Civilisationens förfall och undergång

Kommentar? Tack till Stefan.

 

Vad betyder ordet sönderfall, vad innebär en civilisations långsamma död?

Imre Kertész skriver i Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg):

”Kultur, universalitet, andlighet, verklighet, liv. Tillvaron bortom kultur, icke-kultur: atomiserad, tragisk, sammanhangslös och absurd tillvaro, stillös tillvaro, skendöd, som mycket snabbt kan följas av den verkliga”.

Oswald Spenglers bok Människan och tekniken. Bidrag till en livsfilosofi  handlar om hur vi människor förändras av det moderna samhällsbygget, hur maskinkulturen påverkar och formar oss. Från bokens baksidestext vill jag citera ett illustrativt stycke:

Sin svartmålning slutar Spengler med en uttrycksfull och vältalig bild. Det är soldaten som stod kvar på sin post i Pompeji därför att ingen avlöste honom och dödades av lavan hellre än att svika sin plikt. Det är, menar de store tyske filosofen, en motsvarighet till hela vår västerländska kulturs ofrånkomliga öde.

Förväntas vi således bli stående på vår post medan allt faller samman runt oss? Vad som förväntas kan vi lämna därhän och istället konstatera att det är just det vi gör.

De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet.

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet. Denna så kallade kamp, som vi efter tycke och smak kan kalla något helt annat, är själva den civilisatoriska förfallsprocessen, när den politiskt beskrivs och analyseras.

Nog vet kineserna, denna väldiga civilisation på uppgång, vad det är de ser hos västerlandet. Nog förstår de vad vi själva saknar en djupare förståelse av.

I England - det är några år sedan - läste jag en undersökning som gjorts i skolorna bland unga tonåringar. Andra världskriget? Det ägde rum på 1970-talet. Så löd ett mycket vanligt svar. Vad är det vi alls har rätt att tro om framtiden? Kalla mig inte svartsynt, så ljust ser jag inte på det.