tisdag 31 augusti 2021

Talibanerna idag. En läxa för världen?

Skärmavbild. Talibaner idag, fullt utrustade med amerikanska uniformer och vapen.

"Taliban held a celebratory press conference from Kabul airport today, hours after the last American troops left. Zabihullah Mujahid, group's spokesman, hailed the retreat as 'a lesson for other invaders [and] for the world'"

Kan läxan vara militär? Ja, alldeles självklart. Ockupanter lämnar alltid det de försökt behålla. Det vet vi från varje sådant exempel i historien. Talesmannen har därför rätt, när han säger att dagens resultat är "en läxa för inkräktare och för världen".

När Talibanerna idag poserar i amerikanska uniformer och leker med amerikanska vapen, helikoptrar, truppfordon och annat, så gör de det för en värld som är mer än villig att beskåda. Beundra? Jodå, det finns också människor som beundrar Talibanrörelsen.

Det jag framför allt fäste mig vid idag var ett litet telegram som sa att kvinnliga programledare i radio tvingats sluta, och att musiken tystnat.


Nina Bouraoui: Om lycka (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Foto: Astrid Nydahl
 

Är det fånigt att säga att man har en fransk favoritförfattare? Må så vara, men jag säger det ändå: Nina Bouraoui heter hon. Jag vet ingen annan fransyska som med sådan envetenhet återvänder till kärlekens problematik och ljuvlighet. Hon har i hela sitt författarskap skildrat dualiteten mellan arabvärlden och det franska, mellan det manliga och det kvinnliga, mellan det som är hetero och det som är homo. Så har det varit i såväl skönlitterära böcker som i de självbiografiska.

Tack var Elisabeth Grates förläggargärning kan vi ständigt ta del av nya Nina Bouraoui-böcker. Den som kom 2017 på svenska utgavs i original i Frankrike 2002. När jag läser den känns den som en förstudie till allt som kommit sedan. Ändå är det ju inte en debutbok, den kom redan 1991 med Förbjuden betraktelse (svensk översättning 1992). Temat likna det som ska komma i de flesta framtida böcker: kärleken mellan två kvinnor, här konkret två mycket unga flickor/kvinnor, den spirande och kanske den allra första kärleken.

I centrum står Marie från Zürich, en stad hon avskyr. Hon är sexton när berättelsen börjar, vi rör oss i populärkulturens skarv mellan 70- och 80-tal. Allt som är tidsbundet registreras av epokens populära band och låtar. Vi blir påminda under berättelsens gång. Det är många flickor och pojkar som rör sig i Maries sociala vimmel. Men det är särskilt en vi ska komma att lägga märke till. Hon heter Diane och Marie känner både åtrå och kärlek till henne. Här hejdar Marie sig och funderar på vad omvärlden kallar flickors kärlek, ”Butchflata”; en sjukdom, en perversion, ett lyte, men hon söker skydd i musiken, hon blir Woman in Love med Barbara Streisand och sedan i sovrummet temanumret från Flashdance och Diane står drömd framför henne och ”snön beskyddar våra kroppar som inte sover längre”. Ofta är det redan för sent. Man förbryllas av den slutsatsen och tar sig vidare genom berättelsen. Men Diane har en pojkvän, Sorg, och Marie kan inte hjälpa att hon är förälskad, ”det är en fysisk lag”, och först när Sorg har lämnat Zürich och Diane berättar om hans sista ord, ”Jag har förstått, Diane, att du äcklar mig”, inser Marie att han faktiskt är svartsjuk. Så kan den se ut, som förakt, denna svartsjuka.

Om kärlekens naturlag och om kärlekens förlust skriver Nina Bouraoui som alltid med extrem skönhet och skärpa och med en virvel av känslor som övertygar direkt.  Jag läser henne som i ett rus, inte ens den sena och mörka natten får mig att sluta. Trots att det är två mycket unga kvinnor, ja man skulle egentligen kalla dem flickor, som allt kretsar kring tycks det som om allt detta också hänt i läsarens eget liv. Jag tar ett djupt andetag när jag mot slutet av boken kommer till funderingarna kring hetero- respektive homosexualitet. Maries mamma är chockad över vad hon fått höra och hon ställer Marie inför frågor som mer är anklagelser: ”Vad har du i huvudet? Är du alltså sådan?” Men Maria vet och hon tänker så vackert: ”Det är ingenting, homosexualitet. Det är ett påhittat ord. Det ligger i vars och ens natur. Det handlar om hud och möten (…) Det är betydligt farligare att bli förälskad, att det snurrar i huvudet, att inte kunna sova längre, att vilja kasta sig ut från terrassen.”

Så ställs allt på sin spets i Nina Bouraouis författarskap. Kanske är det där attraktionskrafter finns hos henne. Det går ju inte att kompromissa med kärleken och det är just det som gestaltas så mästerligt. Bokens titel säger också något om vad som händer när denna kärlek besvaras: då kommer den starka känslan av lycka, och det är för den man kämpar.

måndag 30 augusti 2021

Hur plåga varandra bättre?

Foto: Astrid Nydahl
 

Plågad av sjukdomar kastas man mellan glädje och undergångsstämning. Det är inget konstigt med det. Närmast en naturlag.


E.M. Cioran skriver i Utopins mekanism, i Historia och utopi (Symposion 1992, översättning av Jon Milos):

"Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sig i ett samhälle för att bättre kunna plåga varandra."

 

Som alltid hos Cioran finner man ju tankegångar som efter ett sådant påstående går djupare in på vad det handlar om. Cioran har konstaterat att ideologierna tar vid där man tröttnat på traditionella värden:


"När tiden är inne för en ideologi bidrar allting till att den lyckas, till och med dess fiender; varken polis eller polemik kan hejda dess expansion eller förhindra dess framgång. Den vill och kan förverkliga sig, växa fram, men ju mera framgångsrik den är, desto större risk löper den att tunnas ut. Så snart den kommit till makten töms den på sitt innehåll, dess resurser uttöms och de löften om frälsning den givit urartar till svammel eller till en skräckvision."

 


söndag 29 augusti 2021

USA:s politiska röra och Churchills ord som en påminnelse

Foto: Astrid Nydahl

Nog måste vi lära oss läxan av den nya tidens kaos. Det räcker inte att häckla nyhetssändningarna. Är det demokraternas önskan om popularitet som har lett fram till Sleepy Joes beklämmande agerande? Niall Ferguson är en av få jag läser som alltid leder mig in på konstruktiva och utvecklande tankebanor. Jag citerar här ur en ny artikel av honom. Den avslutas med en länk om man vill läsa hela.


»Masserne var kastet ud i uvidenhed … og deres ledere, som søgte deres stemmer, vovede ikke at tage vildfarelsen fra dem.« 

 

Sådan skrev Winston Churchill om sejrherrerne i Første Verdenskrig i bogen »The Gathering Storm«. Han erindrede bittert en »afvisning af at se ubehagelige kendsgerninger i øjnene, et ønske om popularitet og valgsucces uden hensyn til statens vitale interesser.«

Når amerikanere nu ser deres regerings forsmædelige tilbagetrækning fra Afghanistan og hører præsident Joe Bidens anstrengte forsøg på at berettige det synderlige rod, han har lavet, vil de måske med et vist ubehag genkende i hvert fald noget af Churchills kritik af mellemkrigstidens Storbritannien.

En bit längre fram i artikeln gör Ferguson en jämförelse mellan Churchills reflektioner kring den intellektuella elitens uppror mot imperiet, och USA:s ställning inför det kinesiska, ekonomiska och politiska hotet. Nazismen och Hitlerväldet växte fram ackompanjerat av britternas hån mot det egna landet. Ett sådant intellektuellt klimat var förstås särskilt gynnsamt för den som planerade storkrig i Europa, parallellt med Förintelsens första grundstenar. Den inre fienden är förstås i lika hög grad aktiv idag. Men vem är denna fiende? Talar vi om fysiska personer eller om idéer, ideologier och tankeströmningar som bidrar till nedgång och förfall. Kan det rent av vara så, som Ferguson skriver, att det bland Kinas diplomater och intellektuella finns ett sådant synsätt på USA?

En ret afgørende grund til, at briterne stod svagt i mellemkrigsperioden, var at den intellektuelle elite gjorde oprør mod imperiet og mere generelt mod traditionelle britiske værdier. Churchill erindrede med afsky den debat i Oxford Union i 1933, hvor man godkendte en formulering om, at »Dette Hus vil under ingen omstændigheder kæmpe for konge og fædreland«.

Som han bemærkede: »Det var let at latterliggøre den slags episoder i England, men i Tyskland, Rusland, Italien og Japan slog tanken om et dekadent og degenereret Storbritannien dybe rødder, som rykkede ved mange beregninger.« Og det er præcis sådan, de nye høge blandt Kinas diplomater og intellektuelle nu betragter USA.

Både nazisterne, fascisterne og kommunisterne havde god grund til at tænke, at briterne var ved at bukke under for selvhad. Mange britiske intellektuelle tog den sovjetiske kommunisme til sig, hvilket havde katastrofale konsekvenser for Vestens intellektuelle. Og imens var chokerende mange i den aristokratiske samfundselite tiltrukket af Hitler.

Niall Ferguson, historiker och senior fellow vid Hoover Institution. Artikeln publicerad i Berlingske.dk




Jubileumsdag, dvd-spelare, tidens gång

Foto: Astrid Nydahl
 

Igår, lördag, firade vi vår 27-årsdag. Tiden har jag inte märkt, men alla de åren kan avläsas i antal barnbarn och sjukdomar.

Under fredagen började en av husets värdefulla maskiner att visa tecken på stundande död. Eftersom vi ser film varje kväll året runt är dvd-spelaren viktig. Inget fiber i huset, inga möjligheter den vägen, och därför har vi alltjämt stor användning för vårt dvd-cinematek. Kvalitet rakt igenom. Så igår började vi jubileumsdagen med att köpa en ny. Oförskämt billig var den.

Sedan tog vi till havet, där regnet vräkte ner. För tredje dagen i rad blev det fika inne i bilen.

Firandet bestod i utsökt mat och ett gott vitt vin, Jacobs Creek.

Nå, undrar vän av ordning: hur kan du blogga om sådana banaliteter när världen brinner och människor mördas av självmordsbombare? Just därför! Hur skulle jag överleva om jag bara ägnade mig åt eländet? Jag gör det ofta nog.

Söndagen får bli avstamp för en annorlunda vecka. Redan på tisdagen ska jag besöka ortopeden på Hässleholms sjukhus där de ska bedöma eventuell operation.

lördag 28 augusti 2021

Erich Maria Remarque: Natt i Lissabon



Folkresningar är som stenar som man lyfter från marken, det krälar alltid fram en massa ohyra under dem. Det är lätt att skyla simpelheten med stora ord. (ur boken)

 

Jag läser en märkvärdig bok. Den är utgiven i en klassikerserie av Lindelöws förlag. I själva verket är det en nyutgåva med reviderad översättning. Den kom på svenska redan 1963 i översättning av Nils Holmberg. Många känner till På Västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Natt i Lissabon hade i alla fall inte jag hört talas om. 

Nederst i denna blogg citerar jag förlagets egen presentation.

Jag vill inte säga att detta är en storslagen skildring av de människor som flydde undan Hitlers regim. Men i det berättarmässigt lilla formatet är den riktigt bra. Romanen utspelar sig i just Lissabon 1942. Vid kajen ligger ett större passagerarfartyg som ska ta flyktingar till USA. En av dem som hoppas komma med blir tilltalad av en man som erbjuder honom gratis biljetter till färden. Det blir inledningen på en hel serie dramatiska berättelser under natten.

Förstås innehåller boken fina partier om Lissabon. Här till exempel:

Lissabon har om dagen något naivt teatraliskt över sig som fängslar och förtrollar, men nattetid är det en sagostad som stiger från havet mot höjden i en serie upplysta terrasser, så att man kommer att tänka på en festklädd kvinna som böjer sig ner mot sin älskare i mörkret.

