söndag 18 juli 2021

ESSÄ. Nr 9. Filmen som försvann

 

Efter en period av närmast outhärdlig hetta och passivitet kommer en vind genom mitt landskap i nordöstra Skåne. Ett närmast komiskt intensivt åskväder pågår i mer än en timme för att sakta mattas av, efter att knallar med samtidiga blixtar fått mig att hoppas på svalka. Och den kom.

 

Då var tiden inne att läsa nya numret av tidskriften Essä. Med temat Filmen som försvann är det gästredaktören Ludvig Hertzberg som låter fyra författare skriva om och runt Mauritz Stillers film Den landsflyktige och den litterära förlagan hos den finlandssvenske författaren Runar Schildt.

 

Tre av numrets medverkande har finlandssvensk anknytning: Susanna Alakoski, Tatjana Brandt och Kjell Westö. Jan Holmberg som öppnar numret är filmvetare och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Tatjana Brandt är född i Åbo men bosatt i Helsingfors. Där bor och verkar också den allt populärare författaren Kjell Westö, nu aktuell med romanen Tritonus, vilken belönades med Svenska Yles litteraturpris 2020.

 

Filmhistoria är inte mitt ämne, men ett omfattande umgänge med film - under pandemin i dvd-format i avsaknad av fiber - gör ändå att jag betraktar mig som cineast. Således bör jag inte skämmas över att nedteckna dessa rader.

 

Jan Holmberg tar ifrån mig alla förutfattade meningar om vad detta tema skulle innehålla. Förvisso är numrets film försvunnen, endast fragment kvar och tidskriften har den goda smaken att lägga med särtryck av filmaffischen och en programskrift från Svenska Biografteaterns Filmbyrå, från1921.

 

Holmberg vandrar, fri i tanken, från Den landsflyktiges internationella framgångar - såld till över trettio länder -

till tankar kring världens sju underverk, till såväl Diderot som Marguerite Yourcenar och Walter Benjamin.

 

Min första association är filmens och novellens tema med de landsflyktiga ryska överklassmänniskorna som står utan annan rikedom än en päls de avser att sälja, går till Irène Némirovsky, som efter ett tragiskt öde i Paris och död i förintelselägret Auschwitz, fick en postum läsekrets med sin roman Storm över Frankrike och en serie andra böcker. Att ta sig från bolsjevikernas Ryssland var en sak, framtiden kunde ändå vara ytterst farlig, oavsett om man som Némirovsky mötte döden på 1940-talet, eller som filmens Zoja redan under revolutionsåren hamnar i ett kaos som leder till döden.

 

Jag tycker att Susanna Alakoski elegant anknyter filmens tematik med samtiden. Även om hon ibland befinner sig nära den politiska retoriken är det ändå den urgamla, bibliska tanken och insikten om att taga vara på sin broder, som leder henne från Zoja-karaktären till  en bangladeshisk poet som lever i svensk exil, rader av tacksamhet från Pablo Neruda och sedan aktivister som ibland är så spektakulärt profilerade att de överröstar sig själva. Alakoski avslutar med Jilla Mossads rader:

 

"Glöm varifrån jag kommer/ Vi liknar varandra väldigt mycket/ när vi förvandlas till stoft."

 

Tatiana Brandt minns sina bioupplevelser av hur film och filmmusik intar en människa. Så ställer hon dåliga filmer och dålig litteratur mot det som är bra. Och som finlandssvenska har hon förstås läst Runar Schildt och resonerar särskilt kring hans gestalt Meerwolf i Zoja. 

 

Vilken betydelse har det judiska? För Stiller naturligtvis stor betydelse. Brandt funderar mycket på den onde bankiren: "Alla falanger hatade kapitalister i början av 1900-talet. Judiska bankirer var fascismens älsklingsfiende och kommunisterna lutade åt samma håll." Jag skulle vilja säga att kommunisterna inte bara "lutade" utan att de drevs av samma antisemitiska tankegods som fascisterna. Resultatet av nationalsocialismens praktik säger i fetstil varför det är hälsosamt att analysera dessa tre totalitära traditioner på samma sätt, och se hur de hänger samman, och inte är varandras motpoler.

 

Numrets höjdpunkt är förstås Kjell Westös text. Vid sidan av Holmbergs inledande text förmår den analysera det tidiga 1900-talets sociala, politiska och kulturella förutsättningar för prosan och filmen. Helsingfors var en liten stad, mycket som skulle bli centrala stadsdelar var då ren landsbygd. Befolkningen var mycket liten. Westö stiftade bekantskap med Schildts författarskap redan som sjuttonårig gymnasist. Han tycks minnas dem starkt och har analytisk direktkontakt med dem, såväl tematiskt som estetiskt.

 

Novellen Zoja utspelar sig i en småstad, Westö föreställer sig Lovisa, men tänker själv på Ekenäs. Det är i en sådan miljö den ryska emigrantfamiljen framträder.

 

Han betraktar Zoja som en bortskämd människa som ändå har en inre resning inför sitt öde.

 

Så nog är det lätt att förstå att Essä, också med en gästredaktör, framstår som unik i den svenska kulturtidskriftfloran. Och alldeles egen i sitt återkommande upplägg med en central text som analyseras och diskuteras av fyra medverkande.

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar