill jag som sommarläsning rekommendera en bok som följt mig sedan 1980-talet. Czesław Miłosz (1911 - 2004) har jag uppmärksammat många gånger i bloggen. Som poet, som prosaist, som essäist. Hans författarskap var mycket rikt.

 

När man åldras börjar man om från början. Tidigt började min läsning av Czesław Miłosz. Han var en av de första författare jag fick äran att recensera när jag började som frilansare. Han hade fått Nobelpriset 1980. Året därpå utgavs hans Mitt Europa av Brombergs förlag i svensk översättning av Stellan Ottosson. Det var den jag skulle recensera sedan jag börjat med Issadalen. Och så kom alla de andra böckerna.

Nu känner jag tiden krympa och livet drar ihop sig i en blandning av väntan och uppgivenhet. Naturligtvis går jag då till Czesław Miłosz igen. Mitt Europa kom för tio år sedan i en fin nyutgåva i serien Nobelklassiker. Richard Swartz skrev ett högst angeläget förord och jag läser i det:

 

I ungdomens Vilnius växer han upp tillsammans med polacker, litauer, judar, ryssar eller tyskar, en erfarenhet som gör honom otillgänglig för all slags nationalism. Den polska, uppsydd på historiens eget stoff, ofta en uniform eller en tvångsjacka lik, passar honom illa; han vägrar att dra den på sig. Många skulle aldrig förlåta honom för det. 

 

I stället skriver han någonstans att nationalismen är "farlig" och att den nationalistiska doktrinen är vad som etableras "när alla andra svikit".

 

Skulle man inte med just dessa ord kunna bilda sig en uppfattning om det som sker i Europa just nu, och därtill bättre förstå varför? Hur svikna kan vi bli utan att tappa fattning och kontroll?

 

lördag 24 juli 2021

Bästa sommarläsningen, avsnitt 2: Joyce Carol Oates Dagbok 1973 - 1982


”Den förnimbara världen med alla dess svåra frestelser, dess skönhet, förmånen av den, de mänskliga relationernas ständiga drama…”


Så skriver Joyce Carol Oates i sin dagbok den 22 juli 1977 och sammanfattar därmed oavsiktligt också något som kunde sägas gälla hela denna dagboksvolym som finns i svensk översättning. Det är nämligen inte alls så som vissa kritiker påstått, att Oates ”bara” skriver om hur mycket hon älskar sin man och med vilka människor hon umgås på fritiden. Det är en nidbild av en mycket spännande, tät och informationsrik volym, som just handlar om det citatet ovan visar, utifrån den skönlitterära författarens intresse och begåvning.

De drygt femhundra sidorna är ett urval gjort av Greg Johnson, med både strykningar i enskilda stycken och längre avsnitt som ansetts vara av alltför privat karaktär. Originalboken utkom 2007 på Oates eget förlag The Ontario Review Press, tidskriften och förlaget som fr.a. hennes make Raymond J. Smith drev fram till sin död i februari 2008. 

Den omfattar perioden 1973 – 1982, varje år inleds med en redaktionell text om Oates förehavanden och utgivning. Boken har dessutom ett förord av Oates själv, i vilket hon understryker att hon aldrig kunnat tänka sig att publicera – eller ens skriva – en dagbok som ”redskap för min aggression”. Den innehåller alltså inga spektakulära angrepp på kollegor i litteraturens värld, och redan det är befriande. Det är inte detsamma som att den skulle sakna sociala, politiska eller kulturella konflikter. Bland annat berättar Oates vid återkommande tillfällen om den  stalker som förföljer och t.om. dödshotar henne.

Grunden för dagboken är det vi kallar vardagslivet: läsning, skrivande, umgänge, familjeliv, läraryrket – och naturligtvis reflektioner kring litteratur och kultur i vidare bemärkelse. För en författare blir vardagslivet självklart präglat av litteratur.

