 |
| Korsholmen vid Ivösjön. Mobilfoto: T.N. |
Det nya Sverige vill jag inte leva i. På Korsholmen talar jag med en man som är något äldre än jag. Han minns sina somrar i en vik, dit arbetarklassens barn alltid cyklade om somrarna. Det var hans Sverige. Han vill inte heller leva i Det Nya. Jag drar mig till minnes det Malmö där barnen kunde vara utomhus utan risk att bli skjutna.
Måndag eftermiddag i min nuvarande stad: en man blir nedslagen, svårt misshandlad och rånad. Förbipasserande tror att han är sjuk och larmar ambulans. De ser direkt vad som hänt.
I grannstaden sprängs en bil natten till måndagen. En bil ytterligare sprängs natten till tisdagen.
Jag flydde Malmö på 1980-talet för att jag och familjen skulle slippa Det Nya Sverige. Det hann ikapp oss. Nu är det barnbarnen som fruktar det här. Överallt finns det skäl att frukta det. Inte minst i dess våldtäktsform.
Det rimligas konst står sällan att finna i det mänskliga. Det mänskliga formeras under olika ismer, ger sig själv namn som ska lysa mot omgivningen, men oavsett vad den kallar sig slutar den i samma självmotsägelse: ingen frihet eller all frihet, beroende på vem som skriver ner berättelsen, all frihet eller ingen frihet, som pendelrörelsen mellan individen och massan, eller som den mellan boktryckeriet och tortyrkammaren. Varje system jag sett i mitt liv har uppvisat samma typ av absurditet: inbyggt i dess författningar har det, bakom alla de vackra orden, funnits mekanismer som antingen bejakat tygellöst barbari eller total frånvaro av tanke-, yttrande- och tryckfrihet.
Valde svenska folket verkligen det vi nu lever under? Den bistra sanningen är ja. Svenska folket gick snällt till valbåsen och kommer att göra det igen. Någon erfarenhetens visdom existerar inte.
De valde detta med hjälp av den där papperslappen de villrådiga stoppar i valurnan vart fjärde år. Kunde de gjort nåt annat?
SvaraRaderaHela systemet är riggat. Sann demokrati (folkomröstningar i lokala frågor) existerar inte. Allt överlämnas till övergödda charlataner som skamlöst lovar att "knäcka gängen", men som inte menar ett ord med det. Minns en intervju med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson för några år sen. Han ställde till svars för den utveckling som börjat då och nu blommat ut för fullt och hade fräckheten alternativt dumheten att försvara den misslyckade omorganisationen av polisen och utlova framtida vinster med den.
Rent skitsnack. Och det insåg han. Ingen kan vara så dum att han inte redan då kunde dra ut konsekvenserna av den krackelering som redan då pågick för fullt.