Sörjer jag zinkdisken eller den nya ordningens Europa?

Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

 

Olseröd välkomnade oss. Det fanns inte en gren som rörde sig. Allt stod stilla som i väntan.

Varje sådan dag är en förberedelse. Jag tar emot den och jag förbereder mig. I tankarna har jag det europeiska skeendet, det som stör, upprör, förstör. Jag ska inte begränsa det till ett enda namn. Det vore att göra det mindre och betydelselösare än det är. I själva verket lever vi i svallvågorna av en pågående, gigantisk, civilisatorisk förändring. Det Europa jag mötte under de tidiga resorna finns inte längre. Sörjer jag zinkdiskarna i Prag och Lissabon? Sörjer jag stadskärnorna utan McDonald´s och H&M? Sörjer jag brunkolsröken och de krökta ryggarna? Jag sörjer förstås ingenting. Men jag vill vara medveten om att konsumismen som styrande samtidsideologi orsakar en annan form av krökta ryggar. Det som är profiterandets, kapitalets, gränslösa expansion är också krökta ryggar. Vi alla passar inte in i det mönstret. För att vi inte kan? Nej, för att vi inte vill!

Valet mellan zinkdisken och den billiga pilsnern då och likriktningens standardformat nu är just det att allt - från Kiruna till Rom, från Belfast till Sofia - ser likadant ut, innehåller samma varor och har samma syfte - allt, bokstavligt talat allt, finns inom en ram där inga val gives. Den som tror sig välja har bara svalt hela lockbetet. Den som hellre sett den energislukande epoken skrotad och turistindustrin ofödd vet också att valmöjligheterna är obefintliga. Det blir så mycket tydligare när vi reflekterar över att allt - inklusive människorna, vi själva - numera är varor. 

Är det av samma skäl som importen av människor från Asien, Afrika och Arabvärlden fortsätter? Behöver dessa gangsters som finns över hela vårt land exil och skydd? Är det inte i själva verket så att det är vi som behöver skydd mot dem? Statsministern lovade för någon dag sedan: ”Det intensiva arbetet med att trycka tillbaka den grova kriminaliteten fortsätter med full kraft och vi ökar takten ytterligare. Vi kommer aldrig att backa”. Finns det ett enda skäl att tro honom så länge klan- och gangsterimporten fortsätter?

Jag är ingen idylliker men önskar ofta att jag fortsatt det jag började för 45 år sedan: att fly, att befinna mig på flykt, att sopa igen spåren bakom mig. Det är snart dags för nya försök att finna ett boende för den sista tiden av livet. Var? Ingen aning. När? Snart.