Världen forsar förbi och ibland drar den husen och människorna med sig

Norrländska Storforsen. Foto: Astrid Nydahl

 

Storforsen må vara mäktig - inte minst i årets vårflod - men den ställer inte till de skador som floderna i nordvästra Tyskland nu gjort. Bilderna därifrån, liksom från Belgien och Nederländerna skvallrar om krafter som vi är helt hjälplösa mot.

Men själva världen forsar också förbi. Det blev jag påmind under fredagen. I receptionen till kliniken hade jag ett mycket stimulerande samtal med en albanska. Sjuksköterskan, under utbildning vid Högskolan här i stan, som skulle behandla och lägga om min tå var palestinska, vilket också ledde till intressant samtal. Hon var dessutom bosatt i det lilla skånska samhälle där jag kom till. Mina föräldrar bodde där, men flyttade till Malmö inför min födelse.

Väl hemkommen blev jag uppringd av passexpeditionen hos Polisen, för att jag skulle hinna få en tid för nytt id-kort och pass, innan mina nuvarande blir ogiltiga. Hon var från Bosnien - det hörde jag på brytningen och hon bekräftade det - och skrattade högt när jag bad att få hennes telefonnummer. Jag syftade på passexpeditionens, men hon trodde jag ville ha hennes privata.

Så gick vi till helg. Det är ibland mycket välkommet. Men just nu väldigt oroligt och laddat av ovisshet och frågor utan svar.