Bästa sommarläsningen, avsnitt 1: Bruno Schulz brev, essäer och noveller

 

Idag börjar jag en ny serie med tips på sommarläsning. Första avsnittet är alltså en samling brev, essäer och noveller av Bruno Schulz, i översättning, urval och med förord av Emi-Simone Zawall. I Dagens Nyheter skrev Steve Sem Sandberg om den:

Schulz var en flitig och skicklig brevskrivare, som i syfte att uppväcka sympatier kunde spela upp hela registret av misströstan, oförmåga och hypokondri. Men av breven framgår också att Schulz långt ifrån var något det isolerade bygdeoriginal han ofta framställts som utan en aktiv aktör i mellankrigstidens polska kulturella liv, nära vän med den tidens litterära storheter Zofia Nałkowska, Stanisław Ignacy Witkiewicz (Witkacy) och Witold Gombrowicz. I brev och essäer (till dem och andra) tecknar han med stor skärpa konturerna av en estetik som verkar ha stått klart för honom mycket tidigt:

”Vanligtvis betraktar vi ordet som verklighetens skugga, dess reflektion”, skriver han. ”Vi borde hävda motsatsen: att verkligheten är ordets skugga.”

"Ett av Schulz mest kända självporträtt." Ur boken

"Bruno Schulz (1892-1942) tillbringade hela sitt liv i den polska provinshuvudstaden Drohobycz. Där skrev han de märkliga prosasamlingarna Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset som idag räknas bland den europeiska modernismens främsta verk." Från bokens baksidestext.

Ur Schulz grafiska verk Avguderiets bok. Ur boken

Bruno Schulz var, som framgår av bilderna här, också en framstående konstnär.

I Svenska Dagbladet skrev Agneta Pleijel:

"Breven har, som Zawall skriver, ”hittats ­utströdda över golv, nedtrampade av soldatstövlar, eller gömda på vindar och arkiv”. De flesta av Schulz adressater är okända här, men tack vare Zawalls notiser ger volymen ett levande porträtt av honom som person, hans krets och tiden, som är 30-talets ominösa uppmarsch mot andra världskriget. Schulz är värd en central position i mellankrigstidens fruktbara mylla, tillsammans med namn som Freud, Kafka, Musil, Einstein, Rilke, Werfel, Tucholsky (många var judar)."

"För första gången kommer nu hans brev och essäer ut på svenska, i översättning av Emi-Simone Zawall. Det är en kulturbragd, och en utmärkt chans för oss att lära känna Bruno Schulz lite bättre." (Ulrika Knutsson i GP)

Ur en recension jag skrev när boken utkom:

Jag har förstås fäst mig vid många olika aspekter av författarens liv och verk. Just i Gläntas utgåva stannar jag upp vid en livslång problematik för mig själv och funderar mycket på vad som sägs om den. I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."

Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 

Från Sanatoriet Timglaset. Ur boken.