Bästa sommarläsningen, avsnitt sex: Nina Bouraouis Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

 

Nina Bouraoui är en av få författare jag läser allt av. Det vill säga allt som är översatt. I hennes fall är det många böcker, och det ska vi tacka Elisabeth Grate för. Här kan du se allt som förlaget givit ut av Bouraoui.

I hennes författarskap ser jag två trådar som löper genom böckerna, två trådar som också är tematiskt bärande. Först och främst den identitetsklyvande insikten att vara både europé och arab. Hon har, oavsett var hon befinner sig, Algeriet i sina tankar, i sina uttryck. Fransyska är hon förstås med samma självklarhet. Den andra tråden är den som handlar om sexuell identitet. Den blir kanske särskilt framträdande i den här boken, eftersom den är uttalat självbiografisk.

Bokens titel, Alla människor har av naturen ett begär att få veta, är hämtad från Aristoteles Metafysiken. Den är tillägnad hennes föräldrar, vilket också blir en tydlig markering av vad dessa dubbla identiteter bottnar i. Som läsare får vi verkligen veta, och kan vara förvissade om att hon i dessa korta texter och minnesfragment vill skapa en bild av sig själv som både bekräftar och ifrågasätter betydelserna i hennes omfattande författarskap.

”Det finns en homosexuell barndom. Den barndomen är min. Den svarar inte på någonting. Den förklarar sig inte. Den bara är.”

I den nya boken är således tematiken i sig inte ny. Tvärtom skulle jag säga att hon där, igen, kretsar kring det som upptar hennes tankar, ockuperar hennes minnen och tvingar henne, som av en inre kraft att skriva igen.

”Skrivandet och kärleken härrör från samma spänning, samma glädje, samma förtappelse. Jag är rädd för att skriva, liksom jag är rädd för att älska. Kärleken öppnar vägen till skrivandet, skrivandet följer på kärleken, blandar sig med den eller förstör den.”  

Citatet är hämtat ur Dockan Bella, på svenska 2005. Den boken är förstås central för hennes författarskap. Och den är central för oss som läser henne.

Och tidigare har jag om denna tematik i hennes författarskap skrivit:

Nina Bouraoui klyvs hela tiden mellan manligt och kvinnligt, mellan europeiskt och arabiskt, mellan skrivande och tystnad. Hon söker svar på denna klyvnad i just barndomen, där hon ”är Frankrike och Algeriet tillsammans.” Men det innebär också att själva grundproblemet finns där: ”Jag är allt. Jag är ingenting (…) Min kropp består av två landsflykter. Jag reser inuti mig själv. ” I Pojkflickan tycks motsättningarna upphäva varandra, hon blir bokstavligt talat ingenting. Mellan de olika identiteterna tycks hon bygga sig en ny, och basen för den är ensamheten.

När hon är ensam mildras både föraktet och självföraktet. I tystnaden börjar hon sakta formulera sig en identitet. Hon skapar sig en egen värld, bortom det kvinnliga och manliga, bortom det franska och algeriska. När hon skriver aktualiseras ändå söndringen. Är hon en blivande fransk författare eller en nordafrikansk, inom sig och inne i sitt språk bär hon på två länder och två ensamheter. Det är dessa ensamheter som skrivandet kan hindra, förminska, mildra. De kan inte utplånas, eftersom de är en beståndsdel av hennes jag. Identiteten är dubbel och söndringen evig. Men skrivandet kan, också för den som fruktar det skrivna språket, både skingra skräcken och förstärka livskraften. Så paradoxal är litteraturen, och för Nina Bouraoui tycks den paradoxen vara själva vardagen.

Låt mig avsluta med att säga, att Alla människor har av naturen ett begär att få veta är en omsorgsfullt slipad pärla. Här har Bouraoui noga vägt varje ord innan hon valt det. Det är kanske förklaringen till ett berättelserna i sig röjer djärvheten i minnet, men också skönheten i språket. Det är rörande att följa tonårsflickan Nina ut i den farliga storstadsnatten. Hennes jakt på en kvinna att komma fysiskt nära är både sorglig och upplyftande, så som våra tonårsberättelser alltid är. Kärleken ska visa sig vara ett svårhanterat djur som lika ofta hugger, som de låter sig klappas och smekas. Klyvnad, helande, dröm och verklighet, allt detta får man hos henne i en tid som helst framställer livet som en strävan efter renhet och politiken som ett val mellan svart och vitt.