Oates skriver med nykter stillsamhet. Hon tar aldrig till överord, vare sig termometern stiger mot 40 grader eller för att berätta om kärleken till sina föräldrar. Hon är, också i dagboken, en berättare. Hon röjer förvisso djupa sprickor i sitt eget liv – anorexin och funderingarna kring självsvälten är här den största och allvarligaste – men hon försöker aldrig skriva så att det skulle passa en löpsedel, gagna ett rykte eller en sladderspalt. Hon konstaterar att anorexin är ”en kontrollerad och utdragen form av självmord” men tror också att en av dess drivkrafter är att det som främst lockar är ”en förvandlad, upphöjd vision av en själv”. På det sättet kan anorektikern ”förflytta sig upp över den grova fysiska nivån.”

 

Under de år dagboken omfattar skriver Oates några av sina kanske främsta verk, som på svenska fick namnen Ljusets ängel, Marya – ett liv, Morgonstjärnan, Det var vi som var Mulvaneys, ett stort antal noveller bl.a. publicerade i antologin Normal kärlek: 12 berättelser, men kanske först och främst den stora, gotiska romanen Bellefleur som utkom på svenska 1982. Under mycket lång tid får läsaren följa Oates i arbetet med den, liksom med de lika omfattande romaner som skulle följa därefter och som sammantagna utgjorde vad hon själv kallade en gotisk trilogi.

”Meningen med livet är att fördjupa sig i skönhet” skriver hon våren 1978. Denna insikt kan tyckas född ur Oates sociala vara, som börjar i en mycket fattig, proletär nivå, för att sedan via medelklassen hamna i det som har med ekonomisk makt och status att göra, nämligen det Oates kallar ”lägre överklassen” trots att denna tillvaro alltid tycks begränsas av hennes ”tuffa proletära bakgrund”. När hon skriver om detta formulerar hon också en hyllning till ”den amerikanska arbetarrörelsen (Gud välsigne den – framför allt min farfar Woobly)”.

Nobelpriset då? Jodå, alltsedan 1970-talet tycks hon ha förekommit i spekulationerna och hon för nästan årligen in anteckningar om vem som står på tur, och huruvida hon själv ”står på listan”. Som läsare kan man tänka att det är hög tid nu. Hon är definitivt en av de stora amerikanska berättarna, och med sin essäistik och poesi därtill är hon kvalificerad i långt högre grad än flera tidigare mottagare. Och ändå tror jag att hon själv finner det minst lika tillfredställande att i oktober 1981 kunna föra in i dagboken att Bellefleur, då i tredje pocketupplagan, tryckts i ”fantastiska 783 000 exemplar”.


fredag 23 juli 2021

Bästa sommarläsningen, avsnitt 1: Bruno Schulz brev, essäer och noveller

 

Idag börjar jag en ny serie med tips på sommarläsning. Första avsnittet är alltså en samling brev, essäer och noveller av Bruno Schulz, i översättning, urval och med förord av Emi-Simone Zawall. I Dagens Nyheter skrev Steve Sem Sandberg om den:

Schulz var en flitig och skicklig brevskrivare, som i syfte att uppväcka sympatier kunde spela upp hela registret av misströstan, oförmåga och hypokondri. Men av breven framgår också att Schulz långt ifrån var något det isolerade bygdeoriginal han ofta framställts som utan en aktiv aktör i mellankrigstidens polska kulturella liv, nära vän med den tidens litterära storheter Zofia Nałkowska, Stanisław Ignacy Witkiewicz (Witkacy) och Witold Gombrowicz. I brev och essäer (till dem och andra) tecknar han med stor skärpa konturerna av en estetik som verkar ha stått klart för honom mycket tidigt:

”Vanligtvis betraktar vi ordet som verklighetens skugga, dess reflektion”, skriver han. ”Vi borde hävda motsatsen: att verkligheten är ordets skugga.”

"Ett av Schulz mest kända självporträtt." Ur boken

"Bruno Schulz (1892-1942) tillbringade hela sitt liv i den polska provinshuvudstaden Drohobycz. Där skrev han de märkliga prosasamlingarna Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset som idag räknas bland den europeiska modernismens främsta verk." Från bokens baksidestext.

Ur Schulz grafiska verk Avguderiets bok. Ur boken

Bruno Schulz var, som framgår av bilderna här, också en framstående konstnär.


I Svenska Dagbladet skrev Agneta Pleijel:

"Breven har, som Zawall skriver, ”hittats ­utströdda över golv, nedtrampade av soldatstövlar, eller gömda på vindar och arkiv”. De flesta av Schulz adressater är okända här, men tack vare Zawalls notiser ger volymen ett levande porträtt av honom som person, hans krets och tiden, som är 30-talets ominösa uppmarsch mot andra världskriget. Schulz är värd en central position i mellankrigstidens fruktbara mylla, tillsammans med namn som Freud, Kafka, Musil, Einstein, Rilke, Werfel, Tucholsky (många var judar)."

"För första gången kommer nu hans brev och essäer ut på svenska, i översättning av Emi-Simone Zawall. Det är en kulturbragd, och en utmärkt chans för oss att lära känna Bruno Schulz lite bättre." (Ulrika Knutsson i GP)

Ur en recension jag skrev när boken utkom:

Jag har förstås fäst mig vid många olika aspekter av författarens liv och verk. Just i Gläntas utgåva stannar jag upp vid en livslång problematik för mig själv och funderar mycket på vad som sägs om den. I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."
Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 

Från Sanatoriet Timglaset. Ur boken.



Har "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken"?

Foto: Astrid Nydahl

Jag sitter med anteckningar och böcker framför mig denna fredag. Vinden tar i och påminner mig om att årstidsskriftet bara är en månad bort. Vid läsningen av Alexis de Tocqueville, Om demokratin i Amerika (översättning av Ervin Rosenberg), finner man i bok ett, i sjunde kapitlet, det som har rubriken Majoritetens allmakt i Förenta staterna och dess verkningar följande:

"Jag vet inget land där det generellt råder mindre andlig självständighet och äkta diskussionsfrihet än i Amerika."
Med ett sådant påstående läst måste man vara väl förberedd på det som kommer lite längre fram:


Utgåva av verket från New York


"I Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse."
Nå, detta skrevs av Alexis de Tocqueville och utgavs i tryckt form 1835 (andra bandet kom 1840). På vilket sätt skulle det han skriver äga giltighet idag? Och varför här i Sverige? Vi talar ofta om åsiktskorridoren. Vi talar om en medial makt som förhindrar varje form av tryckt opposition mot den politiska klassen i den gängse och allmänna mediavärlden. Det är däri giltigheten består! Demokratin kan vara ett formellt faktum. Men vad hjälper det om "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken".


Alexis de Tocqueville har mycket att lära oss 2000-talsmänniskor. Mer än vad de flesta idag utgivna böcker kan göra, oavsett om de är avsedda som politisk eller filosofisk litteratur. Tocqueville:
"Du får behålla dina politiska rättigheter, men dessa kommer inte att vara till någon nytta, ty om du försöker vinna dina landsmäns röster, kommer de inte att ge dem till dig..."
Den som yttrar sig mot den politiska klassen och en skenbar men mäktig majoritet råkar ut för just det som Alexis de Tocqueville här beskriver. Du kan plita med dina texter, du har kvar din egen rösträtt - lägga lappen i lådan vart fjärde år! - men du är i praktiken kastrerad både som medborgare och politisk aktivist, du blir utsatt för än den ena, än den andra "tråkigheten".


Alexis de Tocqueville, 1805-1859

Förra gången lyckades Marx och Engels sätta konkreta ord på hur spöket såg ut. Men vad kunde ett politiskt klimat i Sverige, där "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken", bidra med av sådan kunskap? 

Ändå är det så lätt att namnge och beskriva: den forna folkhemsideologin lever idag kvar i de nationalromantiska - inte längre särskilt "nationellt sinnade" som det heter - kretsar som aldrig tvekar att peka på de avgörande problemen. En nation håller inte samman om den äts upp inifrån. Politikerklassen har vandrat just den farliga väg som beskrivs i Tocquevilles text, där "äkta diskussionsfrihet" ersatts av medlöperi och lojalitetsförklaringar. Hela partikulturen befrämjar sådant. Den är tyrannisk också när den ler!

