Idag vill jag som sommarläsning rekommendera en bok som följt mig sedan 1980-talet. Czesław
Miłosz (1911 - 2004) har jag uppmärksammat många gånger i bloggen. Som poet, som prosaist, som essäist. Hans författarskap var mycket rikt.
När man åldras börjar man om från början. Tidigt började min läsning av Czesław
Miłosz. Han var en av de första författare jag fick äran att recensera när jag
började som frilansare. Han hade fått Nobelpriset 1980. Året därpå utgavs hans Mitt
Europa av Brombergs förlag i svensk översättning av Stellan Ottosson. Det
var den jag skulle recensera sedan jag börjat med Issadalen. Och så kom
alla de andra böckerna.
Nu känner jag tiden krympa och livet drar ihop sig i en blandning av väntan och
uppgivenhet. Naturligtvis går jag då till Czesław Miłosz igen. Mitt Europa kom
för tio år sedan i en fin nyutgåva i serien Nobelklassiker. Richard Swartz
skrev ett högst angeläget förord och jag läser i det:
I ungdomens Vilnius växer han upp tillsammans med polacker, litauer, judar, ryssar eller tyskar, en erfarenhet som gör honom otillgänglig för all slags nationalism. Den polska, uppsydd på historiens eget stoff, ofta en uniform eller en tvångsjacka lik, passar honom illa; han vägrar att dra den på sig. Många skulle aldrig förlåta honom för det.
I stället skriver han någonstans att nationalismen är "farlig" och att den nationalistiska doktrinen är vad som etableras "när alla andra svikit".
Skulle man inte med just dessa ord kunna bilda sig en uppfattning om det som sker i Europa just nu, och därtill bättre förstå varför? Hur svikna kan vi bli utan att tappa fattning och kontroll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar