Carl-Göran Ekerwald: Det som inte finns (Karneval förlag)

Ekerwalds bok med omslagsmotiv från Albrecht Dürer, 1506.

 

 

Att läsa Carl-Göran Ekerwald är alltid lärorikt. Men utöver det något så ovanligt som en dialog, ibland också en argumentation kring det han skriver.

 

Vid 98 års ålder utkommer han nu med en alldeles märkvärdig bok om tron, begreppet gud och hur det genom historien gestaltat sig i olika traditioner, religiösa såväl som uttalat anti-religiösa. Bokens andra avdelning är, som han skriver, ”ur egen fatabur” nedtecknade minnen av barndom och ungdom i religiösa och närbesläktade områden.

 

Normalt läser jag stora mängder litteratur. Men 2021 har hittills för mig präglats av nedslående sjukdomar och därmed nästan ingen läsning alls. Just därför vågar jag säga att Ekerwald lärde mig det igen! Nu var det roligt att läsa!

 

Nå, Ekerwald går rakt på sak när han inledningsvis resonerar kring det som inte finns till men ändå har sådan makt. Han jämför med pausen i musiken:

 

”Vad är en paus? Tystnad. Tomhet. I pausen finns inget innehåll.”

 

Via nollan, det bortglömda och hjärtslaget går han så vidare till den fråga som sedan präglar hela boken:

 

”Man har försökt anföra Guds frånvaro som bevis på hans existens. Man säger sig ’sakna’ honom. Kan man sakna det som inte finns.”

 

Egentligen behöver inte detta klassiska problem vara så svårt som det alltid framställs. Ekerwald menar nämligen att det finns en mycket god förklaring. Det är således intet.

 

Nu följer en rad resonemang om intet, genom Goethe, Rousseau, Lacan, Fridegård, Hauge, Pascal, Ekelund, Hermelin, Eckhart, Eliot, Houellebecq, Sjulsson, Bruno, Tyndale och Boenhoffer.

 

Hos dessa – men också andra – finner Ekerwald partikeln/själen, intuitionen, senapsfröet, det magnetiska, etc.

 

Men, säger han, ”det har inte med trosbekännelse eller religion att göra”. Påståendet växer ur en av Jesus första predikningar: ”Guds rike finns invärtes i er”. Bland de entusiastiska bibelläsarna finner han förstås norrmannen Hauge, men också Sara Lidman. Ekerwald är tryggt förankrad i de ord från Gamla testamentet som säger att ”Guds ande bor inne i människan”. 

 

Detta kan man också kalla samvete. Vi vet alla vad dåligt samvete är. När det ger sig till känna kan det hålla oss nattvakna, det gör oss oroliga och vi skäms. Det enda det dåliga samvetet kan leda till är bättring och ursäkter. Vardaglig visdom. Här blir den satt in i sitt historiska, mänskliga sammanhang. Är det dåliga samvetet också Guds ande inne i oss? Jag tror att det är just det Ekerwald säger oss.

 

Vilken glädje för en pojke som var med i Missionsförbundets ungdomsavdelning, som växte upp med en mamma i den församlingen och en pappa med rötterna i Frälsningsarmén och som i tonåren tackade för sig och gick ut i den värld där ”förnuftet” sades råda. 69 år gammal kan jag bara avrunda med att säga: jo, jag tackar jag. Förnuftets värld är dränkt i blod, i förföljelser, massakrer och folkmord. Inte sällan har de skett i religionens namn.