Hans Boij: Volym 47. Tillkommet. Dikt och tanke. 384 sidor

Det vackert helvita, lackerade bokomslaget

 

"Att komma till Himlen. Uppgå i...i.../ Religionernas konkurrerande mallar./ Att komma till kyrkogården,/ det sekuläraste av slut?" (ur Volym 47. Tlllkommet)

 

Hans Boij, född 1939 i Vasa, Finland, är en högst speciell författare. Han debuterade redan 1965 med Sviternas tal på Bonniers, boken som Ingemar Leckius i Aftonbladet beskrev som "På ett obestämt vis löftesrik".

 

Allt han skriver andas inte minst stockholmsk verklighet, det var dit han kom 1960 efter att ha varit bosatt i bland annat Toronto och New York.

 

"Jag har bott i Stockholm sedan 1960, men jag längtar fortfarande tillbaka till  hembygdens Vasa. Alla ester blev av med Estland i samband med andra världskriget. En del för att de flydde, en del för att Sovjetunionen tog över landet. De längtade tillbaka, varför skulle inte jag få längta till Österbotten? Jag har alltid två kappsäckar redo hemma, för att kunna flytta tillbaka" sa han i en större intervju 2013, gjord av Peter Björkman.

 

Jag menar nog att man kan känna denna längtan i mycket av det han skriver. Att kalla existentiell ensamhet för melankoli är inget ovanligt, och den präglar Boijs skrivande, trots att har ett långt arbetsliv bakom sig. Det är skrivandet som är livsmeningen. Utan papper och penna skulle vi inte få ögonen på Boij. Hans papper och penna!

 

Min första kontakt med honom gick genom hans nära vän Anne-Marie Berglund. Under åren har vi lärt känna varandra allt bättre.

 

Hans Boij är en för samtiden ovanlig människa. Han har aldrig omgett sig med några digitala maskiner. Varken dator, digital-television eller mobil finns i hans liv. Sina texter skriver han för hand när han sitter på något av Stockholms fik. En gammal bekant till honom skriver in manusen och de utges som bok genom Bokmaskinens försorg.

 

Det kallas lite nedlåtande att "ge ut på eget förlag". Låt mig då påpeka att vi är många som publicerar oss just så. Varför gå omvägen över ett privat företag som kallas förlag, när vi med dagens teknik befinner oss väldigt nära den färdiga boken. Hans Boij gör så. Jag gör det också.

 

Om samlingen Versus, som utkom 2012, skrev Stig Larsson en större recension i Expressen, där han bland annat konstaterade: "När den är som bäst tar den för några sekunder liksom andan ur en - lite som hos Tranströmer eller Lennart Sjögren." Ändå är Hans Boij okänd för de flesta. Lovord på kultursidor äger tyngd när de uttalats av kända människor, som Stig Larsson.

 

Men jag vill hävda att drivkraften naturligtvis är en helt annan, nämligen det inre behovet att ta till orda. Man kan inte göra det bättre än genom det dagliga skrivandet, harvandet med det som livet utgörs av. Hans Boij arbetar just så. Envetet. Ohejdbart.

 

Den nya samlingen är inte annorlunda än alla de tidigare, som nog upptar en hyllmeter här hemma. Det är högt och lågt i osorterad blandning. Det är egna tankar i lika hög grad som kommentarer till det mediala flödet. Finns det någon som läser Dagens Nyheter så noggrant och kritiskt som han? Att öppna en ny bok av Boij är alltid ett äventyr. Om än stil och estetik känns igen kan man aldrig veta vad som konkret väntar.

Men allt är inte nyhetsrelaterat eller upphämtat ur den mediala världen. Det finns alltid hos Boij en reflekterande och fintstämd sida, också i den nya boken. Jag läser och fascineras av dikter som Bevåg med dessa rader:

 

"De tillfällen då man / inte rår över sig själv/ måste man börja acceptera/ som delar av sig själv./ Jag är ingen annan än jag" eller dessa rader som också kan läsas ur den ålderdom som raderna ovan skvallrat om:

 

"Att vara en gammal man/ som sett bättre dagar,/ det vill säga dagar/ som aldrig kom, är/ att ha det som nan/ bäddat. Man sliter inte/ längre med frågan. Det/ gör andra och för dem/ saknar man förtroende./ De slår undan benen för/ en. Det är det som gör att/ man är en gammal man/ som sett bättre dagar:"

 

Hans tillbakablickar på både  barndom och vuxenliv är inte sällan gripande, som i detta avsnitt:

 

"Som barn, som ung/ hade jag aldrig en/ kompisrelation till/ någon vuxen. Och så var/ jag själv vuxen. Hur gör/ man? Min far i Vasa hade/ hade jag besökt två gånger./ Uppvuxen utan TV; filmer/ man såg i den åldern/ inga relationsdramer; inte/ hade mor några herrbekanta./ En scoutledare bjöd hem/ grabbarna för att/ visa smalfilm i bostaden/ bakom Gamla kyrkan och/ det gick upp för mig/ att det fanns ett antal/ oanade umgängesformer/ som kunde tillämpas - "

 

Är du intresserad av att läsa den nya boken i lugn och ro kan du skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så vidarebefordrar jag det till Hans Boij.