 |
| Foto: Astrid Nydahl |
I början av helgen läste jag Lars Anderssons nya roman, Nu heter den. Inledningskapitlen är mycket fina. Jag känner igen språkmästaren och minns alla hans fina böcker, där Löv till läkedom 1986 blev särskilt betydelsefull för mig, men också Vattenorgeln 1993. Man kan rentav se likheter mellan 1980- och 1990-talens böcker och Nu.
Jag ska inte recensera den, utan nöjer mig med att säga att bokens huvudperson Sten Wadh, och berättelsen inledning är lovande, men efterhand går den vilse i skildringen av grannen, som han ger namnet Bat Seba, och hennes son, samt de rätt så trötta avsnitten om fiskandet och Napp och Nytt.
Nå, det hela rinner ut i sanden och den avslutande fiskeberättelsen säger mig ingenting, om nu inte Bat Sebas son ska vara metafor för något när han ligger intrasslad i fiskenätet i vattnet. Wadhs engagemang i kyrkorådet, dit han valts på en valsedel för SD som han själv fyllt i, slutar också den utan rimlig avrundning. Den som tror sig få en skildring av hur SD arbetar kyrkopolitiskt och vilka komplikationer det leder till bland kollegor och andra, får dessvärre vänta förgäves.
Av svensk-vietnamesiskan Nu Bergdahl som skrivit till Wadh för akademinsk vägledning syns inte ett spår, hon försvann oförklarligt tidigare i boken.
Har din fru Astrid haft utställning på sina foton? Enligt mitt enkla förmenande är de fantastiska = en höjdpunkt att njuta av dem på nästan daglig basis.
SvaraRaderaJa, det har hon, med svartvita foton. Hennes foton är en del av vår vardag.
SvaraRadera