 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Är självförsvar en form av aggressivitet? Är undanflykten och passiviteten i själva verket grunden för andras erövring av sinnen, kultur, territorium?
En erfarenhet från andra världskriget är kanske den att pacifismen snabbt försvann bakom meningslösa gester. Enda sättet att möta Hitler var med ett självförsvar som också innebar anfall.
Förintelsens alla döda kan delvis förklaras med västerlandets totala passivitet. Hade engelsmännen eller någon annan bombat de tyska järnvägarna hade transporterna till dödslägren både försenats och förhindrats. Lärdomen är att passivitet alltid främjar angriparen och hotet.
Vad drar vi för slutsatser i dagens Europa? Några få, nästan viskande åtgärder vidtas, som när Macron fick igenom konkreta åtgärder mot islamismen, efter halshuggningen av läraren Samuel Paty. Man får inte glömma det stora antalet spektakulära islamistiska attentat som ägt och äger rum i landet, vilka redan mycket tidigare borde ha lett till motåtgärder av kraftfullt slag.
Också Dagens Nyheter underströk att sådana åtgärder aldrig skulle gå att genomdriva i Sverige, utan att det blivit ett väldigt hallå om "stigmatisering" av muslimerna. Erik Helmerson skrev:
Det skulle bli enormt liv kring att ens formulera problemet utan att peka ut och ”skuldbelägga” någon särskild grupp. Stor möda skulle krävas för att säkerställa att ingen tog det minsta illa vid sig
Så, om anfall är bästa försvar ligger Sverige illa till. Som alltid, i det falska samförståendets namn.
Som vanligt: Tacka vet jag Finland!
SvaraRaderaVända andra kinden till är vi väldigt bra på. Inte anfaller vi. De som kan packar och markerar med fötterna. Men de är än få och vart man ska/kan flytta är också en bra fråga.
SvaraRaderaSkepparn packade. Det är alltid uppmuntrande att tänka på.
SvaraRaderaMen Elina har rätt i sin fråga om vart man ska och kan.
Två personer har just skjutits här i Kristianstad.
Jag är för gammal och sjuk för att lämna landet.
Men jag grubblar mycket på frågan om vart jag ska/kan flytta.