 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vad i hela friden skulle jag kunna göra
för att förhindra islamisering och demografiska/sociala hot? Inte ett skvatt.
Det fattas inga avgörande beslut i demokratins valbås! Det finns inga metoder att
påverka maktens inre cirkel, oavsett om försöken görs i Stockholm eller
Bryssel.
Ett större problem är nog den bedrövliga nivån på alla offentliga samtal. De skulle vara demokratins livsluft. Vad är de? Jag blir
rent fysiskt illamående om jag råkar sätta på en nyhetssändning eller läser en
"debatt" på nätet. Det är som om alla - verkligen alla -
bestämt sig för att allvar och mening kan mätas i antalet glåpord och
förolämpningar.
Och så en tung, existentiell trötthet. En ovilja att återinträda
i den stängda världen. Vad hade jag där att göra? Jag befann mig där av ett
enda skäl: jag var medskyldig, lystet "engagerad" och av frilansandet
för alltid mediaskadad.
Ska de tekniska möjligheterna köras till tippen? Det är den frågan som hänger
över mig varje dag. När jag vandrar i viken finns det absolut inga
meddelsebehov, inga behov ö.h.t. vid sidan av tillgången till nätbanken och
mail-funktionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar