 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”But talking about the future, a positive future, is difficult” George Steiner
Efter den senaste tidens turbulens - politiskt, nationellt och privat - har jag ställt mig
en nygammal fråga. Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den
är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig
närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?
Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag
vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att
säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster,
föreställningar och annat. Solitär blir
man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra
andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och
kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på
avståendets konst.
Vad är skillnaden på en individualist och en solitär? Om det nu alls finns någon sådan skillnad.
SvaraRaderaAtt kunna säga nej, att kunna avstå. Livsluften för en solitär. Men vad göra med dem i den omedelbara och närmsta kretsen som blir kränkta av ett nej, som tar det som en förolämpning?
Min erfarenhet säger mig att man först måste förklara. Hjälper inte det måste man följa sin innersta vilja och stå ut med de närmastes olust.
SvaraRaderaJa,så är det. Min erfarenhet är dock att det finns de, även av de allra närmaste, som inte förstår — inte vill förstå eller blir kränkta och arga även när man ärligt, lugnt och sakligt förklarar varför man inte vill delta. Det blir personligt för dem. Jag har svårt för sådana kvardröjande konflikter, även när de inte är mitt fel. Speciellt när det rör sig om familjemedlemmar/släkt. Men man får väl som du säger stå ut med deras olust i de fall ingen ömsesidig förståelse är möjlig.
RaderaUmgänge är en nödvändig kontrast för att uppskatta ensamheten med böcker och skogspromenader. Umgänge leder till starkt behov av flera dagars ensamhet. Känner mig alltid dränerad av umgänge. Ändå gissar jag att ingen skulle kalla mig introvert. För att jag är glad och skämtsamt på ytan. Under densamma den ledsne clownen. Min förebild är Arjuna i Bhagavad Gita som inte vill kriga, men som ändå uppmanas till det av Krishna. Japanen som inte lämnar sin ö trots att kriget är över, för han har inte fått en kontraorder. Beundrar också Mishimas politiska självmord dito Dominque Venners i Notre Dame. Och, ja, jag tvekade inför de sista exemplen, av förståeliga skäl, men här rörde det sig om icke-deprimerade som utförde en protesthandling, som den där buddistmunken i Saigon. Björn Ranelid har rätt: vi lever i ett krig. Än fungerar elen (hm?) och vattentillförseln, men det vilar något ominöst över hela horisonten. Inte bara min privata, vilket det förvisso gör, utan även Sveriges. Nåt skit är på gång. Kolla upp Yuri Bezmenov på YouTube!
SvaraRadera