 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" (Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987)
Jag
har alltsedan Brodsky fällde de berömda orden anslutit mig till dem.
Jag har gjort det därför att jag identifierat begreppet "demokrati" med
de grundläggande och viktigaste fenomenen: yttrandefrihet, tryckfrihet,
åsiktsfrihet. Dessa frihetsbegrepp är själva livsluften i ett öppet
samhälle där medborgarna inte bara vågar men också förutsätts granska,
ha synpunkter på och kritisera makten, oavsett var den finns. Med makten
menar jag alla de institutioner i det öppna samhället som styr
medborgarnas liv i en viss riktning. Den makten finns inte bara i lokala
församlingar och i nationens riksdag utan också i medierna och
offentligheten.
Den
grundläggande frågan jag ställer mig idag är denna: kan Sverige
betraktas som en demokrati? Visst kan man formalisera begreppet och säga
att Sverige i jämförelse med de naket och brutalt tillämpade
diktaturerna och despotierna är en demokrati. Jag skriver varje dag utan
fruktan. Jag läser varje dag utan fruktan. Jag diskuterar och
ventilerar åsikter som är långt ifrån mittfåran. Men jag har inte ens
tänkt tanken att en polisbil skulle rulla in vid huset och att jag
skulle föras bort. Och om jag gjorde det skulle jag fortfarande kunna
räkna med en offentlig försvarare och möjlighet att kommunicera i en
domstol.
Och med Brodskys ord kan jag vara totalt misslyckad utan att någon bryr sig. Misslyckad i en demokrati som alltmer liknar något annat. Demokratur skrev redan Vilhelm Moberg. Många använder begreppet idag. Jag gör det inte. En demokrati kan vara misslyckad liksom dess medborgare. Problemet är ett annat: med öppna gränser befolkas landet i allt högre grad av människor som inte ens teoretiskt förstår demokratins idé och som i praktiken lever efter klanens eller stammens lagar. Vem inbillade svenskarna att det skulle fungera?
Jag censurerar mig själv av fruktan för staten varje dag. För den pöbel som härjar på Facebook med hashtags och på Twitter (twitterstormen mot Jörgen Hutifeldt) läser allt man skriver som fan läser bibeln. En beskrivning som din i vilken du helt korrekt beskriver utvecklingen (avvecklingen) mot ett klansamhälle är samtidigt en kritik mot invandring från klansamhällen och således enligt den oskrivna lagen "rasism". Nej, våra fiender förstår inte det här med att ingen diskussion om samhället är möjlig utan en och annan generalisering eller så förstår de förbannat väl, men spelar dumma för att det är deras sista debattknep. Ja, det har gått så långt, att jag inte vet om jag vågar länka en sån här text som din ovan på Facebook för någon djävel kommer att anklaga mig för lagbrott. Vi minns ju hur det gick för de som delade Joakim LaMottes facebookinlägg. Så demokrati - nej, totalt godtycke och tyranni. 50 procent Kafka, 50 procent Orwell.
SvaraRadera