Ja, så kan det låta. Vid flera olika tillfällen. Men romanen är så mycket mer än romantik planterad i den underbara portugisiska huvudstaden. Den är ett drama kring några av Europas mörkaste stunder på 1940-talet. Kanske också en varning inför framtiden. Inte kan vi vara säkra på att några fartyg ligger i Lissabon, redo att ta européerna i säkerhet ännu en gång.

När Erich Maria Remarques roman Natt i Lissabon börjar så träffas två män på en bar nära hamnkvarteren. Den tyska flyktingen Schwarz från Osnabrück har två båtbiljetter och två utresetillstånd, till sin fru och till sig själv. Men Schwarz har bestämt sig, dessa resehandlingar som är räddningen för att ta sig till USA, vill han inte använda utan ger dessa till romanens ”jag”, som själv lyckats ta sig ända fram till Lissabon under falsk identitet, men hans pengar är helt slut.

 

Båten som ligger vid kaj och väntar på avgång är, skriver Remarque, en Noaks ark i den europeiska syndafloden. Tyska Gestapo jagar sina egna medborgare som utan tillstånd, och på flykt undan armén, lämnat landet. Lyckas de hitta medborgarna någonstans i Europa så skickas de tillbaka till koncentrationslägren. Schwartz är en av alla dessa, som dock lyckas fly. Han har blivit angiven av sin fru Helenas bror. Natt i Lissabon är en av höjdpunkterna i Remarques författarskap och en gripande kärleksberättelse mitt under brinnande krig.

 

Bokens förord har Per-Olof Mattsson skrivit. Han är universitetslektor på Stockholms universitet, Institutionen för kultur och estetik. Här ett citat ur förordet:

 

”Remarque skrev mer än ett dussin romaner, många av dem av hög kvalitet och med förankring i tysk och europeisk historia från 1910 till 1950. Han sammanfattade det övergripande temat i sitt författarskap som 'frågan om humanitet'. Hans credo var individualistens: 'oberoende – tolerans – humor'. Han har kallats för 'militant pacifist'.

 

Det finns två missförstånd när det gäller Remarques författarskap. Det ena är att han bara en gång lyckades skriva en stor roman, det vill säga På västfronten intet nytt. Det andra är att han i övrigt bara skrev underhållningslitteratur. Det senare har svenska förlag sannerligen anammat under årens lopp med tanke på omslag, usel korrekturläsning och lansering.”

fredag 27 augusti 2021

Rick Rubins möte med Paul McCartney

Islamismens mordiska monster

Skärmdump från nätet
Ännu en gång har islamismens värsta soldater slagit till. Och i kombination med Joe Biden som amerikansk president kunde evakueringen av Afghanistan se ut så här. Jag behöver inte fördjupa mig i dödssiffran, som ju kommer att stiga betydligt över hundra. Men jag vill bara säga, att under de flesta år jag bloggat har denna terrorism varit ett ämne. I Europa - ja, också i Sverige - och runtom i världen. När talibanerna tog över släppte de ut alla fångar. Bland fångarna fanns de människor som utgör IS - K. Mordiska monster. Vi lär höra av dem igen.

Så sent som 2017 skrev jag denna om "islamismen, vad och varför".

torsdag 26 augusti 2021

Skjutningar, Alfons Åberg och ny Säpo-chef

Foto: Astrid Nydahl
 

Andra dagens morgon på Landön. I regn vandrade jag den lilla rundan i Persviken. Fika inne i bilen.

Jag noterar dagligen sedan en lång tid tillbaka hur den importerade brottsligheten florerar.  Om jag räknat rätt så har 32 av årets skjutningar hittills lett till döden. Den senaste igår i Linköping, följd av en ny skjutning på kvällen. 200 bilar brinner bort i ett utomhusgarage i Märsta.

Gunilla Bergström har avlidit, 79 år gammal. Hon har betytt så mycket för våra barn med sina Alfons Åberg-böcker. 

Charlotte von Essen blir ny Säpo-chef. Vad kan hon göra som ingen tidigare lyckats med? Kan hon få organisationen att ha bättre koll på IS-krigare och andra islamister som lever i vårt land? Tillåt mig tvivla.

Kvinnan som blev ett av tre offer för skjutningen på Gamlegården i Kristianstad har fått lämna sjukhuset. En kula gick genom munnen och slog sönder tänder, så hon har svårt att äta. En kula genom vänster arm har lett till skena och oanvändbar arm. Den kula som gick genom benet har ställt till liknande skador.

Är skyttarna gripna? Naturligtvis inte.

onsdag 25 augusti 2021

Carl-Göran Ekerwald: Det som inte finns (Karneval förlag)

Ekerwalds bok med omslagsmotiv från Albrecht Dürer, 1506.
 

 

Att läsa Carl-Göran Ekerwald är alltid lärorikt. Men utöver det något så ovanligt som en dialog, ibland också en argumentation kring det han skriver.

 

Vid 98 års ålder utkommer han nu med en alldeles märkvärdig bok om tron, begreppet gud och hur det genom historien gestaltat sig i olika traditioner, religiösa såväl som uttalat anti-religiösa. Bokens andra avdelning är, som han skriver, ”ur egen fatabur” nedtecknade minnen av barndom och ungdom i religiösa och närbesläktade områden.

 

Normalt läser jag stora mängder litteratur. Men 2021 har hittills för mig präglats av nedslående sjukdomar och därmed nästan ingen läsning alls. Just därför vågar jag säga att Ekerwald lärde mig det igen! Nu var det roligt att läsa!

 

Nå, Ekerwald går rakt på sak när han inledningsvis resonerar kring det som inte finns till men ändå har sådan makt. Han jämför med pausen i musiken:

 

”Vad är en paus? Tystnad. Tomhet. I pausen finns inget innehåll.”

 

Via nollan, det bortglömda och hjärtslaget går han så vidare till den fråga som sedan präglar hela boken:

 

”Man har försökt anföra Guds frånvaro som bevis på hans existens. Man säger sig ’sakna’ honom. Kan man sakna det som inte finns.”

 

Egentligen behöver inte detta klassiska problem vara så svårt som det alltid framställs. Ekerwald menar nämligen att det finns en mycket god förklaring. Det är således intet.

 

Nu följer en rad resonemang om intet, genom Goethe, Rousseau, Lacan, Fridegård, Hauge, Pascal, Ekelund, Hermelin, Eckhart, Eliot, Houellebecq, Sjulsson, Bruno, Tyndale och Boenhoffer.

 

Hos dessa – men också andra – finner Ekerwald partikeln/själen, intuitionen, senapsfröet, det magnetiska, etc.

 

Men, säger han, ”det har inte med trosbekännelse eller religion att göra”. Påståendet växer ur en av Jesus första predikningar: ”Guds rike finns invärtes i er”. Bland de entusiastiska bibelläsarna finner han förstås norrmannen Hauge, men också Sara Lidman. Ekerwald är tryggt förankrad i de ord från Gamla testamentet som säger att ”Guds ande bor inne i människan”. 

 

Detta kan man också kalla samvete. Vi vet alla vad dåligt samvete är. När det ger sig till känna kan det hålla oss nattvakna, det gör oss oroliga och vi skäms. Det enda det dåliga samvetet kan leda till är bättring och ursäkter. Vardaglig visdom. Här blir den satt in i sitt historiska, mänskliga sammanhang. Är det dåliga samvetet också Guds ande inne i oss? Jag tror att det är just det Ekerwald säger oss.

 

Vilken glädje för en pojke som var med i Missionsförbundets ungdomsavdelning, som växte upp med en mamma i den församlingen och en pappa med rötterna i Frälsningsarmén och som i tonåren tackade för sig och gick ut i den värld där ”förnuftet” sades råda. 69 år gammal kan jag bara avrunda med att säga: jo, jag tackar jag. Förnuftets värld är dränkt i blod, i förföljelser, massakrer och folkmord. Inte sällan har de skett i religionens namn.

 

 

Landön - återkomsten. Talibanliberalism och pensionstillägg

Mobilfoto 25 augusti: T.N.
 
Efter en hel sommars frånvaro tog vi idag till Landön. I duggregn och grå himmel blev det en fin återkomst.

Min darriga mobilbild kan bra sammanfatta stämningen. Ändå var det så upplyftande att komma tillbaka dit. Inga fientliga gester, bara tystnad och en vacker, grå horisontutsikt.

Igår fick jag besked om det beryktade "inkomstpensionstillägget" (blivande statsminister Magdalena Anderssons trumfkort). Jag får 25 kronor i månaden. Minus skatt, fattas bara annat! 

Men det är verkligen ingen tid för klagan, jag noterar bara den djupa ironin i hennes uttalande, "alla ska ha en bra pension". Undrar vad innebörden av det är för henne själv.

Dramat i Afghanistan fortsätter. Jag såg talibanernas presskonferens på BBC igår. Det var en föreställning så hårt media-stylad att han framstod som en mer eller mindre liberal politiker. Till en orolig kvinnlig journalist sa han, "åk hem till din provins och utöva ditt yrke som vanligt". Vi lär inom kort få se vilken betydelse sådana ord har.

tisdag 24 augusti 2021

Vanlighetens dilemma

Foto: Astrid Nydahl

Ska man sträva efter att vara vanlig? Det har i hela mitt vuxna liv varit en absurd tanke. Ty vad är det vanliga om inte just konsumismens gift, den politiska underdånigheten, viljan att vara till lags och att aldrig yttra en avvikande uppfattning.

Jag har oftast inte kunnat förstå ordet vanlig på något annat sätt, om det handlat om livsväg och personlighet.

Men så läser jag nu Carl-Göran Ekerwalds nya bok Det som inte finns (recenseras här i bloggen inom kort):

"Sufierna betonar vikten av att man är 'vanlig' och inte skiljer ut sig. Attar säger rent av att om ditt tänkesätt inte stämmer med majoritetens, så se till att du lägger om kursen. - Under alla förhållanden är meningar och åsikter av föga betydelse."


 

måndag 23 augusti 2021

Valzhyna Mort: Musik för de döda och återuppståndna (översättning av Ida Börjel, Nirstedt/Litteratur)

  

”Finns det något vackrare än natten i ett sovjetiskt höghusområde?”, frågar den Belarus-födda poeten Valzhyna Mort i sin nya, till svenska översatta bok, Musik för de döda och återuppståndna.


Det slår verkligen an en ton för boken. När Mort fortsätter berätta om Hjältestaden Minsk, där dessa sovjetiska höghus ligger, blir det via dofterna, mödrarnas parfym och hårspray, urinstanken i hissen. Dofterna, orden, begreppen skvallrar alla om det totalitäras miserabla vardag. Det var påbjudet att inte bara säga Minsk, utan just Hjältestaden Minsk, och gatan de bodde på var i själva verket en aveny, döpt till Pravda. Således levde man på Sanningsavenyn. Orwell är sedan länge passé. I det samtida Belarus är det påbjudna språket granne med batongerna som slår, ”polisbatonger, höjda som svart vete i stormen”.


Valzhyna Morts första samling på svenska var Tårarnas fabrik (2007, översatt av undertecknad från engelska, utgiven av h:ström). Förlaget har alltså fel när de säger att den nya är hennes första bok översatt till svenska. I mitt förord till den boken skrev jag:

 

”Jag tror att Valzhyna Morts genombrott i USA har att göra med hennes recitationer. Hon är inte och vill inte vara en poetry slam-poet. Hon är snarare en beat-poet, en ung syster till Allen Ginsberg, som hon också jämförts med i amerikansk press. När hon läser gör hon det med sådan intensitet – dikterna kan hon ”by heart”  – att man som åhörare knappast kan vara oberörd. Och det är i själva uppläsningen som det korta avståndet mellan viskningen och vrålet gestaltas. Här talar en kvinna utifrån sitt eget liv till var och en av oss, hör upp säger hon, detta vill jag att ni ska veta, och jag vill att ni lyssnar noga. Och det gör man. Man gör det av samma skäl som man alltid lyssnar till poeter där den djupt individuella erfarenheten tycks transformeras till något giltigt för alla och envar.”

 

Valzhyna Mort lever i USA sedan många år. Den nya samlingen är tillägnad hennes dotter Korah. Den vilar stabilt på den belarusiska uppväxten hos mormor. I dessa minnesliknande dikter framträder både en individ och ett samhällskollektiv. I dikten Singer förstår man betydelsen av en symaskin, tillgänglig för att sy flickans kläder,

 

”samma trådar som syddes in i min kjolar/ mina underplagg, första behåar. Lukten/ som kom från trådarna du så länge hade/ sytt in, dragit ut, sytt tillbaka in i kläderna/ som höll ihop män som hade fallit isär/ utan kläder. Samma trådar mellan mina ben!”

 

Valzhyna Mort är långt borta från Minsk, och samtidigt oerhört solidarisk med sitt ursprung i staden. Det är så självklart att hon är en av demokrati-aktivisterna! Men europeiskt berest som hon är, kommer här också motiv från en vinter i Rom, i den fantastiska långdikten Musik för flickröst och bison, i vilken hon har sidoblicken ironiskt fixerad vid ursprunget:


”Belavezja delas mellan Belarus och Polen, med en gränsdragning som löper genom skogen. För tydlighets skull kommer vi att referera till denna gränslinje som en smärttröskel.”

                                     

Och i diktens andra avdelning:

 

”I Rom hade jag för vana att ta med böcker på mitt språk, skrivna av författare som ingen i väst någonsin läser, till en simbassäng i ett lokalt gym. Svettigt italienskt kakel, neonblått vatten, tyst som på ett museum, och en naken (nästan) europé som står, går, förbereder sig på att hoppa.”


Mort på besök i Skåne. Foto: A. Nydahl

I bokens efterord skriver Mort med en återblick på Sovjetunionens fall, då hon själv gick i femte klass. Där och då, om inte förr, står det fullkomligt klart hur Belarus präglats av kriget, det stora, och hur platser och byggnader reser sig som påminnelser. Det är i denna tillämpade mytologi som medborgarna – unga som gamla – blir symboliskt eller rent handgripligt fängslade av den brutala diktaturen. Hennes berättelse om klasskamraten Maxim Znak, en politisk fånge till synes okänd i omvärlden, men för henne själv ett självklart ämne att belysa skeendet genom. Att skriva om de enskilda offren blir därför samtidigt att understryka allvaret i det som pågår. Den senaste eruptionen i landet kommer att följas av fler.

 

Att läsa Valzhyna Mort är både att komma den bästa poesin nära, och att informeras om vad som pågår i ett land alldeles nära oss. Därför är det ingen överdrift att säga att hennes författarskap är ett av de viktigaste. Ida Börjels översättning håller hög klass.


***

 

Belavezja är namnet på en skog. Där undertecknades det avtal som innebar Sovjetunionens upplösning 1991.

Rännstensrapport

Foto: Astrid Nydahl
 

Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna fulla med tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med reklamfula kepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.

Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden och jag möter mig själv i skyltfönstren, lätt förklädd till småborgare på jakt efter nya intryck. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.

 

 

lördag 21 augusti 2021

Gestapos fångläger i Danmark och lärdomar för framtiden

 

Henrik Skov Kristensen: Gestapos fangelejre i Danmark. Horserød 1943-44, Frøslev 1944-45 (Gyldendal)

 

”I begyndelsen af august 1943 meddelte tyskerne, at sabotører, der vid tysk krigsret var var idømt straffe på over otte års fængsel, skulle sendes til afsoning i Tyskland. Pga danske protester blev kravet stillet i bero (…)”

 

Vi vet en del av vad som pågick i Danmark under den nazi-tyska ockupationen. Men att vi har kunskapsluckor är lika självklart det.

 

Henrik Skov Kristensen, född 1953, är historiker och sedan 32 år tillbaka chef för det museum som finns i Frøslev-lägret. I sin 742 sidor tjocka, nyutkomna bok berättar han om perioden från 29 augusti 1943 till och med maj 1945. I augusti 1944 flyttade tyskarna Horserødlägret på Själland till det nyetablerade Frøslev-lägret vid Frøslev plantage i Sønderjylland. Hemförlovningen under pandemin gav hans bokprojekt luft under vingarna, och med det avslutat gick han i pension.


Lägerkommendanten Hillgärtner

När man drar för snabba historiska slutsatser kan man tro att dessa läger var ämnade för Danmarks judar i första hand. Men så var det inte, av den enkla anledningen att landets judar flytt till Sverige under hösten 1943. De drygt 8.000 personer som blev fångar i lägren var däremot en blandning av judar, kommunister, motståndsfolk och gränsgendarmer, samt så kallade ”asociala” och ”vaneförbrytare”. 300 av dem var kvinnor som nästan hela tiden levde isolerade från männen. Runt 2.100 av fångarna deporterades från de danska lägren till tyska koncentrationsläger och tukthus.

 

Om man inte redan har litteratur om dessa läger i sina bokhyllor, vågar jag rekommendera Henrik Skov Kristensens bok som ett blivande standardverk, som såväl en läsande allmänhet som professionella forskare kommer att använda sig av framöver.

 

Henrik Skov Kristensen skriver en saklig prosa, vilket ämnet förstås kräver. Han väjer inte för behovet av noggrann detaljredovisning heller eftersom han använt sig av det tyska, digra kommendantsskåpsarkivet. De bevarades av de fångar som stannade i lägret efter befrielsen, för att där driva interneringslägret för landsförrädare, det så kallade Fårhuslejren, som var igång till och med 1949.

 

Akvarell utförd i läget av Gerda Ploug Sara


Ett så omfattande arbete som den här boken utgör, leder också för mig till slutsatsen att den borde studeras under längre tid. Det är ingenting man läser i sängen för nattsömnen. Om man å andra sidan ger den seriös läsning, kanske med papper och penna till hands, ger den en rik kunskap om och förståelse av varför Danmark kunde bli ett särfall i den nationalsocialistiska föreställningen om ett tusenårsrike som skulle vara slutmålet för den krigs- och ockupationspolitik som beordrades från Berlin, och i vilken ingick den horribla Förintelsen av Europas judar.

 

Henrik Skov Kristensen är, liksom jag själv, ett barn av efterkrigstiden, född på 1950-talet. Vi var inte ögonvittnen. Vi kunde inte få förstahandsuppgifter medan den hände. Men med historiker som han, kan vi läsare med lite fantasi också levandegöra text- och bildmaterialet i hans imponerande arbete.

 

Akvarellerna och teckningarna i boken är gripande dokument som visar att människor mitt i förnedring och fångenskap ansträngde sig för att bevara och utveckla de andliga dimensionerna i livet, när de utövade en av lägerledningarna förbjuden konst- och revyverksamhet.


Vid läsningen frågar jag mig själv vad vi kan lära av det som skedde. Vad står vi inför i den postmoderna era som kännetecknas av våldsamma konflikter, inte bara globalt utan också lokalt i våra nordiska länder? Hur långt borta är läger baserade på naket våld, totalitära regimer eller något tredje? 


Det går inte att svara på. Men de europeiska gränsernas sammanbrott och de omfattande folkvandringar som har våra länder som slutmål kan, i kombination med en handlingsförlamad politikerklass, leda till situationer av betydligt kärvare slag än dem vi lever med nu. Det som författaren Björn Ranelid beskriver som  krigsliknande händelser i Sverige under de senaste åren, skvallrar om det. 


Läs alltså Henrik Skov Kristensens verk för kunskap och eftertanke.

 

Minnessten utanför lägret

Brinnande kyrka och flyende president

Foto: Astrid Nydahl
 

Ansgari-kyrkan i Jönköping brann ner för en tid sedan. En polis gick ut med uppgiften att branden orsakades av ett blixtnedslag. Det fanns journalister som kontrollerade saken, bl.a. med SMHI. Inga blixtnedslag hade registrerats den natten, inte någonstans i Sverige.

Nu har det visat sig att polismannen helt enkelt ljög. Men som de flesta lögner blev den granskad och avslöjad. Sveriges Radio har talat med ett vittne som förnekar att det förekom någon åska (från en klarblå himmel). Någon hade helt enkelt anlagt branden. Och jag ställer åter frågan: vem är det som bränner ner kyrkor i Europa?

Afghanistans avsatte president flydde landet. Men han var inte ensam i helikoptern. Med sig hade han Fazel Mahmood Fazly som tidigare bott i Sverige men flyttade tillbaka till Afghanistan för att bli rådgivare åt presidenten. Denna man är alltjämt mantalsskriven i Sverige. Motsvarande 1,5 miljarder svenska kronor, en ofattbar summa, fick presidenten och hans rådgivare med sig. Pengar som bland annat var bistånd som Sverige och andra länder givit till landet. Folket kunde aldrig få nytta av pengarna, eftersom de gick rakt in i den härskande klassens kassakistor.

Vi lär få veta mer framöver.

fredag 20 augusti 2021

Till frågan om "befrielsen"

Foto: Astrid Nydahl
 

Är Talibanernas maktövertagande en befrielse för Afghanistans alla olika folk och klaner? Det är en fråga de lärde kan tvista om i tjugo år till. Ja, 99% av folken där vill ha sharia-lagar. Då måste det väl vara en befrielse?

Ack ja. Röda khmerernas maktövertagande i Kampuchea/Kambodja var också en befrielse. Miljoner människor slapp leva vidare. De var lyckliga när de drevs ut ur huvudstaden för att gräva. Resten vet vi. Efter Pol Pot kom något som i bästa fall kan beskrivas som ett mini-thailändsk turistparadis med barnprostitution och västerländsk exploatering av fabrikernas folk (det är ju till oss de syr kläderna).

Är motsatsen till dessa befrielser beroendet av en ockupant? En väststödd administration bestående av tjuvar och bedragare. Frågan är fri.


***


I Bulletin skriver Per Brinkemo:

Bakom begreppet ”afghaner” döljer sig fyra större etniska grupper – pashtuner, tadzjiker, uzbeker och hazarer. Samt ytterligare cirka 35 minoriteter. Den absolut största gruppen i ”landet” - pashtunerna – kan dessutom delas in i undergrupper. Pashtunerna består av ett sextiotal stammar som i sin tur är indelade i klaner, subklaner och patriarkala storfamiljer.

Det är ur den pashtunska befolkningen som talibanerna uppstått.

Idén att västvärlden skulle kunna, oavsett hur mycket militärteknik, information och pengar som investeras i Afghanistan, skapa ett demokratiskt ”land” av det är helt verklighetsfrånvänd. En känsla av ett gemensamt ”vi” kan inte kommenderas fram. Och utan detta ”vi”, en känsla för något gemensamt, göds korruption.

torsdag 19 augusti 2021

Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället.

Foto: Astrid Nydahl
 

I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då?  Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!

 

Varje samhälle och varje epok är unik i sitt kulturella sammanhang. Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna. Stabilitet förutsätter medvetenhet om dessa rötter och den tradition man ingår i. Det tidiga 1900-talets arbetarrörelse växte fram i en sådan medvetenhet och ägnade självklart också sin bildningsväg åt de föregående århundradenas insikter, så som de formulerats i litteraturen, konsten och musiken. Denna rörelse gjorde sig inte urarva. Kulturarvet blev en del av det nya medvetandet och de politiska målen korsbefruktades hela tiden av det som föregått och format den egna tiden och rörelsen. Med två förödande världskrig kunde 1900-talet så formulera ett bokslut som var allt annat än vackert. Den europeiska kontinenten hade kastats ut i massmord, förstörelse av hela nationer, industriell förintelse av ett helt folk och som pricken över i stått vid sidan om och sett folkmordet svepa fram över Balkans olika nationer. Så som århundradet hade börjat slutade det också, i blod och förnedring. Det är en dyrköpt lärdom vi måste dra av detta skeende, ty parallellt med de destruktiva och aggressiva krafterna verkade också något helt annat i folkrörelserna. Sverige formades av dessa. Vår kultur formades av ett omfattande nät av studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar, bondekooperationer, frikyrkorna och inte minst den liberala, demokratiska rörelsen. Saltsjöbadsandan kunde vara ett skällsord men också en definition på det som skapade en social fred som förutsättning för en djupgående kulturell prägling och förfining. Också den offentliga kulturen sattes in i ett sådant sammanhang. I uppdraget för Sveriges television var det en självklarhet att inkludera folkbildningen. Att lära sig mer om människans villkor och historia sågs som en tillgång för det folkhushåll som ett samhälle alltid är. Kunskap kunde också betraktas som en förutsättning för möjligheten att mildra sociala spänningar och lösa konflikter.

 

Samtidigt med att den europeiska kulturen under 1900-talets senare årtionden alltmer betonade stjärnglans, genvägar till den sortens framgång som betecknas av ekonomisk vinning och snabb omsättning, kom också de historiska banden och den kollektiva identiteten att betyda allt mindre. Språk nivelleras snabbare än något annat. När den sociala och politiska ramen byts ut anpassas språket snabbt. Istället för bildning satte vi ”social kompetens” – vilket bortom eufemismen själv innebär att man är lydig, formbar och underdånig i sin relation till chefer och myndigheter - och istället för kvalitetskulturen fick vi nöjesfältets skrattmaskiner. Istället för social samverkan och mellanmänskliga relationer fick vi se en gradvis tilltagande kultur av helgfyllor, stölder, våldtäkter och misshandel på gator och torg, istället för allvar och mänsklig resning fick vi våldsamma konflikter och sociala klyftor alltmer omöjliga att överblicka. I denna sociala kontext kan vi betrakta utvecklingen och avvecklingen i varje nationell kultur. Flaggskeppen i svensk press, kultursidorna, har alltmer gått i riktning mot det lättsmälta och nöjesinriktade. Införandet av tabloiden har underlättat eftersom formatet premierar de korta, rappa texterna. Till formen känner vi igen det på stora bilder och rubriker och allt mindre text. Innehållsmässigt har vi sett en förskjutning mot former som omhuldas av både handeln och massan: deckaren har fått status av egen genre med särskilda sidor i tidningarna. Författarintervjuerna – utformade som televisionens hemma-hos-reportage eller soffprogram – är legio och humaniora ger alltmer vika för det lättsmälta, snabbkonsumerade. Viktiga författarskap glöms bort därför att de stora monopolförlagens utgivning med sömngångaraktig gammal vana premieras med recensioner på utgivningsdagen. Trots radikala förändringar i övrigt hänger denna servila behandling av mediavärldens monopolliknande koncerner kvar. Alltfler kulturredaktörer kommer från allmänjournalistikens krets och därmed minskar både kunskapsbasen och den grund som humaniora, språklig och litterär bildning kan sägas vara ett slags garant för. Allt större betydelse tillmäts populärkulturella referenser (popband, tv-program, lokala nöjesaktiviteter). Parallellt med detta skeende har den ena litterära tidskriften efter den andra gått i graven. Något större underlag för essäistik och kvalificerad litteraturkritik tycks inte funnits kvar.

 

Är då inte detta bara ett tecken på en tillfällig svacka, och ett slags anpassning till ett tidsideal som snart nog förändras igen? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att varje enskilt tecken på en förskjutning i riktning mot konsumism och nöjesliv i sig är indikationer på en djupgående förändring av kulturens själva fundament, ett kulturellt självmord om man så vill. Allt detta hänger samman: det faktum att man avskaffar kurser i klassiska språk på universitetsnivå, å ena sidan, och att man å andra sidan lägger ner bibliotek, kastar ut böcker för att få plats med servering och scen, stänger bokhandeln eller minimerar den till servicedisk för massproducerad populärkultur. Det som blivit skällsorden hög- eller finkultur är i själva verket både plattform och ram för våra liv, så som vi vant oss att leva dem, som fria individer i ett samhälle med omfattande yttrande- och tryckfrihet. I takt med att högkulturens motsats, den lättsålda nöjesprodukten tar över det offentliga rummet kan också det demokratiska samhället väletablerade normer och beteende bytas mot ett samhälle där totalitära krafter undertrycker, begränsar och slutligen avskaffar öppenheten. Den totalitära frestelsen ökar i samma grad som kunskap och fördjupning minskar. Därmed kan också de totalitära rörelserna – oavsett om de är uttalat politiska eller religiösa – locka människor med sina förenklade svar och modeller.

 

Finns det då ingenting som talar för att dystopin är felaktig? Varje försök att skissera undergångstendenser möts av rop på optimism och hopp. Jag är ingen sådan profet och jag misstror i första hand maktens vilja att ursäktande släta över samhällets nivellering. För varje socialt nederlag finns det alltid en minister, en byrådirektör, en redaktör eller en underhållare som säger: ”Vi måste ta fasta på det positiva”. Jag tror att det är meningslöst att formulera en diagnos utifrån en blind käckhet. Varje analys och varje försök till beskrivning måste kringgå kravet på optimism. Det är sant att det ges ut en mängd högkvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det är också sant att det i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i många olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små tv-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas. Men det är inte fickorna av undantag eller motstånd som intresserar mig. Jag är mer än väl medveten om att varje människa kan skapa sin egen exilplats där endast det bästa är gott nog. Så gör jag själv varje dag. Hos mig slipper ingen kiosklitteratur in och någon dunkande musik hörs inte i mina rum. Men om jag nöjer mig med att betrakta mitt eget liv glömmer jag bort det som är dominerande och präglande. Det är dessa två faktorer för masskulturen som både påverkar det dagliga kulturklimatet på kort sikt och som på lång sikt utarmar, fördunklar och fördummar det som måste lyftas fram för diskussion. Det är snarare stadsfestivalerna, nöjesfälten, tv-nöjena och tidningarnas nöjessidor i symbios med en alltmer dominerande nätkultur som utgör masskulturens huvudfåra, och det är i synen på detta som analysen har en möjlighet att bli intressant och giltig.

 

En grundfråga är varför förlag och bokhandlare går under. Om vi inte nöjer oss med marknadsekonomiernas inbyggda mekanismer som enda faktor kan vi ana att det också finns andra och kanske viktigare förklaring. Det finns kulturhistoriska förklaringar till det vi nu ser ske. En förklaring är tekniska landvinningar och de nya teknikernas automatiska ommöblering av alla konstformers distribution från konstnärer till publik och läsare. En annan är att monopoliseringen i sig själv är ett hot mot mångfalden: starka ekonomiska krafter som premierar enskilda titlar, författarskap, konstnärskap lägger grunden till ett slags monokultur som dominerar varje butik, medan hela sido- och undervegetationen helt försvinner från den fysiska handeln. När den fysiska handeln förvandlas till smal monokultur söker sig den seriösa läsaren ut på nätet och finner där, inte minst antikvariskt, de böcker som efterfrågas. Men utarmningen av bok- och musikhandeln bidrar dessutom ytterligare till stadskärnornas förvandling och enkelspårighet. Liksom högre lärosäten utan klassiska språk blir offer för periodvisa modeflugor blir stadskärnorna offer för en snabb omsättning av butiker för konsumtionsvaror: teknik, mode, livsstilar. Grunden för vår kultur försvinner helt ur den fysiska miljön och blir därmed alltmer exklusiv och till för en smalare krets människor, i värsta fall bara för en isolerad och avskärmad elit som vet var man finner den och som just på grund av sin isolering tror att alla människor har samma sociala förutsättningar och att det därför inte finns skäl till politiskt och kulturellt förändrings- och motståndsarbete. Vår uppmärksamhet måste hela tiden riktas mot risken för att den intellektuella kretsen kapar banden till den språkliga, nationella och kulturella mylla den vuxit fram ur.

 

När grunden för vår civilisation tycks krackelera och ersättas av en nöjeskultur har vi också tydligt markerat vårt avskiljande från den västerländska tradition som vilar på upplysningens ideal. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap förvrids till politiska paroller utan praktisk betydelse. Istället för kritiskt tänkande, samtal och studier godtar vi den omedelbara njutningen som högsta princip. Det privata livet har blivit en del av offentligheten, inte minst genom den våldsamma floden av dokusåpor som vänder ut och in på individernas mest intima liv. Man erinrar sig Adornos ord om att ”främlingskapet människor emellan visar sig just i att distansen försvinner. Bara så länge folk inte oupphörligen går varandra in på livet i roller av givande och tagande (…) blir det utrymme kvar för det fina nätverk som förbinder dem med varandra och i sin utvändighet tillåter ett inre att utkristalliseras”. Hur skulle den processen vara möjlig i en kultur där varje privat känsla och handling finns på tv- och datorskärmen i form av infantila lekar avsedda för en vuxengeneration som aldrig växer ur sina mjukisbyxor? Det en gång gemensamma ödet har förvandlats till en ensamhetsvandring och ett överflöd av individuella irrvägar framställda som och utklädda till ”val”. Därmed finns heller inget verkligt att revoltera emot, inget att erbjuda som alternativ. Suzanne Brøgger konstaterade i en av sina böcker att våra samhällen fullt ut atomiserats. Påståendet ”ingen människa är en ö” tycks därmed inte längre giltigt.

 

När människan hela tiden jagar det njutbara, det flärdfulla och nyfiket snokar runt i andras privatliv och bara vill ha det snabbt tillfredställande blir hon samtidigt en människa som lovar sig själv och sin omgivning att hon ska säga ja till allt som tidens maktmänniskor har att erbjuda. Marknadens hela nöjesutbud rinner som i en tratt rakt ner i hennes medvetande. Hon avvisar allt som bjuder minsta motstånd och hänvisar till bristande tid och ork, eller till bristande materiella resurser. I nöjeskulturens synfält existerar inga alternativ i form av bibliotek och studiecirklar. Det civila samhället, ambitionen att höja bildningsnivån och den egna möjligheten att påverka utvecklingen, liksom det offentliga samtalets rikedom av röster och ståndpunkter, är därmed på väg att vittra bort.

 

 

För mer läsning i essäns ämnesområden:

 

Theodor W. Adorno: Minima Moralia: Reflexioner ur det stympade livet (Arkiv förlag 1986, översättning av Lars Bjurman)

Edward Abbey: Desert Solitaire, a season in the Wilderness (USA 1968, Storbritannien 1992  Robin Clark LTD)

Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan 2007, översättning av Jan Erik Bornlid)

Thomas  Bernhard: Wittgensteins brorson, en vänskap (Norstedts 1982, översättning av Margaretha Holmqvist)

E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion 1989, översättning av Jon Milos)

Elias Canetti: Massa och makt (Forum 1985, översättning av Paul Frisch)

Alain Finkielkraut/ Peter Sloterdijk: Världens hjärtslag, en dialog (Dualis 2003, översättning av  Dan Shafran och Åke Nylinder)

Imre Kertész: Galärdagbok (Norstedts 1992, översättning av Ervin Rosenberg)

John Lukacs: Democracy and populism. Fear and Hatred (Yale University Press, 2005)

Sara Maitland: A book of silence (Granta 2008)

Gabriela Melinescu: En solitär egoists dagbok  (Coeckelberghs 1982, översättning av Ingen Johansson)

Herta Müller: Kungen bugar och dödar (W&W 2005, översättning av Karin Löfdahl)

Roger Scruton: Kultur räknas (Atlantis/Axess 2009, översättning av Lars Ryding)

Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Atlantis  1997, översättning av Martin Tegen)