Om man "engagerar" sig i partiapparaternas val av företrädare fastnar man själv lätt i eländet. Att studera Tocqueville och andra av hans kaliber kan i alla fall bidra till en djupare förståelse och en någorlunda klarsynt inställning till både nuet och framtiden. Alternativet tycks annars vara det som också han beskrivit:
"De som klandrar honom uttrycker sig högljutt, medan de som tänker som han men saknar hans mod tiger och drar sig undan. Den dagliga kraftansträngningen får honom att svikta till slut, han ger vika och sjunker tillbaka in i tystnaden, som om han kände samvetskval över att ha sagt sanningen."
När den kritiske tystnar blir det tyst i hela landet. Det är fredag. Låt oss blicka ut över landskapet innan det är för sent.

torsdag 22 juli 2021

"Barbariet som förr kom utifrån är numera folkens eget verk"

Thomas Mann (1871-1950)
Det finns en stor fördel med kristider. Det finns säkert flera fördelar, men en av dem är att vi "veta åter vad gott och ont är" då "anden inträtt i en moralisk tidsålder", vilket i sin tur innebär att vi lever i en tidsålder "av förenkling och av högmodslöst urskiljande av gott och ont". 


Orden är Thomas Manns. Det är Olle Holmberg som i Thomas Mann och det tredje riket (Bonniers, 1942) kretsar kring ämnet. När man noterat att Holmbergs bok skrivits och utgetts under brinnande världskrig blir det både svårare och lättare att läsa den. Svårare därför att varje resonemang och varje slutsats måste vägas mot den konkreta situationen just då, och lättare därför att vi alla som i dag läser den har facit.

Det gäller Manns stora arbete Betrachtungen eines Unpolitischen (1914, svensk översättning 2012: En opolitisk mans betraktelser) och hans där formulerade tyska patriotism, som sedan får en helt annan framtoning då Mann på 1920-talet säger sig ha fått nog av anti-liberalismen. Det sker i ett tal om Goethe och Tolstoj. Thomas Mann tycks här ha dragit slutsatsen att bolsjevismen och fascismen är två sidor av samma mynt och han skriver:

"Fascismen i Italien är ett exakt motstycke till den ryska bolschevismen, och dess antika gester och maskeradupptåg kan inte komma en att bortse från dess väsens humanitetsfientlighet."

Mann har dessförinnan konstaterat att:

"den antiliberala reaktionen är mer än klar, den är krass. Den yttrar sig politiskt i att man av avsmak och övermättnad vänder ryggen åt demokrati och parlamentarism och med dystra ögonbryn företar en vändning till diktatur och till terror."

Holmbergs lilla skrift är klargörande när det gäller Manns pendlande i dessa frågor under de avgörande åren kring första världskriget, och det är förstås ingen tillfällighet att den skrivs och ges ut medan det andra pågår för fullt. Kan vi bedöma och analysera samtida, nu pågående skriftställarskap lika klargörande inför de stora konflikt- och krigssituationer som utspelas inför våra egna ögon? Det finns mycket som tyder på att det inte låter sig göras, men å andra sidan har vi långt kvar till ett facit. 

*

I sin dagbok skrev Thomas Mann den 10 augusti 1933:

”Grubblade över den kulturella nivåsänkningstendensen som är märkbar sedan länge och inte bara gäller Tyskland. Barbariseringen också av det intellektuella proletariatet (Döblin). Motsvarande litterära fenomen i Frankrike. Inte heller från arbetarnas sida tror jag att man kan hoppas på några insatser mot barbariseringen. De tyska universiteten – militäranstalter. I Västeuropa finns mycket fin humanism, i öst och utanför Europa ännu mycket aktning för kulturen. Men väldigt mycket från 1800-talet har i dag redan blivit helt enkelt obegripligt. Barbariet som förr kom utifrån är numera folkens eget verk. Kanske behöver Europa det, och kanske skulle man just som europé välkomna det? Men de former det tar sig i Tyskland är de mest frånstötande som tänkas kan. Satt i trädgården och läste apokryferna.”


*

Barbariet är folkets eget verk. Mann skrev så. För oss återstår bara att smaka på orden och fundera på deras giltighet idag. Nordkorea? Kanske inte det mest angelägna för oss nu, snarare Tyskland - och Sverige. Barbariet är vårt eget verk och vi har med stora leenden importerat det. Och skulle storkriget utbryta vet vi att vi har en mycket omfattande femtekolonn i våra egna kvarter.