Foto: Astrid Nydahl |
Lusten att läsa. Lusten att vandra. De två står inte i motsättning till varandra. Inte heller diktandet och vandrandet. Det och mycket annat står klart efter läsningen av Rebecca Solnits bok Wanderlust. Att gå till fots (Daidalos, översättning av Helena Hansson och Djordje Zarkovic). Solnit gräver sig ner till vandrandets tidiga kultur och finner där pionjärer som William Wordsworth som skrev poesi i huvudet medan han vandrade, ofta tillsammans med systern Dorothy.
Solnits
berättarstil är dels essäistens, dels historikerns. Hon visar hur
Rousseau lägger den filosofiska grunden för vandrandet, och hur andra
senare anknyter till honom. Rousseau hade i sina Bekännelser
skrivit: "Jag kan endast tänka gående; så snart jag gör halt, upphör jag
att tänka, och för att mitt huvud skall komma i verksamhet, fordras
det, att mina fötter göra det sällskap."
Solnit
går till de stora naturromantikerna och människor som strävat efter
såväl det solitära som det tysta, de som lärt oss så mycket om möjliga
alternativ till den konsumistiska livsstilen. De finns redan i den
historiska, engelska övergången mellan de privata parkerna och
trädgårdarna, och i förlängningen ut i vildmarken, de finns i
nordamerikanska mäns skogsliv (Thoreau är förstås central i det
sammanhanget, inte bara med legendarisk Walden utan också med en text som Konsten att vandra).
Solnit visar hur vandrandet också markerade en övergång mellan en tid
då England var farligt och när det blev relativt sett tryggt att vara
ute i. Och så säger hon att syftet med vandrandet kunde vara både en
pilgrimsfärd med ett uttalat mål, och ett mållöst där upplevelserna
utmed vägen var det viktiga.
Den
verkliga rikedomen finns i Solnits introduktioner och analyser av en
rad författare och tänkare som kanhända är mindre bekanta hos oss.
Sådana som John Muir med A Thousand Mile Walk to the Gulf (postumt
utgiven 1914), samtidigt som hon understryker att det inte finns någon
knivskarp gräns mellan vandringslitteratur och naturtexter.
En
rad moraliska och politiska infallsvinklar diskuteras också. Bland
annat berör hon det faktum att det allmänt ansågs vara en dygd att
vandra, att man förmodligen då skulle bli en "bättre människa" av det.
Att vandra tillsammans, två och två, kunde också lösa svåra problem, i
det att samtalet blev både intimt och avslappnat. Men också på det
individuella planet var vandrandet fördelaktigt; rörelse är bästa boten
mot melankoli ansåg till exempel redan Robert Burton.
Solnit
pekar på det faktum att många av genrens mästare inte nöjde sig med
själva vandringsberättelsen utan också predikade något för läsaren. Hon
nämner bland annat William Hazlitts On Going a Journey, Leslie Stephens In Praise of Walking, Robert Louis Stevensons Walking Tours.
I den senare hette det att "man måste gå i sin egen lunk och varken
trava ihop med en mästervandrare eller trippa i takt med en flicka."
Historikern G.M. Trevelyan skrev i Walking: "Jag har två läkare,
mitt vänstra ben och mitt högra". Man kan inte missförstå: vandrandet är
inte bara bra för själen utan också för kroppen.
Solnits
berör en rad andra områden som har med vandrandet (och
bergsbestigningen) att göra, men jag nämner inte resten här i
recensionen. Jag kan bara konstatera att Rebecca Solnits bok Wanderlust är
oerhört inspirerande. Man läser sig in i ett par hundra år av tänkande
kring privatägd mark, trädgårdar, parker och vandrandet som praktik och
tänkande. Jag rekommenderar den till var och en som nu märker att
sommarens dofter och värme lockar till just vandringar eller promenader.
Solnits bok blir en vän och inspirationskälla också sådana dagar.
![]() |
Foto: Astrid Nydahl |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar